"Sista" grillningen med våra vänner på 21:an

Igårkväll, lördag hade vi då vår sista BBQ tillsammans med våra vänner A och J som drar till Boston imorgon. Flyttlasset går tidigt och vi har nu sagt hejdå flera gånger, men alla gånger lika "hastigt". Avsked är hemskt. Och att göra det hela lite snabbt sådär är ett sätt att skydda sig tor jag. Ingen vill stå där med tårarna sprutandes ur ögonen. Hulkande och snorandes. Samtidigt som jag själv på ett vis skulle tycka att det vore skönt. För att kroppen då på något vis skulle vara i samspel med känslorna. Men nu har jag valt att inte tänka och känna så mycket. Vill inte. Det är sorgligt nog ändå, och saknaden kommer  sätta in rätt snart gissar jag. Under kvällen som var, samt idag när vi sågs (både i förmiddags när familjen var över en stund och tjejerna lekte med varandra samt nu en kortis ikväll) så känns det hela på något vis så overkligt. Hela deras flytt. Att de inte längre ska bo kvar här. Att vi inte längre kan ta hissen ett par våningar upp för att ses. Att vi inte kommer springa på varandra i playroom eller skicka sms om att ses om en stund nere på innegården. Vi har bara känt varandra i ett drygt års tid men det känns så oerhört mycket längre. Nästan så att jag själv blev förvånad när jag gick igenom gamla foton och verkligen insåg att vi började träffas först i april förra året! Det känns som om vi känt varandra halva livet. Och för Lill-Skruttan och E´s del är det ju faktiskt så. Halva livet ungefär har de varit bästa vänner. Jag hoppas och önskar så att de och vi kommer att kunna fortsätta hålla kontakt så att tjejerna kan behålla sin vänskap.

Glad tjej

Lill-Skruttan och W kollar in dagisets trädgårdsland. Små körsbärstomater har börjat mogna!

Hopp och Skutt i benen.

Vad kan finnas här inne tro?

R med sina nya soptunnor.

M pratar med A och A´s mamma i väntan på att vi skulle börja grilla.

De fyra Bästa Vännerna. Efter ikväll är enbart tre av dem kvar här.

Lilla E som i förmiddags talade om för oss att "This is the last time I see you ´cause I am going to Boston." Fy, då snörpte halsen ihop sig...

Glad W.

Nyklippt K med Baby E och R.

En av gårdagskvällens sysselsättningar - att lasta grus på soptunnelocket.

K och baby E.

Jag tror att Lill-Skruttan verkligen förstod ikväll att E ska flytta och att de inte längre kommer att kunna träffas så som de gjort hittills. Hon frågade om E inte längre skulle bo i sitt hus, och när jag sa att hon inte skulle det blev hon ledsen och sa att hon inte ville att E skulle flytta till Boston. Hon gick till och med fram till E´s pappa A och sa "I don´t want E to go to Boston. I want to come with her to Boston." När A gått ut genom dörren lite senare kunde jag inte hålla mig. Då kom tårarna. Jag känner mig som ett barn på nytt. Vill inte ha någon förändring. Vill inte! Inte! Vill helst stampa med foten i golvet och säga "Nej nej nej, Jag vill inte, vill inte!". Tjurigt och utan något perspektiv. Samtidigt är jag glad för deras skull. Det kommer att bli bra. Sådant är ju livet. Människor kommer och går i ens vardagsliv. En del har man turen och lyckan att kunna behålla i sitt liv oavsett var på jorden man hamnar.  Som sagt, jag hoppas hoppas hoppas att vi kan fortsätta hålla en någotsånär tät kontakt. För tjejernas skull. Vi vuxna klarar oss ju på något längre perioder utan att direkt höras eller ses. Men barnen. Man vill ju så förtvivlat gärna att de ska få behålla en bra relation även om det är svårt när avståndet växer och de är så här unga. Men någonstans tror jag det. Jag vill tro det. Riktigt goda vänner är något man måste ta vara på. Vårda och ta hand om. För vad vore livet utan vänner?