Millans bröllopsutmaning - kläder

Här kommer ytterligare ett inlägg i den lilla serie om vårt bröllop som jag skrivit lite till och från som svar på Millans bröllopsutmaning för ett bra tag sedan. Fortsätter här med att berätta om hur jag försökte hitta en brudklänning i bröllopens förlovade land. Det kan tyckas vara den enklaste saken i världen men faktiskt tyckte jag inte alls det var lätt. Fast det kanske handlade om att jag var en rätt usel kund utan kunskap om de oskrivna regler som tydligen gäller inför just sådana här inköp....?!

Kläder

Så var det detta med kläder då. Själv ville jag gärna ha en brudklänning men absolut ingen prinsessutstyrsel à la Disney. Enkelt, stilrent och snyggt var mina ledord. Jag försökte leta lite på nätet efter lämpliga affärer men det är svårt. Det finns otroligt mycket här och USA är som sagt ett land som tar detta med bröllop på allra stösrta allvar skulle man kunna säga. Kruxen för mig var dessa:

1) jag ville ha en ENKEL men snygg klänning. Inget rysch-pysch, pärlor, spets, volanger eller annat sådant.

2) jag ville inte lägga ner en förmögenhet på en klänning jag bara skulle komma att använda en enda gång.

3) jag ville ha med mig M som smakråd

4) jag var inte ute minst 1 år i förväg

Alla dessa ovanstående punkter visade sig ställa till det lite. Jag provade diverse brudklänningar. De flesta fina MEN alldeles för "mycket" för min smak. På ett av de ställen vi var sa expediten till slut att "Are you sure you´d like a wedding gown? Maybe you should look for a bride´s maid´s dress?" Jag tror hon var ganska trött på att min reaktion på allt hon tog fram var "Oh, it´s very beautiful but I would really like something more simple". Jag var dessutom ute alldeles för sent för att vara säker på att kunna få något till mitt datum. Här var man ofta tvungen att skriva upp sig i en liten bok när man kom in i affären. Allt för att säljarna i affären sedan skulle kunna hjäpa en i tur och ordning. Där skulle man skriva namn och datum för bröllopet. Haha, jag såg på ett ställe att kvinnan innan mig skulle gifta sig nästan exakt samma datum som jag FAST året efter! Och de flesta säljare gjorde stora ögon när jag sa att datumet för bröllopet var redan om ca 2 månader. Ojojoj!!! DET var ju skandalsent! På många ställen kunde man inte få klänningen förrän tidigast 2-3 månader efter att man beställt den. Vissa klänningar dröjde upp till ett halvår att få hem. Min egen dåvarande chef lyckades t o m uttrycka sig att vad gäller klänning så var jag verkligen mer eller mindre "stupid" som trodde att jag skulle kunna få en klänning på så kort varsel. Himmel!! Plötsligt kände jag mig jättestressad! Särskilt som ingenting passade min sparsmakade smak heller....

Som toppen på allt detta var jag inte bara sent ute och hade en "udda" smak, utan jag hade dessutom mage att dra med mig min blivande make på detta till synes hopplösa uppdrag. Detta var också något som hela tiden påpekades med mer eller mindre uppspärrade ögon och höjda ögonbryn. Stackars M. Jag tror sällan han känt sig mer fel än under de här shoppingturerna.... Att hela tiden få höra att "But YOU shouldn´t be here!" kan ju kännas ganska ovälkomnande. På vissa ställen (tror det var Macy´s) fick han inte ens komma in i provavdelningen. På bröllopsavdelningen där fanns en avspärrning med tejp och en skylt där det stod "No Gentlemen allowed", och på avdelningen för festklänningar (jo jag testade den också) frågade jag om han kunde få följa med in i provhytten men se det gick inte det minsann! Jag förstod och förstår fortfarande inte varför. Själva provhytten var av den större modellen där två normalstora personer lätt skulle kunna rymmas. Min gissning är dock den att eftersom detta utspelade sig i "Landet-där-folk-är-överdrivet-pryda" så kanske man inte tillät män i den "korridor" där damernas provhytter fanns för tänk om någon man skulle råka få en skymt av en kvinnas bara axel!! Eller kanske ett bart ben eller till och med ett bh-band gud bevars! Det inser man ju verkligen vilken katastrof det skulle varit! Eller så var personalen bara rädda att vi skulle hångla där i provrummet? Vad vet jag? Folk har så underlig syn på det här med kroppar, bar hud och "män vs kvinnor" i det här landet så jag har för länge sedan slutat att ens försöka förstå. Jaja, här skulle man tydligen kolla brudklänningar med mamma, syster och ev nära väninna (helst då "maid of honor").

Jag var arg som ett bi efter den här heldagen på stan. Usch! ja riktigt uselt humör var jag på. Jag tyckte verkligen att alla amerikaner var de mest konservativa, gammalmodiga, bakåsträvande och pryda idioter som jag någonsin träffat på. Varför i all sin dar skulle inte min blivande man kunna vara mitt smakråd? Jag ville ju att vi tillsammans skulle välja något vi båda tyckte om till VÅR gemensamma ceremoni. Dessutom hade jag ingen annan stackare att ta med mig. Vi hade ju inte varit så länge i landet då och även om jag fått kompisar så vet jag inte riktigt ifall jag litade helt på de amerikanska kvinnornas smak hahaha! Inte vad gäller brudklänningar iallafall, där de allra flesta amerikaner jag träffat har smaken "More is more..."

Här en av alla de klänningar jag provade men ratade. Denna bild är tagen med min mobil inifrån provhytten på Macy´s dit M inte fick tillåtelse att följa med in. Ytterligare andra klänningar hänger på galgen bakom mig. Vid det här laget var jag rätt trött och sur vilket kanske syns på minen, haha!

Helt seriöst så upplevde jag detta med brudklänningen som något helt galet här! Att man, vart man än gick, fick höra "It´s YOUR big Day" gjorde mig vansinnig! Vad fan, för att uttrycka sig i klartext var det för något? Va?? Va!?! Ett bröllop och en vigsel är såvitt jag känner till något som sker mellan TVÅ personer. Mig veterligen har det ännu inte skett någon vigsel med endast en person inblandad! Jag tror till och med att jag muttrade lite sådär lagom hörbart i ena affären "Are we living in the 21st century or what...?". Kanske är det fånigt att bli sur över något man ändå inte kan ändra på och som egentligen inte spelar någon stor roll, men just sådana här saker kan reta gallfeber på mig. Självklart inser jag att bröllop i sig är något gammaldags och konservativt enbart i den form de har, men någonstans trodde jag väl att man ändå hade en lite modernare syn på tillställningen idag.

Jag är absolut inte emot att man som brudpar väljer att följa gamla traditioner som att brudgummen inte ska se klänningen före bröllopet etc men då ska det vara för att man själv vill göra det. I det här fallet handlade det faktiskt inte om privatpersonernas (läs: vår) önskan utan om säljare som var otroligt oproffsiga tycker jag. Någonstans tycker jag att en säljare ska respektera kunden och kundens önskemål så länge dessa är rimliga. Inte försöka pracka på kunden sina egna föreställningar om vad man tycker är rätt eller fel. Såhär i efterhand inser jag att jag för att slippa de kommentarer vi fick, kanske skulle presenterat M som min bror eller "my best friend who by the way is super gay...." ? Men det är ju helt klart irriterande att man ska vara tvungen att ljuga eller hitta på saker för att slippa känna sig "fel" när det faktiskt är man själv som ska spendera en inte helt oansenlig summa pengar i affären.

Jamen hur gick det då? Till slut. Jo, jag hittade faktiskt en klänning jag tyckte om. Efter att ha besökt Bloomingdales, Macy´s, Ann Taylor samt ett par olika sk "bridal stores" utan resultat tröttnade vi och tog den där expediten på orden och letade en del hos de affärer som sålde Bride´s Maids dresses (alltså brudtärneklänningar). Jag tittade då lite på Wera Wang och tyckte mycket om stilen. Det fanns en butik här på Upper East Side och vi beslutade att gå dit. Här var man tvungen att boka tid för "konsultation" i förväg så det gjorde jag. Även denna gång tog jag med mig stackars M, men här nämnde de iallafall inte hans närvaro. Han fick bara snällt vänta i det "allmänna utrymmet" utanför själva omklädnadsrummen och sedan kunde jag gå ut och visa honom de klänningar jag provade. Eftersom jag var så sent ute (återigen fick man höra det) så löste vi det hela med att de tog fram klänningar som andra beställt tidigare men aldrig köpt. De tog alltså fram de klänningar i min storlek som de hade hemma och av dessa föll jag för en som kändes som "jag". Det lustiga var att alla de klänningar jag provade verkligen såg ut som brudklänningar (iallafall enligt min definition av brudklänning, ni kan ju bedöma själva från bilderna) så det kändes inte alls som om det var en tärnklänning jag köpte. Priset för klänningen var även det mycket överkomligt. Särskilt med tanke på att det handlade om en designklänning. Men det var såklart för att det inte var en "riktig" brudklänning utan endast en tärnklänning. Om jag inte minns fel kostade den lite drygt 300 dollar och sedan fick jag den upplagd och lite insydd för knappt 100, så slutpriset var knappa 400 dollar vilket då motsvarade ungefär knappt 3000 svenska kronor. Helt okej tyckte jag. Min mamma hjälpte dessutom till lite med kostnaden för klänningen så det kändes som om jag gjort ett riktigt bra köp. Under dagen D kände jag mig sååå otroligt fin i klänningen och den kändes framförallt rätt för mig.

Den här klänningen blev det.

För att vara en TÄRNklänning tycker jag den ser rätt "brudig" ut. Till och med litet släp var det. Egentligen ville jag inte ha det, men lite fick jag rucka på mitt urprungliga klänningsönskemål.

Skor ville jag inte heller lägga ner så mycket pengar på med tanke på att de knappt skulle synas under klänningne. Men eftersom jag visste att jag skulle ha dem på mig en hel dag så ville jag ändå hitta några som var så bekväma som möjligt. Jag hade återigen tur och provade ett par skor på rea som kändes otroligt sköna och som var alldeles lagom snygga/festliga.

M´s kläder var en helt annan historia. Jag gillar kostym och tycker det är klart snyggare än frack. Dessutom ville vi ju ha ett mer nedtonat bröllop så det kändes helt rätt att M skulle köpa en snygg kostym istället för en frack. Vi gick till Bloomingdales och där fick vi utomordentligt bra hjälp av en säljare. Jag måste säga att det nog var en av de bästa säljare jag mött någonsin. Han gav sig verkligen tid, han svarade på våra frågor, han kom med egna råd men utan att på något sätt vara påflugen eller "ettrig" på det där viset vissa säljare kan vara. Klara motsatsen till de flesta av de kvinnliga försäljarna vi mött när jag skulle leta efter brudklänning. Det blev en mörk kritstrecksrandig kostym. Så snygg!

Så hade vi våra kläder. Jag en brudklänning utan en massa volanger, pärlor eller spets. M en supersnygg kostym med en snygg vit skjorta samt en silverslips! Nu skulle allt bara fraktas hem i resegarderoben vilka faktiskt fick hänga i särskilt rum framme hos flygpersonalen i flyget. Så även de gratulerade i förväg när de insåg att det var en brudklänning, förlåt brudTÄRNEklänning men för en brud, i den ena av garderoberna.