Tårar av lycka

I förra veckan vet en del av er som är vän med mig på Facebook att jag skrev att jag var otroligt lycklig. Att jag just fått veta fantastiska nyheter. Igår kom fortsättningen. Och jag grät en skvätt på jobbet. Av lycka. Och hoppades att ingen skulle passera min cubicle just då för då skulle de säkert undra varför den där nyanställda satt och grät framför sin dator.

Nyheterna handlar om en vän till mig, Lilla Kanin, som förra veckan fick ett resbesked. Hon och hennes man fick veta att de snart skulle få påbörja sin livs största och viktigaste resa. Nämligen den till sin son! 

I en annan del av världen föddes ett barn. Av en kvinna. Som av skäl vi inte känner till, inte kunde ta hand om honom. Sedan började en väntan för honom. En väntan på sin nya familj. Min vän och hennes man har väntat ännu längre. På att få träffa sin son. Från början kände de självklart inte till att det var just HONOM de väntade på. De längtade helt enkelt efter barn. Att få bli föräldrar. Att som det heter "bilda familj".

Men det ville sig inte riktigt. Naturen ville annorlunda. De har nog gått igenom det mesta på den ofantligt långa och tunga resan som ofrivilligt barnlösa par får gå. Först så kallade egna försök. Efter det följde de sedvanliga undersökningarna. Som helt enkelt talade om att inget var direkt fel. Fler försök. Fler undersökningar. Sedan inseminationer. Inget hände. De valde att även göra ett antal IVF-försök. Skulle man chansa på ett försök eller skulle man köpa 3-packet? Som ju var väldigt mycket dyrare men som ändå var billigare per försök. Andra väljer mellan att köpa 1 tandkrämstub eller ett 3-pack. Här handlar det om så mycket mer i investeringar. Både rent ekonomiskt men kanske än mer emotionellt. Orkar man med tre försök? Hoppet. Sedan väntan. Sedan besvikelsen. Avgrundshålet. När det visar sig att det ännu en gång inte lyckas. När man ser ytterligare en dörr slås igen. Så småningom det som faktiskt känns än värre än avgrunden. Nämligen likgiltigheten. Som en skyddande kokong virar den sig runt. Och för tillfället kan det vara skönt. Att få vila i dess grådimmiga famn. Men efter ett tag är den vidrig. Att inte orka känna. Det är som att inte orka leva. Iallafall i längden.

Ännu fler undersökningar. Så småningom uppdagades en hjärtformad livmoder som eventuellt skulle kunnat vara en orsak till barnlösheten. Kanske skulle en operation kunnat hjälpa. Men det visste man ändå inte säkert. Och vid det laget hade min vän och hennes man redan gått vidare. Tagit sig till nästa nivå i spelet "Familjebildning". De hade ställt sig i adoptionskö. Redan under tiden de väntade på att få göra IVF-försöken. Tidigt tyckte vissa. Skulle de inte avvakta IVF:erna först? Men de höll fast vid att det inte skadade att stå i kö. Om IVF-försöken lyckades kunde de alltid gå ur kön. Ett otroligt vist beslut. Och endast på grund av detta kunde de påbörja sin Fantastiska Resa igår. För den där kön. Den var lång. Längre än längst. Drygt fyra år tror jag de stod där. Eller om det var ännu längre? De hann till och med börja oroa sig för att den åldersgräns som finns för par som vill adoptera skulle göra att de skulle hinna bli för gamla innan de skulle få besked. Men så tidigare i sommar fick de äntligen det fantastiska beskedet. De hade fått en son! Lyckan total. Men då började istället en ny väntan. På det där Resebeskedet. När skulle det få träffa honom? När skulle de få komma och hämta honom? Ta med honom hem? För att få börja det där efterlängtade Familjelivet tillsammans.

Men så förra veckan fick de då äntligen Beskedet. Resebeskedet. Och nu är de iväg! Nu har de rest. Igår lyfte planet. Nu befinner de sig i en annan världsdel. Faktiskt i mitt födelseland. Och där väntar deras lilla pojke på dem. Deras son. Jag hade turen att hinna med att träffa dem då jag var i Sverige nyligen. Och fick då se bilder på deras son. Då var deras liv fortfarande en enda otålig väntan. Vi pratade mycket om det då. Det här med väntan och längtan.

Tänk, deras "graviditet" har pågått i flera år. Jag tror det är få barn som är så efterlängtade som de man väntat flera år på. De man gått genom eld och vatten för att få. De man gråtit blod över i sina svartaste stunder just för att man inte vet om man någonsin kommer att få träffa. De man längtat efter så hett att man ibland känt att livet inte vore värt att leva om den längtan inte kommer att stillas. Med detta menar jag absolut inte att barn som kommit till snabbt och enkelt utan någon direkt ansträngning (mer än den där ganska njutbara) skulle vara mindre älskade. Inte alls. Det handlar inte om kvantitet. Sådant går inte att mäta. Kärleken till sina barn tillhör det där icke-mätbara. Det som bara är sådär magiskt. Men jag tror ändå att det för de här paren som kämpat så länge kommer att känna en annan slags tacksamhet än de par där det hela gått enkelt och smärtfritt. En annan sorts föräldralycka. Det tror jag.

Och nu. Nu är denna alltför långa väntan äntligen över för min älskade vän och hennes fantastiska man. Och jag är så LYCKLIG för deras skull! Och för deras son såklart! Han kunde inte få bättre föräldrar!!

Mamma och Pappa Kanin - Nu börjar er Livs Resa och den kommer att pågå för resten av era liv. LYCKA TILL och jag känner mig så glad och tacksam över att jag kommer att få fortsätta följa med som en liten bipassagerare på den. Kram Kram Kram!

*) Bilderna här är lånade från nätet:
http://www.travelsmartblog.com
http://blog.myivfblogs.com/2012/08/ivf-faqs-lets-talk-fertility/
http://www.catherinemguhl.com/how-do-you-know-if-adopting-is-right-for-you.html
http://www.europafrique.org/international-adoption-law.html
http://mi9.com/wallpaper/free-love-heart-shaped-flower-desktop-wallpaper_81536/