lördag, juni 28, 2008

Plus minus tre veckor...

Igår var vi ut en sväng med Ella. Bara en liten promenad och vi gick inte långt för det är varmt här nu. Väldigt varmt. Och väldigt väldigt fuktigt! Men en kort sväng ute blev det ändå trots allt.
Vi gick längs York Avenue förbi Rockefeller University (M´s arbetsplats) vilket är samma väg som vi gått så många gånger fram och tillbaka till sjukhuset när Ella fortfarande var där. Så blir vi plötsligt omgådda av en kille som bär en bilbarnstol slängd över axeln. Första tanken är självklart att han ska till sjukhuset och hämta sitt barn. M och jag tittar på varandra och M säger "jag tror han är på väg till BB". Sedan ser M att killen faktiskt har ett identitetsband runt handleden. Ett sådant man får på sjukhuset. Så ja, vi hade rätt. Han ska med största sannolikhet till sjukhuset för att hämta hem en ny familjemedlem.

Å, då känns det så nära och samtidigt så länge sedan. Ella har varit hemma i 1,5 vecka. Inte ens i 2. Men det känns på ett sätt som ett helt liv passerat. Konstigt. Man lever liksom i en bubbla nu. Egen tidsindelning, lite isolerad. Dygnet har inte längre 24 timmar som delas in i den vanliga logiska ordningen. Inte ens dag och natt finns. Utan nu är hela dygnet uppdelat i "äta eller nyss ätit". "Sova eller nyss sovit".
Men när vi ser denna man gå förbi med bilbarnstolen över axeln så kommer de där speciella känslorna tillbaka. Att få hämta hem sitt barn. DET är verkligen en helt otrolig känsla. Att få hem en ny person. En egen unik liten varelse. Högtidligheten när man steg innanför dörren. Känslan av att tiden stod still. Att världen stod still. Höll andan. En liten liten stund.

När vi kommer tillbaks till vårt hus efter promenaden så har vi sällskap med flera andra i hissen. En av dem, en kvinna, tittar ner i vagnen och frågar hur gammal Ella är. Vi säger att hon är ungefär 3 veckor. Hon tycker att Ella ser så liten ut. Så vi berättar att hon var lite tidig. En preemie. Hon skulle egentligen inte födas förrän om ca 3 veckor säger M.

Tre veckor. Plus minus tre veckor.
Tre bonusveckor ute i denna världen gumman. Fast du egentligen fortfarande borde ha varit kvar där inne i tryggheten i ytterligare tre veckor.
Inne i hissen när M just avslöjat din ålder så tänker jag efter och det stämmer ju. Du har funnits i våra liv, i denna världen i tre veckor nu. Men skulle inte ha fötts förrän om ca 3 veckor! En mycket underlig tanke. Och känsla.
Du har blivit en så självklar del av våra liv att jag inte ens kan tänka mig att vi under dessa veckor egentligen inte skulle ha träffat dig. Vi skulle inte vetat vem du var. Alls. Inte påbörjat denna resa med dig. Detta äventyr. Att börja lära känna dig.
Och det känns ännu konstigare än att du är här. Med oss. Nu. För det är ju precis så som man tycker livet ska vara nu.
Ett liv med dig.
Ett liv med dig.

16 kommentarer:

Victoria sa...

Javisst känns det så när man fått barn! Man kan knappt komma ihåg hur det var utan och kan inte tänka sig att vara utan dem! Ta vara på den här tiden - de blir stora så fort. Kram/Vic

Lullun sa...

Visst den otroligt snabbt, känslan av att man aldrig levt annorlunda. Att barnet alltid varit där. Älskar också din beskrivning av den nya dygnsindelningen! *hihi*

Härligt ni fått ett par turer ut också, trots värmen! :-) Måste ha känts skööönt. ;-)

Anonym sa...

Men vet du en sak Saltis.
Jag tänkte precis på detta idag. Lite läskigt sammanträffande.
Att Ella skulle ännu varit i din mage och att hon redan är här, bara 8 dagar efter att Leon gjorde sin tidigare entré.

Visst känns det som att de redan varit här jättelänge.

Apropå annat. Vi köpte en liknande napp idag som Ella har på kortet.
De ser lite freaky ut när man liksom kan se in i munnen när de suger..ha,ha..

Kram på er!

Suzesan sa...

Åhhhh så fint du skriver ..så vackert. Jag fick rysningar när jag läste det. Tänk så glad Ella ska bli när hon blir stor och kan läsa det själv och förstår:)Fin bild. Hon ser så nöjd ut och så finurlig ut på bilderna. Precis som hon ligger och fnissar när hon sover.
Ha en bra lördagskväll till dig och din familj och alla
Kram
Susanne

Saltistjejen sa...

Vic,
ja alla säger att man ska tillvara på tiden och nuta. jag försöker göra det men det är ibland svårt att inse nu hur snabbt hon kommer att växa och denna "första tid" vara över. Men visst njuter vi.
Kram!


Lullun,
japp dygnsindelningen har definitivt blivit annorlunda. På ont och gott. och ja promenader ute är verkligen skönt om så bara för at komma ut ur lägenheten och "bryta av" dygnet lite.
:-)


Jess,
ja vad lustigt! Men det är ju verkligen en lite konstig känsla att tänka att hon fortfarande inte borde varit född! och tänk jag har inte funderat på att det är så kort mellan Ella och leon! de skulle ju komma med lite längre avstånd men så blev det alltså bara en dryg vecka som skilde! :-)

Och nappen fick vi med oss från sjukhuset. Den är väldigt stor dock! Har tittat lite ute efter en mindre napp men alla är så stora. verkar inte finnas några för preemies??
Och ja det är knasigt att man kan se in i deras mun när de suger med denna transparanta napp!!
Hoppas du såg mitt svarsmail. Det blev lite kort, men ibland blir det så mellan matningarna... ;-)
Kram!


Suzesan,
TACK!! Blir jätteglad att höra att du tycker om det jag skriver.
:-)
Och ja Ella har en massa miner för sig faktiskt. Både när hon sover och är vaken. Men väldigt ofta ser hon ganska nöjd ut. Jag har ingen aning om ifall hon verkligen ÄR nöjd då, men man hoppas ju på det, haha!!!
Kram!

Marianne sa...

Ja det är märkligt det där, ena dagen ligger de i magen och nästa har man dem i famnen, och då är det så självklart att de finns - det finns plötsligt inte något liv utan dem, har aldrig funnits känns det som. Tänk, tre veckor, både "redan" och "är det inte mer" på samma gång.

Du skriver så kärleksfullt, jag får tårar i ögonen när jag läser. Lyckliga tårar.

Nu skriar åsnorna här utanför, det låter inte klokt.

Ha en jätteskön söndag med din fina familj!

Anna, Fair and True sa...

Fint du skriver! Jag tror inte att man riktigt kan fatta hur det känns förrän man upplever det. Att ha skapat ett nytt litet liv.

Saltistjejen sa...

Marianne,
ja det är verkligen rätt speciellt!
:-)
Och oj vad det låter exotiskt med åsnor som skriar utanför fönstret! Här är det på sin hjöjd sirener och biltutningar...
Hoppas du haft en skn helg!


Anna Fair and True,
Tack!
Ja att ha fått barn var vekligen en omtumlande upplevelse. Jag hoppas att man kommer minnas denna tiden för alltid även när allt förändrats och barnet blivit stort. :-)

Desiree sa...

Fint och tänkvärt inlägg just om plus och minus treveckor. Japp ni har fått tre bonusveckor med Ella. Att få barn verkar så stort.

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja tidsräkningen är ju lite annorlunda eftersom hon kom tidigare än beräknat.
Och ja, det känns väldigt stort att få barn. Tycker iallafall jag. På flera plan.
Kram!

Anne sa...

Du skriver så fint, jag blir väldigt rörd av det du skriver! Hoppas du sparar allting och kan visa för Ella en dag, då hon är större och kan läsa.
Jag säger som Desiree, det verkar så oändligt stort att få barn. Det är klart jag förstår det är stort och det inte går att tänka sig livet utan sitt barn, men HUR stort det är, det kanske man bara kan förstå när/om man får barn....

Saltistjejen sa...

Anne,
tack!! Jag rodnar nästan lite här när jag läser... :-)
Ja det ÄR verkligen stort att få barn, och nej JAG kunde iallafall inte förstå innan hur det skulle kännas. Det känns säkert väldigt olika för olika personer såklart, men känslan av att något är väldigt annorlunda och ja, "stort" tror jag att de flesta känner.
Kram!!

cecilia sa...

ja, att komma hem med sitt barn är en riktigt konstig, kuslig och härlig känsla. allt är som vanligt. soffan står där den står. men det är som om en elefant går igenom rummet.

njut av den lilla världen så länge du bara kan!!!

kram

PS: min frisör är egen företagare och tycker att det är för dyrt med kreditkortsmaskin.... det var därför det blev så struligt, hihi.

Saltistjejen sa...

Cecilia,
aha! Jag funderade just över det där med kreditkortet hos din frissa...
Men här i NYC finns en del restauranger som endast tar cash, vilket är ännu konstigare!
Och ja, jag ska försöka ta tillvara på den här speciella tiden nu. Ibland är det lite svårt dock pga av trötthet och väldigt oregelbunden sömn....
Men det är ofta i de små stunderna man får sådana där "aha-upplevelser" och känner av de unika ögonblicken!
Kram!

Annika sa...

Så vackert du skriver, Saltis. OCH så sant du skriver. SÅ där är det ju. Nu efter att ha haft min dotter i 12 år kan jag inte minnas knappt hur det var innan hon kom till oss. OCH jag glömmer aldrig, aldrig den där första sköra tiden med en liten nyfödd...den tiden sitter som etsad i hjärnan.
Tiden du befinner dig i nu är verkligen mkt speciell, och du kommer aldrig att glömma den...

Kramar från Sthlm!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
tack! ja jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas när ens barn blivit flera år gammalt! Då måste det verkligen kännas helt främmande att tänka sig hur det var innan man hade barn...
Tiden nu känns väldigt speciell. men kasnke tänker jag mig, så kommer alla perioder med ens barn att kännas speciella på olika vis.
Men visst, jag hoppas och tror att jag aldrig kommer glömma känslan av att ha denna nya person i mitt liv.

Kram!