Busstur in till centrum.
Ett par mindre inköp.
Besök på bibblan.
Lite lekparkslek.
Bussen hem till Mormor igen.
Lunch - stekt strömming med egen nypotatis!
Besök av grannarnas barnbarn.
Fotboll ute på gräset.
Kurragömma hos grannarna.
Mys hemma med Lill-Skruttan.
Prata med M.
Lek ute på lekplatsen.
Middag.
Bad.
Liten genomgång av packningen.
Nattning.
Kvällste och småprat.
Trött.
Gläder mig åt enkla saker som leverpastej med saltgurka, stekta strömmingsflundror, solsken och att dagen förflutit rätt smärtfritt. Inga gigantiska utbrott. Men ändå fladdrar mammahjärtat lite oroligt. Mest för att Lil-Skruttan nu verkar mer håglös. Som om inget gör henne riktigt glad.
Vi pratade om hemlängtan ikväll vid nattningen. Och ja, hon längtar otroligt mycket. Efter pappa. Efter Hemma. Efter kompisarna. Efter "sitt liv". Liten. Det känns ändå bra att hon är stor nog att kunna prata åtminstone lite om de här känslorna. Ändå är det såklart svårt. Och tidsbegreppet är ju inte riktigt som ens eget heller. Eller som hon uttryckte sig när vi pratade om tiden som är kvar här och när vi ska åka hem: "När vi är färdiga här i Svärje, DÅ ska vi åka hem till pappa."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Sa sot! Men som sagt, lite skont att ni kan prata om hemlangtan och sa. Jag kommer ihag att det plotsligen blev mycket svarare att aka hem sjalv med Nils i den har aldern eftersom han plotsligen kunde forklara sa val att han langtade hem. Svart det dar!
kram
Hej Saltis!
Kom tillbaks till USA igår em. Bloggen igång på heltid.
Du är hemma, och har det lite kämpigt med Ellan, läser jag.
Inte så lätt alla ggr för småbarn att färdas snabbt över gränserna och att hänga med i det snabba tempot som följer.
Jag hoppas att era återstående dagar hemmavid ska gå bara BRA!!!
Kramar från mig med tung jetlag!
Saltis!! Kom just på att jag hade det lite jobbigt med K i sverige också under hennes 2-4 år, ungefär. Det var som om det i början blev för mkt för henne, att hon blev ledsen, och värst det du skriver om "aldrig riktigt glad". jag minns det nu!!! Eftersom jag alltid varit hemma i sve så läääänge så försvann det där beteendet efter ett par veckor, men visst fanns det där i början. OCH det tärde, kanske allra mest på mig. jag hade glömt det,men blev påmind nu iom ditt inlägg. kan bara trösta dig med att det blir bättre om ett par år. Redan då K var fem hade det försvunnit.
Minns tydligt en sommar i finland då K var tre år. Peter kom till flygplatsen i Vasa och jag o min pappa hämtade honom. K var med. Hon vägrade att ens titta på Peter, han fick inte ta i henne, inte titta på henne. Det var hårt, hårt och hårt för honom- Det var som om hon straffade honom för att de inte setts på så länge. Inte lätt att veta hur deras tankar går.
men just den där dagen på flygplatsen har varken jag, Peter eller min pappa glömt och vi tar upp den nästan varje sommar. nu är det lätt att skratta åt det, det var det inte då.
Kramar från en som nu verkligen minns hur det var.
OCH, det blir bättre, bästa Saltis!!!!
Det låter som en helt ok dag, och mums för stekt sill (som vi säger i Skåne, strömming kommer ju från högre upp i Östersjön). DET kommer jag nog aldrig att få hemma igen eftersom det var mormor som lagade stekt sill, tror tom att min mor avskyr den rätten...
Tänk vad otroligt ändå att Lill-Skruttan kan sätta ord på sin saknad och att hon känner så starkt att vad som är hemma och vem hon saknar. Hon är så medveten och stor nu.
Stor kram
Åh lilla söt! Vad gullig hon är! Det kan inte vara lätt för någon av er det där ni går igenom just nu, kan tänka mig att det är många blandade känslor. Skönt att ni får komma tillbaka till rutinerna snart, och kan dessutom tänka mig att hösten i NY är fantastisk!
Ska försöka få till en resa dit i höst, det ligger på bordet nu så jag hoppas det blir av och hinns med i schemat! Svårt när det är med jobbet och det ändras hux flux och man skickas fram o tillbaka mellan alla ställen.
Hoppas nu att ni får några fina dagar och att resanhem går bra. Kan tänka mig att det längtas rätt rejält efter er där borta! KRAM
Åhh, lilla gumman! Klart att hon längtar efter pappa och hemma, en månad är ju jättelänge när man är liten.
Kramar till er båda!
Jättesvårt ibland att vara liten, stor men ändå så liten. Det ligger säker väldigt mycket i det Annika skriver, det hon skrev att hon känner igen det du berättar om och att det går över när barnen blir lite äldre. Det är så klart ingen tröst här och nu. Jag hoppas att ni får ett fint avslut på hela Sverigevistelsen och att ni liksom åker tillbaka hem till NYC igen med en bra smak i munnen så att säga. Att det får sluta bra i Sverige också så det sista minnet blir positivt. Hemlängtan är svårt, speciellt för de små som inte riktigt greppar vad det är, vad det är som får dem att känna som de gör, må som de gör. Jag tycker du gör ett sån otroligt superbra jobb som mamma, även nu som ensam förälder i Sverige så ger du verkligen allt du bara kan. När du kommer hem till NYC igen får du vila, ta lite minisemester då istället... Massor med kramar till dig och din goa lilla tjej!
Vännen... Var stark och glöm inte att njuta av att vara tillsammans med din mamma. Förstår att E har det jobbigt och att det tar all din tid. Skickar MASSA positiv energi och om du behöver mer är det bara att säga till...
Massa kramar!!
Awww vad go hon är din dotter! Det är ju jättebra att ni faktiskt kan prata lite om det. För henne känns detta kanske som en evighet, man minns ju själv hur lång tiden var när man var med pappa i Tjeckien i två månader varje sommar. Vi hade jätteskoj men det kände ju som vi var bort i minst ett år! kramar
Söta lilla E! Fina tjejen. Det är ju inte konstigt att hon längtar hem till det hon är mest bekant med. Hoppas att ni ändå får bra dagar här på slutet och att resan hem går bra.
Härlig dag! Men lilla tjejen som längtar hem. Såklart hon gör det! Och efter pappa! Som Annika skriver ovan blir det säkert enklare när hon blir äldre.
Skicka en kommentar