Kärlekstrött

Okej, inlägget nedan började jag skriva på igårkväll (söndag). Jag hann aldrig klart så jag har skrivit färdigt det nu idag och postar eftersom jag känner att tankar och känslor som dessa ändå är skönt att ventilera. Vill dock varna er som läser redan nu att det är ganska långt, något rörigt skrivet och kanske inte ens särskilt intressant. Helt enkelt bara ett sätt att försöka klä mina tankar och känslor för stunden i ord.

Idag har varit en sådan där dag som när man tänker på den rent "praktiskt" egentligen kan tyckas vara enbart härlig och mysig. En söndag. Vädret ok. Inte alls så uselt som man förutspått. Jobbade en stund på förmiddagen och bytte sedan med M som var tvungen att jobba lite längre pass trots att det ju var söndag. Alltså spenderades i stort sett en hel dag med Lill-Skruttan. Det blev en stund i lekparken på vår gård samt en liten stund i ett av våra s.k "playroom". Så lunch hemma. Lite mys i sängen. Lite lek hemma med play-dough, pussel, vagnar samt tåg. Lite snacks. Och så kom M hem och då bar det raka vägen upp en trappa till vänner som vi bestämt en eftermiddagsfika med.

Låter inte det mysigt?

Som en familjeidyll.

En riktig myssöndag.

Jag kan säga att många och långa stunder var det mysigt! Roligt. Härligt. Som jag skrivit tidigare så njuter jag mycket av Lill-Skruttan nu. Hennes förmåga att uttrycka sig i ord som bara blir bättre och bättre. Hennes humor. Hennes skratt.

MEN, eftersom hon har en extrem mammaperiod just nu så blir det lätt lite för mycket. Idag sov hon dessutom inte på hela dagen. Normalt sover hon inte särskilt länge på dagarna, men åtminstone någon timme brukar det bli. Idag försökte jag dock tre gånger utan att lyckas. Hon for mest omkring i och ur sängen som en liten studsboll. Pratandes. Skrattandes. Sjungandes. Så efter tredje försöket gav jag upp helt. Jag ska dock erkänna att mitt eget humör inte var på topp. Med ett lågt blodsocker p g a att jag inte hunnit med att äta lunch, samt en växande frustration över att inte få en endaste minut för mig själv var mitt tålamod inte det bästa. Min röst höjdes och jag orkade inte alls vara den där förstående mamman längre.

Att höja rösten som förälder är helt okej. Att säga ifrån är helt okej. Men jag skäms ändå lite varje gång det händer. Inte för att jag höjer rösten. Inte för att jag säger ifrån. Nej, men för att jag gör det utan egentlig anledning. Bara av trötthet. Och för att jag själv inte varit vuxen nog att strunta i att Lill-Skruttan bokstavligt talat hänger i mina byxor ropandes "mammamammamamma" och ändå trots detta, fixa mig något att äta. Något som gör att min buffert blir åtminstone något större än annars. Istället petar jag i mig ett äpple och hoppas innerligt på att nästa läggningsförsök ska gå bra. För då när hon somnat ska jag äta lunch i lugn och ro. Men se så ville det ju inte riktigt bli. Tre läggningsförsök på ca 20 minuter vardera. Mellan dessa någon halvtimme uppe innan nästa försök. Det blir ett par timmars försök. När resultatet uteblir växer frustrationen och irritationen medan blodsockret dalar mot botten. Ingen vinnande kombination kan jag meddela.

Kanske är jag onormal? Jag hör sällan andra mammor klaga över att deras barn älskar dem och vill vara tillsammans med dem. Hela tiden. Jag hör väldigt sällan att andra småbarnsmammor beklagar sig om andra saker än över förlorad sömn, trotsighet hos sina barn och/eller periodvisa matproblem. Vid saker som mammighet säger de flesta "ja hon/hon är ju lite mammig just nu och det kan vara lite jobbigt. Men det är nog bara en fas. Den går väl snart över." Och eftersom de oftast ler samtidigt och rycker lite sådär lagom nonchalant på axlarna samtidigt som de säger detta, så känns det inte som om det är något större problem för dem. Lite småjobbigt i största allmänhet ibland. Men inget som får dem att vilja ta på sig skorna, stänga dörren och gå ut. Utan sitt barn. Att bara få sitta och stirra rakt ut i luften och bara vara. Utan sitt barn.

Är jag bortskämd? Egotrippad? Inte av rätta mammavirket? Älskar jag inte min dotter tillräckligt mycket?

På de första frågorna kan jag bara svara "Jag vet inte. Kanske?" På den sista kan jag dock med fullt hjärta säga "JO, det GÖR jag" Verkligen verkligen verkligen. Utan den minsta tvekan."

Men jag kan ändå, trots min oerhörda kärlek, i dessa lägen känna mig som en hemsk mamma. Bortskämd och framförallt otacksam. Kanske särskilt med tanke på att vi kämpade så länge för att få bli föräldrar. Jag vet självklart att det inte finns någon logik bakom känslor som dessa, men någonstans finns ändå en gnagande känsla av att man har mindre rätt att klaga eller att längta tillbaks till tiden innan man fick barn, när man som vi fick jobba lite mer för att bli föräldrar. Att bli mamma var ju vad jag längtade efter. Hett och innerligt. Med en oro över att det kanske aldrig skulle bli så. Någonsin. Och sedan fick man sitt mirakel. Borde man inte då vara enbart glad, lycklig och kanske framförallt tacksam? Även när det är jobbiga perioder?

Kanske förstärks dessa tankar och känslor av att det just nu främst inte är fråga om "jobbiga perioder" på det viset att Lill-Skruttan är ständigt arg, trotsig eller sömnlös. Utan att en av de saker som tar mest energi från mig handlar om kärlek. Kärlek Kärlek Kärlek. Jag fullkomligt överöses med Kärlek. Hela tiden. "Come mommy". "Sit here mommy". "I love you Mommy". "Ja elskedej Mommy". "Gosa mamma". "Ha mamma" "Sitta i mamma lap".

Alltså borde jag väl känna mig glad och lycklig. Glad över att hon visar mig sin kärlek. Lycklig över att hon inget hellre önskar än att få vara nära mig. Tacksam över de starka band hon uppenbarligen har bundit till mig. Min känsla av att jag blir instängd och måste få komma ut, måste få andas. Är den egentligen legitim? Alls? Eller är den endast ett resultat av min egen oförmåga att gå utanför mig själv och sluta fokusera på mina egna behov? Varför reagerar jag så starkt mot just hennes kärleksförklaring? Varför kan jag inte bara njuta av att jag just nu är den mest centrala och viktiga personen i hennes värld? Hennes älskade Mamma.

Jag är dessutom inte ensam förälder. Tack och lov. Hur alla ni ensamstående föräldrar klarar av ert föräldraskap är något jag knappt kan förstå. All heder till er! Både rent praktiskt, ekonomiskt och kanske framförallt mentalt. För mig och Lill-Skruttan så finns ju M. Pappa. Daddy. Han tar lika mycket ansvar som jag. Har alltid gjort. Enda sedan hon var liten liten pytta. Eftersom jag aldrig fick amningen att fungera så har vi dessutom båda flaskmatat henne från väldigt späd ålder. Men när M numera kommer till henne är det ofta ofta "No pappa!". Som om hon ser honom som en konkurrent om mig. Eller som om hon i sin värld tänker att "När pappa kommer är det likvärdigt med att mamma går. Alltså vill jag inte att pappa kommer." Jag vet inte. Men detta är självklart jobbigt för oss båda. För M liksom för mig. Att vara överälskad är inte alltid så lätt. Att känna sig "ratad" är inte heller särskilt roligt. Ändå försöker vi båda. Att fortsätta spendera ungefär lika mycket mamma- resp. pappatid med Lill-Skruttan.

Men troligen är det just det att trots att M gör vad han kan så blir det i praktiken ändå helt olika. Vi delar tid med Lill-Skruttan och sysslor rätt lika mellan oss. Trots det skiljer sig Lill-Skruttans beteende enormt när hon är med M jämfört när hon är med mig. M kan ofta få lite tid för sig själv även när han är med Lill-Skruttan. Däremot när hon är tillsammans med mig så är det 150%. Hon följer mig som en liten hund. Om jag tar två steg bort så hon inte ser mig blir det ofta gråt och tandagnisslan. Direkt "mommy mommy!?!". Jag försöker alltid att säga till henne om jag ska gå ut i köket, till badrummet eller göra något. Så att hon ska veta vart jag är och att jag inte bara försvunnit. Men de flesta gånger hjälper det inte utan hon säger antingen "fölla me" vilket betyder att hon vill följa med, eller så bara gråter hon och säger att hon vill att jag ska vara med henne.

Självklart går det ju också oftast bra att hon kommer med mig. Det är sällan några direkt praktiska problem utom när jag ska duscha. Men förutom just duschningen går det bra att hon t ex sitter på köksbänken och tittar på när jag fixar i köket, eller står bredvid mig och trummar på mina knän när jag kissar. Allt fungerar. Rent praktiskt. Det enda problemet är som sagt att jag stundtals känner mig lätt kvävd. Att all denna kärlek ibland kan kännas mer som ett par stickiga yllestrumpor som kliar än som ett par sköna tofflor. Och detta i sin tur kan få mig att få otroligt dåligt samvete och känna mig som den otacksammaste mamman i världen.

Okej, så långt skrev jag igår.

Då kände jag mig helt slut. Off. Batterilampan blinkade rött rött rött och jag kände mig tömd på energi.

Kan med facit över gårdagen tillägga att även natten blev rätt jobbig. Lill-Skruttan var sjäkvklart supertrött ganska tidigt på kvällen och somnade vid 20-tiden vilket numer är tidigt för henne (vi hoppas dock att hon och vi nu i och med detta har lyckats vända tillbaks dygnet lite igen). När hon väl somnat fixade vi en snabb middag och började sedan se på Lost. Det var ju final igår. Slutet med stort S. Efter 6 år! Men vi hann aldrig se färdigt slutet. Så snälla. Ni som vet. Berätta inget än! Vi hoppas få se färdigt ikväll. Igår avbröts vi nämligen eftersom Lill-Skruttan började storgråta. När jag kommer in i sovrummet har hon krypit över från sin säng till vår och sitter mitt i den och gråter så att man tror att någon försökt ha ihjäl henne. Efter det snodde hon runt i vår säng jag vet inte hur länge. Jag och M lade oss eftersom det var enda sättet att försöka få henne åtminstone hyfsat lugn. Så småningom måste hon ändå ha somnat. Och vi lyckades somna vi också. Men för min del blev det en ganska dålig sömn. Jag vaknade stup i kvarten eftersom Lill-Skruttan ömsom låg klistrad runt mig som ett frimärke, ömsom for runt runt runt och därmed sparkade eller slog till mig med armar eller ben. Eller helt sonika försökte inta min kudde och därmed skuffa bort mitt huvud.

Så, idag är jag rätt trött. Trots detta känner jag mig ändå betydlig mer energirik än igår. Batterilampan har slutat blinka. Inte för att jag är något kärnkraftverk direkt, men helt klart känns det bättre på energifronten trots få sömntimmar. Dagen ska säkert bli okej. Med lite kaffe som extra hjälp. Men ändå utan större problem. För att vara sömnig känns inte så svårt. Det är helt klart legitimt. Att vara trött för att man sovit för få timmar är något alla, inklusive man själv har förståelse för. Till och med kan känna sympati inför. Därför känns det inte så jobbigt. Det är klart värre med den där andra tröttheten. Kärlekströttheten. Att känna sig urlakad av för mycket kärlek. Det är mer svårförklarligt och dessutom mer svårförsvarligt. Inför omgivningen, men kanske framförallt inför en själv.

Just nu njuter jag alltså av att jag idag känner mest Sömnighetströtthet och inte Kärlekströtthet. Det förra är något jag lättare kan hantera. Och kanske kanske kan man även få se hur Lost slutar ikväll....!?