måndag, augusti 31, 2009

Å, min Svägerska bloggade igår om "sista dagen för denna gången med Lill-Skruttan". I det inlägget hade hon lagt in en mysig liten film på Lill-Snorpan!
Om ni vill se den så klicka här!

söndag, augusti 30, 2009

Nu är de här!!!

Ord kan inte beskriva känslan av att se de man älskar mest i hela världen komma mot en.
M, dragandes en full vagn med väskor i ena handen och Lill-Skruttans vagn i andra.
Lill-Skruttan själv sittandes i sin vagn storögt iakttagande allt och alla omkring.

Mottagandet från henne sida var dock ganska svalt.
Hon såg mest avvaktande chockad ut när hon fick syn på mig.
Själv försökte jag lägga band på mig och ta det lite lugnt.
Inte dyka rakt ner i ansiktet på henne där hon satt i vagnen.
Hela hennes kropp och ansiktsuttryck visade att jag måste ge henne lite tid. Och rum.
Svårt att göra när hela ens jag skriker efter att få dyka huvudstupa rätt ner i vagnen och krama henne hårt hårt hårt.
Men det gick. Satte mig bara på huk vid vagnen. Pratade. Rörde försiktigt. Smekte hennes kind lätt lätt.
Det gick bra. Det var tydligen okej. Hon tillät mig göra det. Sådär lite nådigt.

När vi väntade på flygbussen var det upp ur vagnen och så gick hon.
Så vi gick tillsammans. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Sjuttsingen vad hon går bra nu! Stadigt!
Och under denna promenad tinade hon upp lite mer.
Plötsligt var hon välkdigt talför och berättade en massa för mig.
Sorgligt nog förstod jag inte något men jag är säker på att det var intressant.

På bussen var det sedan som vanligt.
Då satt hon omväxlande i mitt knä och på sätet bredvid. Däremellan stod hon på mina ben eller på sätet. Självklart med mina armar runt sig.
Hon var idel solsken.
Klart piggare och charmigare än vad jag någonsin brukar vara efter att ha flugit över Atlanten.
Men trots allt babbel och glada tillrop var det ändå när hon med en förnöjd suck lutar sig tillbaka i mitt knä som mitt hjärta kände att "Ja! Det är verkligen detta jag längtat efter! Min älskade dotter. Äntligen är du hos mig igen."

Efter lek, bad och mat (just i den ordningen) sover hon nu i sin säng.
En trött liten resenär.

När jag nattat henne står jag kvar vid sängkanten. Tittar ner.
Ser min lilla Skrutta ligga så fridfullt.
Nappen vippar lite i munnen.
Kroppen hopkrupen med rumpan i vädret.
Och hela mitt inre säger "Nej, jag vill inte vill inte vill inte åka på retreat imorgon!!!!! Jag vill bara vara med denna underbara lilla varelse!! Nu när hon äntligen är här igen så vill jag inte lämna henne. Vill inte vill inte vill inte!"
Men vissa saker är som de är. Timingen är verkligen inte den bästa. Imorgonbitti kl 06.30 går min buss till vår jobbretreat. Drygt 2 timmar från NYC ska vi vistas på Skytop Lodge. Lyssna på föreläsningar på dagen och nätverka på kvällen är det väl tänkt. Hade kunnat vara något jag skulle sett fram emot. I vanliga fall hade jag det. Men just nu vill jag inte alls åka iväg. Inte det minsta.
Usch!

Men jag får se fram emot onsdag. Då åker vi till Puerto Rico för att hälsa på Petra. Och där ska jag äntligen få rå om min familj på heltid! Dessutom få umgås med Petra och hennes O. Se San Juan och göra små utflykter men mest av allt bra koppla av! Det känns helt underbart!
Nu ikväll blir det mys med M och antagligen en tidig kväll.

Nu är det dags!

Nu bär det av mot Flygplatsen!!!!
Lägenheten är nystädad.
Sängen renbäddad.
Lill-Skruttans säng likaså.
Tvätten tvättad, torkad och vikt.
Jag har stoppat i mig lite i magen och tagit en dusch.
Ute skiner solen.
Flighten är 15 minuter försenad. Men en kvart är ju liksom inom "felmariginalen"så det är mycket möjlig att de ändå kommer landa på utsatt tid.
Tar med en bok samt ipoden iallafall. Både till resan och till väntan på plats.
Ska bara skriva ut biljett till flygbussen.
Sedan bär det av!

Idag

Vaknade tidigt.
Som ett barn på julafton.
Två tvättmaskiner spinner nere i tvättrummet.
Fyllda med bland annat en hög nya kläder till Lill-Skruttan som jag var ute och shoppade igår.
Hm, kanske inte det bästa för plånboken att shoppa kläder till sin dotter när man har hela hjärtat fyllt av längtan....?!
Innan shoppingen igår hann jag iallafall med att ta en fika med min vän D och hans pojkvän på Nespresso på Madison och 65th. Har gått förbi där flera gånger men aldrig fikat där. Kan rekommendera det. Snygg miljö, gott kaffe, goda pastries. Lite dyrt och det känns ganska mycket "Upper East Side", men som sagt vill man lyxa till det med lite "finfika" så är det ett utmärkt ställe.
Efter denna tur på sta´n blev det lite mer rensning här hemma. Men denna gången bland mina pappershögar. Puh! Skönt!
Lyssnade på olika Sommarpratare på sr.se under tiden. Bland annat Morgan Alling vars program verkligen gick rakt in i hjärtat. Jag bara älskar att man kan lyssna på Sommarpratarna på webben såhär i efterhand.

Men åter till Dagen D som är idag!
På schemat står nu
- tvätta klart
- städa lägenheten
- Städa ur kylen
- Svänga förbi jobbet en snabbis
- Sedan.... Mot Flygplatsen!!!!!

Ute är det dimmigt och grått. Precis som igårförmiddag. Hoppas iallafall att det inte blir några förseningar på Newark.
Iiiih! Bara några timmar kvar...!



Tack även alla ni som lämnat så fina och gulliga kommentarer nedan!
Ni är bara så härliga!


lördag, augusti 29, 2009

Sverigesamtal och familjelängtan

Å efter detta Sverigesamtal längtar jag ännu mer!






Konstigt, men min längtan efter Lill-Skruttan har visat sig vara väldigt fysisk. Med det menar jag att när jag ser henne under Skypesamtalen så börjar mina armar nästan värka lite av längtan att få känna hennes tyngd. Att få hålla, krama, smeka. Lyfta och gosa.
Kanske beror det på att man nu via internet kan få väldigt mycket, men inte just detta. Man kan få rösten och rörelserna. Man kan se vad hon gör när hon gör det. Man kan interagera med henne både genom att prata med henne och även med minspel och rörelse.
Men man kan inte ta på henne, röra vid henne, känna henne.
Och det saknar jag något ofantligt.
Min kropp saknar hennes kropp.
Fysisk längtan.
Visst finns det sådan.

Gråmulen morgon

Idag är sista dagen ensam utan familjen här.
Jag har inga direkta planer för dagen faktiskt. Tänkte försöka ta mig ut på stan lite men det är otroligt gråmulet ute så vi får se.
Just nu sitter jag med en mugg te och njuter av stillheten. Har haft en skön morgon. Vaknade redan vid 7-tiden men låg kvar i sängen och läste. Lipton kom in som han ofta gör om morgnarna och kröp ner under täcket där han låg och spann med huvudet mot min hals. Mysigt! Sedan har både Tazo och Lipton gjort allt från att bråka till att "chilla". Här kan ni se hur roligt Tazo satt och halvsov ett tag i morse....

Kanske blir det lite mer sortering och rensning här hemma. Skulle vilja göra lite mer än vad jag hann med förra helgen, men vi får se.
Jag hoppas även kunna få prata lite med M och Lill-Skruttan också. Men de var ute på vift idag så vi får se om det kommer gå.
Imorgon kommer det ska bli så himla härligt!


Såg förresten en otroligt bra film igårkväll. Den spanska filmen "The sea inside". Jag fick tips om den från min spanska kollega. Den har ett par år på nacken men den var otroligt bra. Samma regissör som har regisserat "The Others" om ni minns den filmen som också kom för ett antal år sedan med Nicole Kidman i huvudrollen.
"The Sea inside" är dock helt annorlunda. Ingen skräck eller mystik utan snarare ett otroligt nära porträtt av en mycket speciell man med ett på många vis sorgligt öde. Den utspelar sig i och utanför Barcelona och bygger på en sann berättelse om den förlamade Ramon Sampedro som i nära 30 år kämpar för att få rätten att avsluta sitt eget liv, d v s aktiv dödshjälp. Detta är såklart ett otroligt tungt och komplext ämne, men filmen är så varmt berättad och skådespelarinsatserna fenomenala att jag trots det tunga ämnet tycker att det är en livsbejakande film. När filmen börjar har Ramon just fått kontakt med en advokat som ska hjälpa honom att föra hans talan i rätten. Hon är nu på besök för att lära känna Ramon och få lite mer bakgrundsfakta så att hon ska kunna göra en trovärdig och bra presentation av fallet under rättegången. Hans advokat Julia spelas av Belén Rueda som även spelade huvudrollen Laura i den fantastiska filmen "The Orphanage". Jag tycker efter att ha sett henne i dessa två filmer och roller att hon är en skådespelare av högsta klass. Handlingen kretsar framförallt kring relationen mellan Ramon och de personer som står honom nära. Hans advokat Julia och Rosa, en kvinna från byn, samt hans familj. Filmen är såklart på spanska och liksom varje gång jag ser en spansk film så känner jag en enorm motivation till att lära mig språket. Jag tycker spanska är ett så vackert språk och jag inser att man missar ganska mycket av filmens dialog när endast kan följa den via texten.

Man kan tro att jag har fallit ordentligt för spansk film. Och till viss del är det nog sant. Jag har under se senaste åren sett flera filmer från spanska eller sydamerikanska regissörer som jag verkligen tyckt mycket om. Innan var nog den enda spanska regissör jag kände till och vars filmer jag uppskattat Pedro Almodovàr, men nu har jag som sagt även sett andra filmer som gått rakt in hjärtat. Det enda som är tråkigt är att dessa icke-engelskspråkiga filmer inte riktigt når ut till alla vare sig här i USA eller i Sverige. Självklart kan man ofta se s.k "Foreign films" här i New York City på vissa biografer, men för de allra flesta amerikaner finns inte denna möjlighet. Här finns dessutom inte riktigt intresset att se icke-engelskpråkiga filmer heller tror jag? Inte bland de flesta amerikaner iallafall. En standardfras man ofta hör ifall man rekommenderar en film som har "subtitles" dvs är textad är: "If I´d like to read I would read a book!" Själva går vi ju ytterst sällan på bio numer, men jag är otroligt tacksam för Netflix! Där finns ett stort utbud på filmer i de fleta kategorier och många utländska filmer är lätt att få tag på. Vi hyrde ju t ex den svenska filmen "Låt den rätte komma in" från just Netflix.

Nu ska jag försöka komma igång med dagen. Har hängt här vid frukostbordet tillräckligt länge. Men man får som sagt passa på. När Lill-Skruttan väl är tillbaks är det slut med "Hängfrukostar"....
Just nu känner jag dock inte alls för att gå ut, för den gråmulna morgonen har övergått i riktigt tråkigt regn och dimma. Inte skoj. Nej det blir nog en hemmadag idag.
Avslutar med ytterligare en bild på katterna. Detta var ju när Tazo satt och halvsov lite avslappnat bakåtlutat på mattan. Ända tills Lipton kom förbi. För då blev det full fart igen såklart!

fredag, augusti 28, 2009

Ännu en lyckad kväll som gräsänka

Gårdagen var en synnerligen bra dag. På flera plan.
Ett mycket lyckat möte med två andra forskare där jag fick hjälp och råd om mitt jobbproblem. Jag kände mig helt sprudlande glad när jag gick därifrån även om detta självklart inte är någon garanti för att det ska fungera, men nu har jag åtminstone fått nytt hopp. Och hoppet, det kan man leva bra på iallafall ett tag, haha!

Sedan kom två av mina vänner från gamla jobbet på middag. Å, det var bara så himla mysigt och kul att träffas. L träffar jag ju med lite jämna mellanrum och det har blivit tätare mellan gångerna nu de senaste veckorna (senast nu förra fredagen när jag var ute på sta´n och rullade hatt). Men R var det ganska längesedan jag såg. Senaste gången var på hennes systers quinceanera och då pratade jag ju inte så mycket med henne eftersom hon var fullt upptagen att agera värdinna. Detta påminner mig om att jag fortfarande inte bloggat om denna fest, men det kommer jag lovar. Jag måste först bara gå igenom alla foton och filmsnuttar som jag tog under den kvällen.

Jag hade fixat maten och de kom med efterrätten. Innan middagen mixade jag ett par drinkar vilket blev uppskattat. Ibland finns det verkligen inget bättre än att träffa goda vänner och prata en hel kväll. Om allt mellan himmel och jord. Att "catch up" om allt som hänt sedan sist. Både privat och på jobbet. Att få ventilera saker man funderat över. Att få höra senaste "skvallret". Så ja, det var en sådan där kväll som kändes bra på alla vis. Jag gillar ju att bjuda hem folk på mat, men sedan Lill-Skruttan kom så gör vi det inte så ofta. Det är ju lite knöligare nu med tanke på hur smått vi bor. Så det kändes jättefint att kunna ta tillvara på detta tillfället och bjuda hem vänner två av veckans kvällar.
Men ikväll ska jag bara ta det lugnt. Jag känner mest för en skön lugn hemmakväll.
Det ser jag faktiskt fram emot.
Och imorgon är det lördag och sista dagen innan M och Lill-Skruttan kommer! Wiiiih!!!

onsdag, augusti 26, 2009

Fyra dagar kvar

Nyss hemkommen från att ha firat en av mina arbetskamrater. Hon har just förlovat sig och bjöd alla på labbet på restaurang! Ottroligt generöst!
Jättetrevligt. Sangria och olika förrätter. Gott.

Men hela dagen har min saknad och längtan börjat växa till sig igen.
Lite småjobbigt.
Detta tillsammans med en växande trötthet. Nästan som när man håller på att bli sjuk....
Också lite jobbigt.
Det blev senare än vad jag trott och planerat ivkäll. Så nu är det lite tedrickande och sedan blir det nog sängen. Imorgon är det ytterligare en dag närmare hemkomst för mina Älsklingar!!!

Svar

Jodå, självklart hade jag fått svar på mitt email. Det låg i min inbox imorse när jag tittade.
M hade svarat utförligt på mina alla punkter och frågor.
En värme spred sig runt hjärtat när jag läste.
Visst, det kan tyckas extreeeeemt trist för en utomstående, men jag tycker banne mig detta är Kärlek det med! Trots brist på puttinutt så är det underbart att den omtanke man har för varandra även kan innefatta sådana här basala jobbproblem. Att ta sig tid. Tid att läsa. Tid att fundera. Tid att svara. Det är ju också att bry sig om.

I och med denna emailkorrespondens så inser jag också hur mycket man faktiskt stöttar varandra i vardagen. Sådana enkla saker som att diskutera problem på jobbet eller andra saker som surrar i huvudet. Det handlar inte om långa sessioner där vi sitter och tittar varandra djupt i ögonen för att lösa de "Stora Problemen" eller så, utan just bara lite allmänt prat när man lagar mat eller tar en promenad eller sitter vid middagsbordet. Men just detta saknar jag nu. Att vara Två. Att ha någon att ventilera med. Att kunna vända och vrida på saker tillsammans. Någon att skratta tillsammans med åt de knäppa saker som hänt under dagen. Ja, till och med någon att bli irriterad på för att man inte alls får den reaktion eller det svar man tycker man borde.

Nu längtar jag otroligt mycket efter M.

tisdag, augusti 25, 2009

Inga sexiga email här inte

Man skulle kunna tänka sig att man skriver romantiska, söta mysiga och/eller sexiga email till sin make när han befinner sig på andra sidan Atlanten sedan ett par dagar tillbaks. Särskilt som det faktiskt fortfarande är nästan en vecka kvar innan han ska komma tillbaks. Och speciellt eftersom jag faktiskt saknar honom mycket och längtar efter honom. Mycket.

Men, detta var dagens email till M (något förkortat).
Eh, märks det att jag saknar honom...???
(Obs! Det är heeelt okej att scrolla igenom nedanstående email lite snabbt!!)

"Hej Puss!

Du hoppas du inte är superarg på mig för att jag fuckade up det där med pengarna!!! Fasiken! Jag grämer mig.... Hm... Jaja, som du säger så är det inte mycket att göra åt saken. Jag tar det på mig. Sorry!!!!!!!!!!

Tror jag är lite full i skallen nu. Framförallt av jobbet...

Min kloning vill bara inte funka. Nu har jag screenat ca 300 kolonier och ingen har insert utom den jag hittade när ni åkte, men som visade sig vara felvänd. Tänker som satan på detta. Och då har jag ändå börjat att ENBART fokusera på EN av alla de ligeringar jag ska göra... Suck! Jaja. Nu har jag ett par strategier jag funderar på. Kan du kolla dessa och se ifall jag tänker hyfsat sansat?

1) Den ligering som fungerat (men som är felorienterad) KAN jag ju klyva igen MEN eftersom ena NruI sitet uppenbarligen pajat (fattar inte alls hur det gick till?!?!?!?!) så kan jag inte bara klyva med NruI utan måste klyva med NruI + SacII. Det senare enzymet klyver strax efter NruI (ca 60 bp efter). Jag har kollat och jag måste göra seqential digest eftersom de klyver i helt olika buffert. Den ena i Neb3 och den andra i Neb4. Visst ska man klyva i buffer med lägst salthalt först?! När jag kollar buffertarna har den ena 100mM NaCl och resten är 10-50mM av olika salter i bägge buffertarna. Så då ska jag väl klyva m enzymet som kräver den buffer med 100mM sist???

Ska man precipitera DNAt mellan klyvningarna eller räcker det med att inaktivera enzym 1???? Eller måste jag kanske t o m gelrena eller Pheno-Chloro-rena DNAt innan jag kan klyva m enzym 2???

Tänkte iallafall att jag skulle kunna klyva ut insertet m dessa två enzym och sedan blunta med Klenow så att jag får två blunt ends. Fungerar Klenow på alla enzym?

SacII klyver och ger 5´ CCGC GG 3´

3´ GGC GCC 5´

Sedan tänkte jag iallafall att jag skulle återligera alltsammans. Kanske fungerar det kanske inte, men det kan ev vara värt ett försök?

2) Parallellt med detta funderar jag på att subklona in insertet i en invitrogen vector. Brukar du använda TopoTA cloning vectors? Jag har ju hittat en som heter Zero Blunt PCR cloning Kit (Invitrogen cat# 2700-20) och som vi har i labbet. Man ska ligera in sin PCR produkt i vektorn och sedan kan man klyva ut det med EcoRI. Fast i mitt fall kommer jag inte kunna öppna min vektor med EcoRI efersom detta enzym klyver på fler ställen. Utan jag gissar att jag antingen får kolla upp resten av enzymen som finns i multicloning sequence i Invitrogen-vektorn och se om jag kan använda ngt av dem, annars får jag köra Klenow igen för att blunta antar jag???

Men KAN detta steg ändå göra det enklare?? Och på vilket sätt då jämfört med PCR-ligering direkt? Får jag mer DNA? Eller varför skulle det vara bättre att göra såhär?? Är det för att det är bättre att använda direktklyvt DNA framför att CIPa eller APa det????? För gelrena mitt insert måste jag väl i vilket fall som helst?

3) Funderar även på detta med polylinkers. Hur fungerar det egentligen? Ska jag isåfall designa oligos med NruI site i båda ändar och som sedan innehåller de restr enzym sites som jag skulle vilja använda när jag ska ligera in mitt insert? Jag är säkert hur dum i huvudet som helst men vad ska jag använda för templat????? För hur ska jag amplifiera dessa oligos så att jag kan ligera in dem i min vektor?

Och isåfall måste jag väl sedan göra nya primers för mitt insert också med just rätt sites i både 5´- resp 3´- änden? Som jag så småningom ska kunna ligera ihop med min vektor + polylinkers....?

Jag har funderat lite på Emilys förslag också, men jag tror det är otänkbart för det kommer bli superlånga oligos och det blir alldeles för dyrt!!! Annars hade det såklart varit jättebra!

Ah, jag tror jag blir helt snurrig av alla dessa funderingar hit o dit.... Men det vore super ifall du har tid att titta igenom mina snurriga tankar och se ifall de verkar genomförbara och även om du kan svara på mina frågor. Jag tror att jag ibland blir extra snurrig av att försöka fundera på flera saker samtidigt!!!" *)


Visst är det ett otroligt kärleksfullt email?
Jag avslutade dock mailet med att berätta hur mycket jag saknar både honom och Lill-Skruttan. Så heeeelt känslokallt var det inte.

Jaja. Detta visar ändå kanske lite av vad som snurrar runt i mitt huvud just nu. det är ett getingbo därinne av surrande tankar. Kanske är detta en av orsakerna till att jag lyckades klanta till det rent otroligt igår med presenterna till lärarna. Som sagt, ingen ursäkt men kanske kanske en förklaring....?

Nu har jag iallafall just avslutat en jättetrevlig kväll här hemma med några vänner från mitt gamla jobb. Vi har grillat på vår bakgård och sedan suttit och tjattrat här hemma. Jätteroligt och mysigt. Det blev dock lite manfall eftersom de två från mitt nya jobb som skulle kommit fick förhinder i sista minuten. En av dem kom en stund iallafall och det var trevligt.
Imorgon är det planerat att vi ska ut med nya jobbet och fira en av kollegornas förlovning. Just nu börjar jag dock nästan känna mig lite sliten så vi får se ifall jag orkar hänga med. Som det känns nu följer jag troligen med till första stället och skålar med dem, men kanske inte till den thairestaurang som är nästa anhalt. Känner faktiskt mest för att ha en skön hemmakväll i lugn och ro. Vi får se hur det känns imorgon.
Nu är det sängen som lockar.
Men sist en länk till M´s mosters blogg samt Svägerskans där "Dagens Lillskrutta" kan avnjutas.


*) Ber om ursäkt för att mailet för en utomstående kan verka helt galet konstigt. Men det är helt enkelt problem på jobbet som jag hoppas att M ska kunna hjälpa mig att lösa eller iallafall ge mig lite input om.


**) IFALL det är någon därute som råkar läsa detta inlägg och som är bra på "blunt end cloning" får ni mer än gärna höra av er med tips och råd!! Tack!


Klant!!!

Okej. Nu har jag varit på Avskedsfrukost på dagis. Lämnat över presentkorten där. Allt gick bra och det kändes bara lite sorgligt. Mest kändes det som vilken dagisfrukost som helst...
Sedan har jag pratat med M och Lill-Skruttan på Skype. Så underbart att få se henne live!!!! MEN man blev ju alldeles full av längtan då. Och jag tror inte riktigt att hon förstod att det faktiskt var jag? Lite förvirrad såg hon ut stackarn.

Sedan visade det sig naturligtvis att jag klantat till det rejält vad gäller våra presenter till dagispersonalen också! M frågade hur mycket det blivit i presentkorten och jag sa summorna. Då tyckte han det lät väldigt mycket och frågade om jag dragit av för böckerna. Hm, detta hade jag givetvis glömt bort!!!!! Jag hade tagit bort de extrasummor som de familjer som beställt en extra bok till sig själva givit. Men helt glömt att dra bort summan för böckerna till lärarna. Jaja, så klantig är jag. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att M och jag (läs jag) just varit oerhört generös(a) och betalat dryga 150 dollar extra. Allt enbart för att jag är en sådan K-L-A-N-T!!!!!!

Tur att M fortfarande vill fortsätta vara gift med en sådan vimsepella som mig.
Men jag grämer mig lite. Det gör jag. Varför gör jag så ofta just sådana här saker?! Varför???
Även fast jag tänker i förväg så blir det ändå lite fel i slutänden.
För mycket i skallen? Eller kanske snarare för lite...?
Suck!

måndag, augusti 24, 2009

Bättre

Idag har det tydligen gått bättre. Fick uppdatering av M via sms idag. har inet hunnit prata med honom på telefon idag, utan har endast textat honom.
Men det känns jättebra att det verkar gå framåt.
Han skickade ett så kryptiskt sms om att det gick bra nu efter badsvampen, och jag förstod nada. Men sedan förklarade han att jag skulle kolla Svägerskans blogg så det gjorde jag och himmel vilken badsvamp!!! Haha! Den ser ju snudd på amerikansk ut....!
Tydligen verkar Lill-Skruttan tycka det hon också och efter att ha bekantat sig med den verkade hon känna sig hemma och på bra mycket bättre humör. Hurra! Heja Badsvampen!
Mammahjärtat slog en liten volt av glädje.
Jag vill ju bara att hon ska må bra. Och nu verkar det kanske ha vänt. Det känns otroligt bra!

Imorgon är det Avskedsfrukost på dagis. Eller rättare sagt i Violet Room.
Jag och M har ju varit s.k "Room Parents" detta året, men jag gissar att några andra av föräldrarna kommmer ta över stafettpinnen det kommande året i Pink Room. Så det sista vi organiserat var väl denna Avskedsfrukost samt presenter till lärarna.
De kommer få en bok vi gjort via Apples iphoto med bilder på alla barnen. Vi bad alla föräldrar om bilder. En där barnen är små och en ny. Samt om de hade fler gick det bra det också. Vi har satt ihop en bok där vart och ett av barnen har ett eget uppslag. Däremellan har vi även några sidor med foton som är tagna på dagis. Det var verkligen roligt att sätta samman boken eftersom man då fick en sådan översikt över hur mycket alla barnen växt och utvecklats sedan de började! Tyvärr är boken fortfarande inte levererad. Vi hade egentligen planerat att ha frukosten i slutet av veckan och boken kommer levereras på torsdag. Men p g a att flera av barnen och deras familjer ska på semester i slutet av veckan så blev frukosten tidigarelagd till imorgon. Så det får bli endast "presentkort" imorgon och sedan kommer jag gå till dagis och lämna över böckerna när de kommit.

Detta med presentkort känns också väldigt annorlunda mot i Sverige. Här är det nästan som om vi dricksar lärarna för ett väl utfört arbete. Men det verkar vara tradition att man ger kontanter eller presentkort till dagispersonalen här. Vi samlade även i julas till detta. Och det blir faktiskt rätt bra extra fickpengar de får ändå. Vi har nu lyckats samla ihop ca 470 dollar som ska fördelas på 5 lärare. Jag har dock fördelat lite olika så att huvudläraren C kommer få mest. Sedan kommer de lärare som inte är där på heltid att få lite mindre summa. Men det blir trots det en del extrapengar för dem allihop. Det är ett spann på 70-130 dollar per person. Det tycker inte jag är så dåligt. Förutom böckerna som vi ju också beställt till dem och som de kommer att få.

Nu låter det kanske som om jag är sniken. Men det är jag inte. De är väl värda sina pengar och gåvor. Men jag har nog ändå som svensk inte riktigt vant mig vid detta att man liksom "dricksar" en person för deras arbete som de ju faktiskt har en lön för att utföra. Det känns fortfarande lite konstigt.

Efter frukosten imorgon ska jag äntligen få Skypa med familjen!!!!!!! De befinner sig ju just nu i Sommarhuset där det inte finns någon internetuppkoppling, men ska imorgon åka hem till M´s moster och där ska vi förhoppningsvis kunna höras via Skype! Å vad jag längtar! Vill så gärna se dem, och framförallt Lill-Snorpan. Iiiih! Saknar såklart massvis...

Men i övrigt går det ingen nöd på mig.
Har haft en bra dag på jobbet och utan hämtning på dagis eller någon som väntar på mig här hemma, så har jag kunnat jobba ca 11 timmar idag. En bra jobbdag.
När jag kom hem började jag fixa med långkok eftersom jag rensade frysen igår och vill använda en del av det jag hittade där så att det inte ligger för länge och blir gammalt. Så nu puttrar en Boef Bourgogne på spisen och sprider en ljuvlig doft. Tänkte frysa in den sedan så man lätt kan fixa middagsmaten framöver. Imorgonkväll blir det vänner över på middag. Om vädret håller i sig blir det lite grillat. Vi har ju grillar på bakgården och jag hoppas det ska gå bra att fixa middagen där.

Nu blir det nog lite TV fram till sängdags.
Imorgon tänkte jag försöka ta mig upp tidigt så jag hinner in en sväng på jobbet innan frukosten på dagis som ska börja kl 09. Så jag ska försöka komma i säng i hyfsad tid ikväll.
Godnatt!



söndag, augusti 23, 2009

Avsked, vemod och storstädning

I torsdags var verkligen en dag av avsked.
Dels på flygplatsen men även ett som jag inte ens funderat så jättemycket över eftersom det i min mentala kalender känts så avlägset. Men plötsligt hann det liksom upp mig. Detta eftersom det i början av veckan slog mig att det faktiskt är nu. Inte sedan.
Det handlade såklart om Lill-Skruttans sista dag i Violet Room.
Och den dagen var just i torsdags.

På onsdagen kom M hem med ett foto som huvudläraren i rummet gett honom. Det är ett foto på Lill-Snorpan och den av hennes mest jämnåriga vänner där. De ligger bredvid varandra på en filt på golvet och hon tittar på en liten tygsol som hänger ned från ett s.k babygym. På baksidan av fotot hade huvudläraren C skrivit så fint att jag började gråta. Riktigt ordentligt. Det slog mig med en sådan kraft att vi inte kommer att ha C som "vår" lärare längre. Att hon kommer få nya barn och att Lill-Skruttans dagliga rutiner kommer ändras. Jag vet egentligen inte riktigt varför det känns så otroligt jobbigt med detta avsked. Det borde det ju egentligen inte göra. Det handlar ju endast om att hon gått färdigt sitt första år på dagis herregud! Men detta år har verkligen varit helt extraordinärt bra! Och omvälvande. Jag känner en sådan enorm glädje och lycka över att hon fick detta första år tillsammans med denna underbara lärare. Ja, de är ju flera i hennes rum såklart, men just C som är huvudlärare där är helt fantastisk. Både mot alla barn och även mot oss föräldrar. Kanske är det lite därför det känns så sorgligt nu. Nästan lite som att ta avsked av en vän eller någon som kommit att nästan bli lite av en familjemedlem. Inte för att vi på något vis egentligen lärt känna henne privat eller så. Nej, men hon har ändå betytt mycket för både M och mig. Som stöd. Vi har vänt oss mycket till henne med våra funderingar och frågor. Vi har även litat på henne till 100% vad gäller Lill-Snorpan. Vi har känt oss helt och fullt trygga i vetskapen om att hon verkligen tagit hand om vår lilla Guldklimp, inte bara rent praktiskt utan även med kärlek och omtanke. För det har hon. Sådant märks.


Här nedan är texten på baksidan av fotot:

När jag försökt fundera lite över vår situation inser jag även att den nog ser lite annorlunda ut jämfört med situationen för våra vänner i Sverige som har barn. Att bo och leva såhär pass långt ifrån våra familjer får självklart konsekvenser. Det handlar till stor del om att vi i vår "Lilla Familj" får sköta oss mer eller mindre själva. Med detta menar jag att vi i vår vardag tillbringar i stort sett all vår tid tillsammans alla tre. Att vi inte med ett telefonsamtal kan få hjälp med barnpassning någon eftermiddag eller kväll av föräldrar eller syskon. Ingen av oss kan heller åka iväg över en helg eller en dag eller ens en timme med t ex mamma eller syskon och ta med sig Lill-Skruttan för att handla, gå en runda på stan eller bara fika och mysa. Att inte ha familjen på närmare håll tror jag därmed också lett till att vi känt att det stöd vi fått från t ex dagispersonalen varit väldigt viktigt och att det hjälpt oss under det här första året som nyblivna föräldrar.

Självklart vet jag att många inte bor i samma städer som sina familjer och att de inte alls är bara ett enkelt litet telefonsamtal bort från hjälp med barnpassning eller allmän familjeträff. Idag är ju väldigt många, särskilt i större städer, långt hemifrån sina egna hemtrakter och familjer. Men att finnas i samma land är ändå en betydlig skillnad. Även om man inte ses varje vecka eller ens månad.

Ännu en sak jag tror är skillnad mot de svenska vänners situation i Sverige som har barn på dagis är att Lill-Snorpan började där så otroligt tidigt (med svenska mått mätt, inte med amerikanska). Som 3 månaders baby skolades hon in. Detta gör att även hennes lärare har fått en väldigt speciell kontakt och relation till henne. Särskilt då C som jag nämnt här. I torsdags när M och jag hämtade Lill-Skruttan så pratade vi med C och vi märkte båda två att hon verkligen stålsatt sig. Hon var mycket kortfattad och ursäktade sig med att hon var tvungen att gå för att utföra andra saker. Vi kramades och jag började självklart gråta. Då sade hon, "I cried so much yesterday that I definitely don´t want to cry today. And if you cry I will start. So now I will leave you. Thanks for everything and it´s been fantastic to have been spending this year with E." Och då rann ju såklart mina tårar ännu mer.

Ja, det känns sorgligt och vemodigt på många vis.
Men jag försöker tänka på det positiva i att man verkligen känner på detta vis inför hennes första år på dagis. Detta om något är ju ett otroligt högt betyg för den omvårdnad hon har fått där.

Vad vill jag egentligen ha sagt med detta då?
Kanske att jag tror att just vår vardag under detta vårt första år med Lill-Snorpan svetsat oss samman som familj mer än vad vi egentligen själva riktigt förstått. Och att just detta avsked till hennes dagislärare känns på djupet på ett vis som jag aldrig aldrig hade kunnat drömma om. Det kommer kännas ledsamt, vemodigt och tomt. Trots att jag ju självklart förstår att det kommer bli ett jättebra kommande år för henne. Att det är dags för henne att gå vidare att utvecklas. Men både M och jag är rörande ense om att avlsutet på denna "epok" som året i Violet Room har varit känns i hjärterötterna. På oss alla tre. Även om jag förstår att Lill-Skruttan såklart inte insett eller förstått detta riktigt än. Jag tror även att detta var ytterligare en av orsakerna till att jag kände mig så otroligt sorgsen i torsdags. Det var på något vis vemod över att ha tagit avsked av min underbara lilla familj, men också över att vi under dagen sagt hejdå till C. Dubbelt avsked med andra ord.

Men tillbaka till nuet. Hur har min söndag varit ensam hemma utan familjen?
Jodå, den har varit riktigt bra. Har hållt mig sysselsatt hela dagen faktiskt. Jag fortsatte rensa i garderober och byrå. Nu är även Lill-Skruttans kläder och saker sorterade. En del har jag kastat, annat har jag lagt i påsar som ska till vår "Thrift Shop" som finns här i huset. Och självklart har jag även sparat en massa. Men nu är det prydligt inlagt i ziplockpåsar och undanlagt i lådor.

Dessutom har jag storstädat kattlådan samt hela badrummet. Tvättat väggar och kakel och golv. Så nu luktar det så "gott" där att jag nästan fått huvudvärk...!
Har självklart även hunnit med att prata med M också. Det kändes otroligt bra! Få höra hur de haft det och hur Lill-Skruttan mår. Vi pratade självklart mycket om det. Jag tror att även han tyckte det kändes bra att prata med mig. Berätta om hennes reaktioner och annat. Det har gått bättre idag iallafall! Men det är fortfarande ganska mycket gråt och "oro". Jag har nu fått både M´s version samt Svägerskan som under kvällen uppdaterade sin blogg om de här senaste dagarna. Många av bilderna där visar ju att hon har det riktigt bra så jag hoppas och tror att det ska bli bättre och bättre för var dag som går. Att Lill-Snorpan ska känna sig mer och mer hemma med både miljön och personerna.

Men oj vad jag längtar efter henne nu!
Något helt otroligt! Jag såg en film nu ikväll och då kände jag mig plötsligt alldeles sjuk av saknad. Ville bara hålla henne nu nu nu! Men nu är det ju faktiskt endast en vecka kvar. För på söndag nästa vecka kommer de ju hem igen! Och fram tills dess kommer jag väl att fortsätta vara effektiv och sysselsatt gissar jag. Det är jobb och även en avslutningsfrukost på dagis inplanerad. Troligen ska jag träffa vänner från gamla och eventuellt även nya jobbet en kväll. Och såklart kommer jag att fortsätta sakna och längta.
Och gosa med katterna! Jag är så otroligt glad att jag har dem även om de bråkar lite väl ofta nuförtiden. Men det är verkligen underbart att kunna mysa med dem när längtan blir alltför stark. Nu när jag sover "ensam" i sängen kommer oftast Lipton dit en sväng på natten eller tidig morgon. Kryper ner under täcket och spinner med huvudet på min axel eller i min armhåla. Och nu är det faktiskt dags att krypa i säng.
Imorgon är första dagen på den veckan då de kommer hem!



*) Jag har suddat bort efternamn som stod i texten på fotobaksidan.

lördag, augusti 22, 2009

Dagen

En underbar morgon.
Lugn, skön.
Frukost utan avbrott.
Fantastiskt!

Jobb.
Kattfix.
Telefonsamtal till Sverige.
Projekt Rensning av garderober har börjat.

Men nu.
Nu känns det plötsligt sådär tomt igen.
Läser både Svägerskans och M´s mosters blogg.
Läser även gårdagens inlägg. Igen. Både "gårdagens Svägerska" och "gårdagens Moster". Igen och igen. Och så ytterligare en gång.
Återigen den där lite underliga känslan av att sitta på "fel" sida och titta ut. Eller kanske in.
Bilder på Lill-Skruttan. Det värmer.
Men det gör lite ont i mammahjärtat när jag läser att hon är så ledsen.
Vi pratade en del om det i telefon jag och M.
Troligen omställningen. Allt nytt. Ny miljö. Nya personer.
Och ingen mamma.
Kanske saknar hon mig Lill-Snorpan?

Så många tankar och frågor i hennes lilla huvud.
Men ännu alltför liten för att kunna formulera det så att omgivningen kan förstå.
Att inte kunna fråga. Inte kunna få några svar.
Vad hemskt egentligen. Att vara fylld av undran och kanske oro. Men ändå inte riktigt kunna förstå.
Svårt och jobbigt.
Det känns även i mig.
Lilla gumman.
Just nu vill jag bara hålla henne tätt tätt intill mig.
Känna tyngden i mina armar.
Känna värmen från hennes kropp som ett litet kraftverk.
Lyssna till hennes babbel.
Trösta och torka tårarna när hon gråter.
Finnas.
För henne.
Nära.

Visst har det varit en bra dag.
Jag har njutit.
Jag har hunnit med en hel del saker och ändå allt i egen takt.
Men jag är inte hungrig!
Har knappt ätit något på hela dagen.
Och det är inte likt mig!
Så visst är något annorlunda.
Jag tror att saknaden och längtan fyller mig även när jag njuter.
Och mina tankar vandrar alltsom oftast till andra sidan Atlanten.
Till mitt lilla Gosetroll.

Nu ska jag försöka vara lite "mamma" iallfall och fixa mig lite mat. Trots att jag fortfarande inte är särskilt hungrig.
"Men man måste ju äta!" säger jag strängt till mig själv.
Så nu ska längtansbollen och saknadstrasslet i magen få sällskap av lite middag.




Andra kvällen som gräsänka

Hemma igen. Klockan är lite efter 3 på natten. Ute fuktig värme. Som ett våtvarmt omslag.
Kvällen har varit lyckad! En riktigt rolig, trevlig och social utekväll med vänner. Den enda smolken i bägaren var att vi såklart inte kom in på "hemliga baren". Det var knökfullt hela kvällen. Jag ringde ett par gånger men inget bord fanns att få. Men på det stora hela gjorde det inte så mycket. Nästan inget alls faktiskt. Kvällen blev så himla trevlig och rolig ändå.

Vi fick våra specialkorvar på Crif Dog. Sedan gick vi vidare till The Bourgeoise pig där vi fick riktigt goda cocktails. Mmmm! Satt där rätt länge och pratade pratade pratade. Mina svenska kompisar Anna och Peter tillsammans med mina vänner från gamla jobbet. Så småningom drog vi vidare. Hamnade på en annan bar. Kitch plus disco. Det blev ytterligare en drink och än mer prat. Plötsligt var klockan över 2! Himmel! vart hade tiden tagit vägen?!? Försökte få oss lite belgiska fries men kön var alltför lång och framförallt låååångsaaam så vi gav upp. Anna och Peter tog en taxi till sitt hotell. Jag, L och D delade en taxi norrut. det var underbart att vara ute en kväll igen. Känna på vimlet, pulsen. Prata om ditt och datt i timtal. Och nu hemma i en tyst lugn lägenhet. Och framförallt vetskapen att jag kan sova hur länge jag vill imorgonbitti!!! Smaka på den ni! Ah!
U-N-D-E-R-B-A-R-T!!!!!!!!
Men först ska jag prova att ringa och se ifall M är vaken. Det är ju trots allt morgon där borta nu. Snart 9.30 så kasnke är han uppe.

Här är bilder från kvällen.

Crif dogs goda specialkorvar. Till och med vegetarianen D kunde få en veggokorv där som tydligen var god.

Inne på "The Bourgeoise Pig" fick man inte använda blixt. Så här ser vi lite blurriga ut. Jag ser dessutom ut som om jag har någon form av tiara eller liknande. Det kan jag säga att jag inte hade på mig! Det måste vara något i bakgrunden. Men lustigt ser det ut.


Jag gillar detta stället. Mysig sammetsinredning och lite myspysbelysning.


Det var dessutom rätt lagom mycket folk. Inte helt fullt men ändå inte ödsligt på något vis. Samt en ljudnivå där man faktiskt kunde föra en vettig konversation! Lägg till goda cocktails. Dessutom har de fondue vilket jag provat här tidigare med M samt andra vänner. Men ska man ta en fondue här skulle jag råda att ta chokladfonduen eftersom jag inte tyckte "matfonduen" var sådär superbra. Ikväll åt vi dock inget alls här.


Nästa ställe var kitchiga "Simone". Här blev det en del olika "martinis" eftersom de specialiserat sig lite på det. Om ni undrar vad peter gör så tror jag det är någon form av "adlig" min....??


Tjejerna i soffan med läskiga tavlan i bakgrunden.


Baren.


Som sagt rätt kitchig inredning.



Kön till belgiska pommes frites.


Anna & Peter


L & D strax innan vi alla gav upp och tog en taxi hemåt.


Oj, nu bröt värsta åskovädret ut! TUR man redan är hemma! Då får det gärna piska regn mot rutan och blixtra och dundra där utanför. Resten av helgen kommer jag att ta i mitt eget tempo vilket känns superlyxigt. Jag vill rensa och storstäda lägenheten men ska göra detta i min egen takt. Så skönt! Däremellan ta en sväng till jobbet och sedan läsa min bok, kanske se lite på TV eller film, mysa med katterna och bara vara.
Jo, nu njuter jag faktiskt.


fredag, augusti 21, 2009

Ut en sväng

Allt kändes mycket bättre i morse.
Jag njöt av att äta frukost utan avbrott. Och att kunna gå upp en timme innan man faktiskt var på jobbet. Istället för minst en och en halv som då ändå innebär att man knappt hinner med sig själv alls. Skönt! Fast det ska erkännas att det sög lite i magen nyss när jag läste blogginlägget från M´s moster om besöket. Men mest kändes det himla kul att få sitta på "den andra sidan" och läsa om Lill-Snorpan och hennes bravader.

Och ikväll blir det cocktails!
Jag ska återigen träffa Anna Fair and True, min bloggkompis och hennes Peter. Hon efterfrågade redan innan deras resa hit till NYC den där "hemliga baren" där man kan få goda drinkar. Så det ska det bli. Den där man måste gå in i en telefonhytt på ett korvställe, ringer in till baren för att sedan bli insläppt genom väggen. Hepp!
Det är inte riktigt så märkvärdigt som det låter, men lite roligt ändå. Och de har verkligen goda drinkar där!

Två av mina vänner från gamla jobbet hänger också med. Det ska bli jättekul!
Så jo, nog försöker jag utnyttja den småbarnsfria tiden....!
Och det bästa av allt är att det känns riktigt roligt!
Så nu ska jag snart hem från jobbet och ta en snabb dush och sticka neråt St Marks Place.

torsdag, augusti 20, 2009

Blå

Så många tankar.
Så många känslor.
Känslor av tomhet. Av Ensamhet. Av Saknad. Men också av Frihet.
Ensam för första gången sedan Lill-Skruttan föddes.



Tårarna trängde på redan när jag vinkat och sett dem gå mot säkerhetskontrollen.
Men inte förrän på bussen hem lät jag dem komma fram. För då gick de inte att hejda. Så jag satt där på bussen och grät. Torkade mina tårvåta kinder och kände mig så fånig.
Inte över att jag grät öppet. Nej det har jag gjort förr och det bekommer mig inte alls. Inte när man verkligen har något att gråta över. Men nu. Nu kände jag mig mest som en överreagerande hormonmorsa. En sådan som jag inte ens förstår mig på...

Tio dagar.
Tio ynka dagar.
Som jag faktiskt också sett fram emot.
Att få sova.
Att få rå mig själv lite.
Tid att tänka. Att läsa. Att umgås med vänner. Att jobba. Att ta itu med saker jag annars aldrig hinner eller riktigt har ork till.

Ändå är saknaden så stor. Påtaglig.
Jag kan nästan se den som en blå aura runtomkring mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär.
Inte jag.
Inte såhär.
Jag som så ofta kan längta efter just detta. Att få rå mig själv lite. Vara lite spontan. Inte behöva avbrytas ideligen eller ha tider och platser att passa.
Nu tänker jag mest på hur de har det. Båda två.


Blå.
Vemodsblå känner jag mig nu.
Fast det behöver ju inte vara ett likhetstecken mellan den känslan och nedstämdhet alla gånger. Det kan ju faktiskt även vara en ganska skön känsla.
Liksom längtan och saknad kan vara just sköna känslor. Iallafall när man vet att det man längtar efter kommer att finnas hos en om inte alltför lång tid. Och att saknaden har ett slut.
Skön smärta på något vis.
Man känner sig mer levande.

Efter bussresan kändes det bättre. När jag luftkonditioneringsfrusen klev av bussen och den heta fuktiga New Yorkvärmen slog emot mig, omslöt mig med samma intensitet som stadens puls. Då kändes det rätt bra. När jag promenerade hem från Grand Central med ipoden spelande, då kom känslan av frihet över mig och det kändes bara sådär oemotsägligt härligt.
Att njuta av staden och veta att man inte har någon speciell tid att passsa utan egentligen skulle kunna göra vad man vill. Det är en sådan skön känsla. Men det senaste året har den varit ganska sällsynt. Så att återigen uppleva den är frihet på hög nivå.

Men trots detta så har kvällen här hemma gått i blått.
Lite håglös har jag känt mig.
Rastlös.
Svårt att sitta still. Svårt att fokusera på något.
Och däremellan kommer saknaden över mig. Och lite tårtrill har det blivit av och till under kvällens lopp det ska erkännas. Men jag har svårt att sätta fingret på varför jag egentligen gråter. Varför känslan av vemod känns så stor.
Kanske är det bara omställningen?
Eller kanske är det uppdämd trötthet eftersom det de senaste nätterna varit lite si och så med sömnen p g a att Sömnkryparen är tillbaks? Eller så är det bara spänningen som släppt efter att ha haft lite mycket att tänka på nu med packning planering etc?
Jag vet inte.
Men en sak vet jag, och det är att mängden tårar samt intensiteten på de blå känslorna inte alls står i proportion till verkligheten.

Kanske kanske kanske blir en viss del av känslan uppförstorad just av den anledningen att det är en ganska härlig känsla också? Detta att kunna längta och sakna. Att känna vemod.
Något jag upplevde oroligt mycket oftare förr.
För nu när man tillbringar 99% av sin lediga tid tillsammans med dem man älskar mest innebär ju detta att man faktiskt aldrig riktigt saknar dem. Eller längtar efter dem.
Så till viss del njuter jag nu av detta längtansvemod.


En blå kväll. Iallafall här inne.
Utanför fönstret lyser skyskraporna i det annars sammetsvarta mörkret.
I stereon den enda musiken som jag kände skulle kunna fungera tillsammans med mitt vemod. Soundtracket som till 100% speglar mitt humör just nu.
Ja, till och med förstärker det lite extra tror jag.
Det underbara underbara soundtracket till den lika underbara filmen Once.


Här är en av sångerna från filmen. Lyssna och njut.
Kan ni se min blå auora i denna sången?





*) Fotot med den blå elefanten är från http://www.fairplaydesign.no/
Fotot med de blå bergen är från: http://247wallst.files.wordpress.com/2009/04/blue-hills.jpg


tisdag, augusti 18, 2009

Händelsrik helg

Helgen som var har det varit rätt mycket som hänt faktiskt. Detta trots att vi inte alls tyckte att vi hade särskilt mycket inplanerat innan helgen började. Men det var trots en hel del aktiviteter ändå sköna dagar. Väldigt varmt dock. Dryga 30 grader både lördag och söndag. Även början på denna veckan har varit varm. Såpass varmt att det även tidigt på morgnarna (i måndags var jag t ex upp redan runt 06-tiden) varit dryga 25 grader.
Nedan är helgen i bilder.

Lördag

Vi tog en promenad tll 86:e gatan för att kolla in det nyöppnade Barnes and Nobles som just slagit upp dörrarna. Jättefint och stort och nytt. Men M konstaterade att "det tar nog en stund innan man får den där speciella bokdoften som är på Barnes and Nobles för här luktar det mer som Akademibokhandeln". Det blev naturligtvis en fika också. Vi kunde även konstatera att vi klätt Lill-Skrutan som en kille efter att en kvinna helt självklart kallade henne "he". Svart tröja och svartmönstrade shorts modell "baggy".


På eftermiddagen var vi bjudna till grannarna på fest. Flera saker firades men bl a att deras lilla W nyligen fyllt 1 år. Det är han som bekantade sig med Lill-Skruttan tidigare på gården.
Eftersom grannarna bor rakt mitt emot oss i samma korridor var det den allra näramste fest vi båda varit på. Cirka tre steg mellan deras ytterdörr och vår. Smidigt!


Kalaset till ära hade Lill-Snorpan på sig sin rosaprickga klänning. Inget snack här inte om hon var kille eller tjej....
Denna pose hade hon stor del av kalaset. Det var nämligen på detta kalas hon verkligen började gå lite längre sträckor själv och för att hålla balansen var armarna ofta sträckta upp i luften. En av hennes promenader syns i sista klippet i filmen jag visade här i söndags.


Men vart tog mitt andra ben vägen nu då????? Det behöver jag ju för att kunna gå!


Våra grannars otroligt fina utsikt! De bor som sagt mitt emot oss på samma våningsplan men deras lägenhet vätter mot East River. Nice! Detta gör självklart att deras hem är otroligt mycket tystare än vår som är vänd mot staden. Vårt allra första temporära boende här var i en lägenhet som låg mot floden. Minns att vi njöt av den utsikten då även om vi då endast bodde på 4:e våningen. Sedan fick vi vår egen med stadsvy istället. Fast jag gillar vår utsikt också. Den känns än mer New-Yorkig vilket på sätt och vis är roligare. Fast floden är ju avslappnande på ett annat sätt.


Här är vår granne C med sonen W samt vår Lill-Snorpa.


Det är en konst att balansera en liten tjej med myror i brallan och sin tallrik med mat samtidigt.


På detta kalaset var det tre barn- W och Lill-Snorpan samt C som syns här längst fram. C var äldst med sina dryga 15 månader, sedan vår lilla tjej och yngst W som nyss fyllt året. Det blev rätt blandat med lek och bråk om leksaker. Men en liten stund spelade iallafall C och Lill-Skruttan tillsammans. Men sedan var det dags igen för vem som skulle ha vilket instrument. Eller snarare vem som skulle ha något instrument....
Vi hoppas iallafall att de tre småttngarna ska kunna leka med varandra framöver. Alla bor i ju samma hus så det vore smidigt.


Söndag

Söndagen började med lite Skypesamtal hem till Skåne. Lill-Skruttan fick demonstrera sina nya gångtalanger för farmor G och faster A. Sedan tog vi en promenad neråt och passerade bl a en av mina favoritaffärer Anthropologie. Denna ligger alldeles intill Rockefeller Center och är jättemysigt inredd. Det finns även en i SoHo men den gillar jag nte alls lika mycket. Den känns mest rörig.


I ena delen av affären säljer de saker till hemmet. Bland annat finns ett par ställ fulla med olika dörrknoppar och handtag i alla möjliga färger och mönster. Jättekul att titta på tycker jag! De är dock rätt dyra så det kan kosta en del ifall man skulle vilja byta ut flera knoppar på t ex skåp eller lådor. Men fina att titta på är de.


De här gillade jag!
Efteråt promenerade vi vidare till Toys R us där vi köpte lite kritor, ett par burkar Play-Doh lera samt en liten xylofon till Lill-Skruttan. En sådan som hon tyckte var så roligt att spela på W´s kalas. Hittills verkar det vara ett bra köp för hon plingar mer än gärna på den.



På söndagkvällen tog vi sedan trappan upp en våning för att hälsa på våra vänner som nyss fått en liten dotter. Här är den lilla bedårande varelsen hos stolta mamma E.


Sedan vilade lilla C en stund i sin pappas knä.

Det var så otroligt roligt att träffa M och E och deras lilla C. Hon är nu ca 2 veckor och har redan gått upp ett lb (ca ett halvt kg). Precis som när vi träffade våra andra vänner som nyligen fick barn så känns det konstigt att vår egen dotter nyligen var precis sådär liten och hjälplös. Ett år är en hel evighet ju. Trots att man själv ändå på vissa vis tycker det gått fort. Men nu är ju Lill-Skruttan en egen person med en högst egen vilja som hon ofta visar. En liten bestämd och envis dam. Och de där nätterna när man knappt fick sova känns faktiskt väldigt avlägsna. Tänk, man glömmer rätt fort ändå.

Nu är det ny vecka och faktiskt de sista skälvande dagarna som Lill-Snorpan är på dagis. Eller iallafall i Violet Room. Efter semestern blir det ju nytt rum och nya lärare. Det känns också konstigt. Och vemodigt. Jag kommer verkligen att känna stort vemod när jag säger hejdå till lärarna för sista gången. Vi kommer självklart att se dem. Men det kommer ju ändå bli annorlunda. Hennes första år på dagis har verkligen varit högt över förväntan så det är med blandade känslor man kommer att lämna Violet Room bakom sig. Men det blir säkert bra.

Imorgon blir det "hembesök" då Lill-Skruttans nya "head teacher" i Pink Room ska komma hem hit och prata med oss. Med sig har hon även Lill-Snorpans "primary teacher" vilket visat sig vara den lärare som följer med barnen från Violet Room. Det är alltid en lärare från varje rum som följer med barnen till det nya rummet. Detta för att göra övergången och förändringen så bra som möjligt för både barn och lärare. Jag gillar den filosofin. Att de har med sig någon som känner dem väl. Någon som de känner sig trygga och hemma med. Som har följt dem under hela året och kan både deras personligheter och deras vanor. Efter en del strul visade det sig att den lärare som kommer följa med barnen i Violet Room är en av deras och även föräldrarnas favoritlärare vilket känns otroligt bra! Och idag fick jag alltså veta att det var just denna lärare som ska vara Lill-Skruttans "primary teacher". Väldigt bra!

Imorgon ska jag även få träffa två bloggvänner igen. Nämligen Petchie och Anna. Jag har träffat båda två ett par gånger tidigare men aldrig tillsammans. Det ska bli jättekul! Vi har planerat en lunch tillsammans och det ser jag otroligt mycket fram emot.




The Unstoppable Force - The Movie

måndag, augusti 17, 2009

The unstoppable force!

Jodå, nu är det verkligen officiellt.
Hon GÅR!!!!!!

Idag när M hämtade henne på dagis så gick hon runt runt runt mellan korridoren och de olika rummen. Och självklart runt i själva Violet Room också. Till och med upp för rampen där!
Naturligtvis med armarna ovanför huvudet haha! Man tycker att det vore ännu bättre för balansen om hon höll dem ut från kroppen men nej. upp i luften ska de vara. Armar-uppåt-sträck.
Gulligt!


Och detta fick vi med hem från dagis idag:

Först en sk "Ouch report".
Detta får man som förälder ifall barnet skadat sig på något vis under dagen. "Ouch rapporten" beskriver vad som hänt och vilka åtgärder som vidtagits. Det står även om personalen tycker att man som förälder bör göra något extra.


På baksidan av "Ouch rapporten" stod sedan detta:
Och som vanligt fick vi ju hem lappen med all praktisk information om när, var & hur barnet fått mat, ny blöja samt sovit under dagen. Idag var även en liten extra notis nedskriven:

Beskrivningen av Lill-Skruttan (handskrivet av en av lärarna med blå penna) kan man väl bara le åt. Haha! "An unstoppable force"! Den beskrivningen tillsammans med "Ouch reporten" säger nog ungefär hur vår närmsta tid kommer se ut. Och tyvärr även hur många bulor och blåmärken som kommer att dyka upp på Lill-Snorpan.


Redan imorse när jag lämnade henne på dagis fick hon faktiskt ett rejält blåmärke tvärs över högra kinden. Men det blev ingen "Ouch report" på den olyckan. Antagligen eftersom jag var där och såg vad som hände. Det blev is och hjärtskärande gråt fast i omvänd ordning. Men när man väl tog bort isen torkade tårarna med förvånansvärd hastighet och sedan var det bara "upp-och röja vidare".

Jaja, det är tur att de små liven är tåligare än vad de ser ut.
Frågan är bara ifall omgivningen är det....?




*) "Armarna-uppåt-sträck-fotot" är taget här hemma igår när hon övade.


söndag, augusti 16, 2009

Time for "Take Off"!

Det har varit på gång ett bra tag nu. Mycket tränande hit och dit. Hitta balansen. Vingla lite fram och tillbaka. Sätta sig och ställa sig. otaliga gånger. Cruisa runt med hjälp av möbler eller någon vuxens händer. Men nu. För bara ett par dagar sedan var det dags. Först lite mer tveksamt. Ett par steg utan hjälp. Sedan blev sträckan något längre. Och igår blev vi verkligen snopna när vi var bjudna till grannarna på kalas och Lill-Snorpan plötsligt bara reste sig från golvet och gick iväg till köket! Händerna i luften. Ett enormt leende på läpparna. "Wow här kommer jag!!" Som förälder kan man inte låta bli att häpna. Skratta. Känna sig stolt. "Varför då?" kan man ju fråga sig. Det är ju inte precis vår förtjänst att hon går!! Men glad och stolt blir man likafullt ändå.
Nu idag har det gåtts flera gånger här hemma.
Så balansen är definitivt hittad. Fortfarande är det ofta platt fall i slutänden av promenadstråket, men det brukar inte vara något allvarligare. Mest "full fart upp igen".

Har försökt filma det hela och satt ihop en film. Och jo, jag erkänner att den kanske är lite lång... Och att det dessutom handlar om upprepning på hög nivå. Men alla ni som har barn kanske ändå har liten förståelse för detta. Haha, man tycker ju lätt att de här milstoplarna är heeeelt otroliga bara för att det är just mitt fantastiska barn...! Som om det vore första gången i människans historia som ett barn reser sig från krypstadiet och stapplar iväg på sina små bebistjocka ben... Så jo, jag erkänner att jag lätt blir lite hyper och tar fram min kamera i tid och otid....
Men valet att titta på hela filmen eller trycka bort den efter en liten stund är faktiskt ert. Man måste inte se hela ifall det blir alltför tjatigt.

Varsågoda. Här är filmen. Hoppas ni har popcornen redo för denna rafflande (och kanske något långdragna) story...!





Nu känner jag att en ny epok har tagit sin början.
För oj vad det är spring i de där små benen....

torsdag, augusti 13, 2009

Lycka en vanlig vardagkväll är...

...att ha sin lilla familj samlad omkring sig och känna värmen från hjärtat sprida sig till magen och sedan ut i hela kroppen.

...att träffa en av bästa vännerna på puben "next door" och prata oavbrutet i timtal om allt och inget. Utan vare sig man eller barn. Tjejsnack på både hög och låg nivå.

...att efter denna uppfriskande träff komma hem, mötas av katterna i hallen och se Lill-Snorpan fridfullt sovande i sin säng. Sedan krypa ner under egna täcket, pussa den sovande maken på kinden, lägga sig tillrätta på egna kudden och veta att man nu har en hel natts skön sömn framför sig.



I den Lilla världen är detta Stora saker.

tisdag, augusti 11, 2009

Japp så var det klart

Nu är jag klar. Har varit på mötet och genomfört min presentation.
Å vad skönt det känns!
Egentligen var det inget märkvärdigt alls. Ett informellt möte med mina kollegor.
Men man måste ju ändå förbereda sig. Iallafall jag. För jag hatar att komma oförberedd när jag ska presentera något. Nu var det projektet. Att informera dem om vad jag ska göra och vad jag gjort. Det som tog längst tid var dock att göra lite "bakgrundsbilder". Ja alltså inte bilder att ha i bakgrunden utan bilder med information om bakgrunden tilll projektet! Då får man ju ta sig i kragen och läsa in sig lite mer. Och sedan fixa förenklade bilder.

Men nu är det som sagt gjort.
Tog en dryg timme ungefär. Och det gick bra.
Var till och med riktigt roligt. Det blev en bra diskussion. Det gillar jag.
Nu är jag klar för dagen och ska gå hem.
Ute är det en underbar och vaaaarm kväll- 84 grader Farenheit vad nu det är i celsius. Runt 30 kanske?
Det blir nog något gott ikväll för att "fira".
Kanske glass??

måndag, augusti 10, 2009

Mätt mätt mätt... och lite trött...

Nyss hemkommen från lunch.
En jättegod lunch på en italienare en bit bort.
Det var min chef som bjöd hela labbet för att fira Sekreteraren som fyller år. En lite större födelsedag för henne eftersom hon i och med den blev "Senior citizen" här i NYC. Nästa år blir det pension och hon kan äntligen lämna staden för sin efterlängtade lägenhet i Santa Fe som hon nyss köpt. Gissa om hon längtar.
Hon är verkligen en supergo kvinna tycker jag. Gillar henne skarpt. Hon har alltid en hel del historier att dela med sig av. Om förr och om nu. Om New York. För hon är riktig New Yorkbo ut i fingerspetsarna. Född och uppvuxen i Brooklyn. Men nu på äldre dagar har hon fått nog av staden. Nog av buller, massa folk, höga priser, heta fuktiga somrar och kalla blåsiga vintrar. Hennes nya paradis är alltså Santa Fe.
Det kommer bli tomt utan henne. Men självklart är jag glad att hon lyckades hitta en lägenhet där som hon trivs med. Glad för hennes skull. Och jag gläder mig också åt att vi faktiskt får ha henne kvar hos oss fram till och med nästa sommar. Alltså ytterligare ett år. 


Gjorde ett kort till henne. Tycker det är så roligt när man har lite tid över och även tillfälle att vara lite mer kreativ. Förr älskade jag ju pyssel men det finns inte alls lika mycket tid till det längre. Men ibland dyker det upp tillfällen. och då får man passa på.



Detta var verkigen inget märkvärdigt kort, utan gjort lite i en hast nu innan jag skulle iväg på lunchen. Men jag blev ändå nöjd. Med tanke på den lilla tid jag hade på mig så blev det helt okej. Och föremålet för kortet blev glad vilket ju är huvudsaken!


Nu ska jag ta tag i min presentation. Även om jag känner mig helt däst....
Trots kaffet så är hjärnan lite slö såhär efter en braklunch. Och inte hjälper vädret till. Det är hett hett hett ute nu. Just nu 32 grader och temperaturen stiger. Ska bli runt 34 grader och fuktigt igen. Puh! AC:n går och persiennerna är nedfällda. Vattenglaset är fyllt och jag hoppas att jag ska kunna vara lite effektiv de här två timmarna fram tills att Lill-Skruttan ska hämtas på dagis. Jaja, hoppet är det sista som lämnar människan så jag hoppas att det ska gå. 
Senaste uppdateringen ang hennes utslag är förresten att en av hennes lärare på dagis tittade på dem i morse och sa att hon tyckte det såg ut som värmeutslag. Så nu tror vi på detta. Hon är i vilket fall fortfarande pigg som en mört så någon feber eller annat sjukdomssymptom har vi inte sett röken av. Alltså är det vanliga dagar på dagis som gäller om inget förändras.
Men oj, presentation var det ju!!!



*) På fotot högst upp syns nästan alla i gruppen. Dock gömmer sig min ena kollega upptäckte jag när jag tittade på fotot i datorn. Min chef sitter längst bort till höger och födelsedags"barnet" sitter bredvid honom. Närmast kameran är min kompis J som är den enda i detta labb som jag umgås med lite utanför jobbet. Bakom mig syns B och bakom henne gömmer sig E. Det är de två som är koreaner och som har sin "egen klubb" på jobbet. 
Förresten om någon av er läsare sett andra säsongen av "The wire"; tycker ni inte att min chef påminner väldigt mycket om "Greken" till utseendet??? Det tycker nämligen jag....