Ibland är man gladare än vanligt

...över att ha ett jobb att gå till.

Just imorse var en sådan dag.

Vet inte riktigt varför men jag var inte på mitt bästa humör i morse. Låg toleransnivå. Liten buffertkapacitet. Inget tålamod. Irritationen kliade och skavde och så fort man petade det minsta på fel ställe så "poff" kom den ut i fula puffar.

Självklart var just denna morgon en morgon då Lill-Skruttan ville göra allt hon inte kunde eller inte fick. Som att smälla i dörrarna så att fingrarna kommer i kläm. Eller försöka ställa sig i sin leksaksvagn så att den tippar. Eller slå på vår golvlama av rispapper. Eller tugga frukosten bara för att spotta ut allt på golvet. Och sedan vägrade göra allt hon måste. Som att byta blöja. Eller klä på sig. Eller tugga sin frukost utan att spotta ut den på golvet....

Däremellan skiftade hon mellan att envisas med att vilja sitta i mitt knä eller bli buren. Och när hon inte fick det kastade hon sig på golvet med arga tårar och skrik.

Mycket gråt har det blivit denna morgon. Tårar av ilska. Tårar av protest. Tårar av sårad stolthet. Och kanske kanske även ett par tre stycken av ren ledsenhet också. Både jag själv och M har denna morgon även lyckats med att bli riktigt arga på Lill-Skruttan. Däremellan mest irritationen som bubblade och rörde sig likt ny asfalt en het sommardag. Innan vi kom iväg utanför dörren kände jag mig helt slut. Färdig. Arg och trött. Sur och irriterad. Bara morgon och redan tömd på energi.

Att sedan se henne ha hur kul som helst när vi kom till dagis var en ren och sann fröjd. För mitt mammahjärta lika mycket som för mitt eget egoistiska nöje. Att kunna gå därifrån och ha en förhoppning om att de kanske ändå inte kommer ringa från dagis under dagen för att meddela att hon är så grinig att något kanske är fel, och att vi därför måste komma och hämta henne.

Att sedan komma in på labbet och börja ta itu med dagens projekt utan att bli avbruten var 15:e sekund kändes underbart! Ah! Plötsligt började energin återvända så smått. Och efter en kaffe med mina kollegor kändes det verkligen som om dagen vänt lite. Skönt!

Nu hoppas jag bara att mitt eget humör hinner svänga ännu mer bort från irritationsträsket och att jag ska få tillbaks mitt tålamod. Innan kvällen kommer. Och i ärlighetens namn har jag nog en eventuell förklaring till mitt låga humör. Även om man inte alltid vill erkänna det eftersom det på något vis är som om man själv förlorat kontrollen över sitt eget liv och sin person (lite dramatiskt uttryckt...). Men jag gillar verkligen inte den där bokstavskombinationen. Jag ska dock inte klaga för normalt brukar jag inte ha särskilt mycket besvär av de där tre bokstäverna. Men jag sa till M i morse när jag redan kokat över ett par gånger att "Ledsen men jag tror en del av mitt dåliga humör och obefintliga tålamod just nu är för att jag är lite pms:ig". Och trots att jag just då och just där kände mig långt från att ens dra på munnen, kunde jag ändå inte låta bli att skratta högt när jag hör en liten röst från dörröppningen säga "Mummy ä messi?!" Hm, de hör och de härmar. Och hon kunde ju inte veta hur nära sanningen hon verkligen var... För "messy" var väl ungefär exakt vad jag kände mig just då. Hela morgonen - en ren skär "mess"!

Tur att man ändå kan skratta åt sitt vardagselände. De där små provokatörerna. De kan ibland avväpna en helt och fullt. Utan att ens vara medvetna om det.