Fredagstema - ett möte jag aldrig glömmer

Fredag och det är fortfarande Musikanta som står för temat. Idag är det "Ett möte jag aldrig glömmer". Möten är för mig det som är själva livet. Att träffa andra personer, utbyta tankar, erfarenheter, känslor, funderingar och ja bara njuta av stunden och varandras sällskap det tycker jag är det som är det mest fantastiska här i livet. Det är från dessa möten man formas och det är ur sådana möten man lär känna världen omrking sig men också sig själv.

Central Park - ett ställe där många möten sker.

Jag ser möten som något livsnödvändigt. Och det handlar inte enbart om att träffa människor rakt upp och ner, även om det är något jag tycker mycket om det med. Nej, möten kan även ske på helt andra sätt. Genom böcker till exempel. Eller även film. Eller varför inte en blogg. Att mötas är för mig att få ta del av en annan människas liv. Om så bara för en liten stund. Och helst ger ju ett sådant möte att tankar väcks i en själv. Det kan vara tankar av igenkänning eller av aha-upplevelser för att man plötsligt får se saker från nya infallsvinklar. Men visst kan jag även hålla med om att ett "äkta" möte handlar om kommunikation och dialog, vilket man kanske inte får från en bok eller en film. Där sker sjäva "utbytet" mer i det egna huvudet, i den egna känslovärlden. Däremot kan ju nyväckta tankar göra att man diskuterar de tillsammans med andra i nya möten. På så vis kan ju en kedja av möten uppstå vilket är häftigt.

Dammen är ett vanligt mötesställe i Central Park.

Möten kan även vara otroligt läskiga. Det kan vara något man drar sig för. Något man absolut inte vill vara med om. Allt beroende på med vem och var och under vilka omstämndigheter det kommande mötet ska ske. Sådana klassiska typer av möten är väl när man ska på en jobbintevju. Eller när man ska träffa den nya pojk- resp flickvännens familj eller bästa vänner för första gången. Sådana möten som indirekt (eller kanske egentligen väldigt direkt...?) handlar om att man ska bli skärskådad. Granskad. Vägd på våg. Dömd. Bra eller mindre bra. Godkänd eller icke-godkänd.

Lill-Skruttan och hennes Gammelmormor ritar.

Just ett sådant möte ur den senare kategorin är ett jag aldrig kommer att glömma. Det var när jag för första gången skulle träffa M´s mormor. Jag och M hade träffats under försommaren och förhållandet var fortfarande i det där ganska pirriga och spännande stadiet. I mitten av sommaren åkte vi för att hälsa på M´s familj. För första gången. Självklart kändes det lite speciellt, men jag tyckte mest det kändes roligt. Att få träffa och lära känna M´s familj var ju på något vis ännu en pusselbit att lägga till min bild av honom. Alltså kändes det kul. Allt gick så bra! Jag tyckte om hans familj från första stund. En av dagarna skulle vi sedan hälsa på hos hans mormor. Jag hade hört ganska mycket om henne innan eftersom hon tog hand om M som liten tills dess att han började dagis i 3-årsåldern. Så jag visste att de två hade ett lite speciellt band. Alltså var jag väldigt nyfiken på hans mormor. Vi åker dit och M står lite snett framför mig när vi ringer på dörren till hennes hus.

Dörrklockan: Pliiingeling!
Mormor: "Heeej lille M!!!!"
M: "Heeej!"
De kramas i dörröppningen.
M: "Mormor, det här är A."
M tar ett steg åt sidan så att hans älskade mormor ska kunna få se mig. Själv tar jag ett kliv framåt redo att hälsa på den söta lilla damen som tittar fram i dörrhålet.
Mormor: "Du är inte svensk va?!?"
Jag (lite häpet): "Eh, joo. Jag är adopterad."
M ser ut som om han svalt en vattenmelon som smakade citron.
Mormor: "Jaha. Ja, M har ju alltid haft smak för det blandade."
Jag: "Eh, jaså...?"
M tittar på mig och man kan skymta en blandning av förtvivlan och förvirring i hans ögon.
Jag blir lite full i skratt. Tänker att "Ojdå, här får man ta det lite varligt kanske. Visa att man kan svenska." (Efter att ha jobbat flera år inom hemtjänsten är jag ändå van att äldre kan reagera på det här viset. Det är till och med ganska vanligt.) Men jag ska även erkänna att tanken på att vi befann oss i Skåne också for genom huvudet en kort sekund. Skåne var ju redan på den tiden inte direkt känt för att vara väldigt invandrarvänligt... om man säger som så. Det var ju inte för inte som Sven-Olle i Sjöbo placerade Skåne ordentligt på den inte alltför fina kartan.... Men sedan tänker jag att nej, detta handlar nog mer om en gammal tant som blivit helt tagen på sängen av att dottersonens flickvän som ju heter Anna inte alls är den rågblonda skönhet hon i sitt stilla sinne tänkt sig. Stor förvåning alltså. Som inte helt lät sig tyglas.

Mormor: "Jamen kom in kom in!"
Väl inne i hallen tittar hon på mina fötter som är barfota. Jo, det var en varm sommardag och jag hade sandaler på mig, men efter att ha tagit av dem står jag med bara fötter inne på hennes stengolv.
Hon säger då: "Men bara fötter! Oj! Fryser du om fötterna? Du kan få låna ett par tofflor av mig. Det kanske är väldigt varmt där du kommer ifrån? Du kanske inte är van vid kyla?"
M ser ut som om han svalt ytterligare en citronsmakande vattenmelon och säger med hög och tydlig röst:
"Men mormor! Sluta nu. Hon ÄR ju svensk! Hon kommer från Stockholm! Där är det samma temperatur som här!" Sedan viskväser han till mig: "Kan hon inte geeee sig??"
Jag försäkrar mormor om att jag mår bra och att jag inte fryser och att jag är van att vara barfota inomhus på sommaren. Inga problem.
Sedan blir det kaffe.

Denna bild togs i somras när vi hälsade på.

Resten av fikastunden hos M´s mormor var otroligt mysig. Det pratades och spelades scrabble. Fikades och skrattades. En riktigt underbar mormor! Men i bilen på väg hem efteråt sa M att han trodde han skulle dött av skam där på trappen när det första hans mormor sa till mig var "Du är inte svensk va?!". Och när hon fortsatte med att han minsann hade "smak för det blandade" då blev det bara för mycket. Stackars M. Inte så roligt när man presenterar sin nya flickvän för första gången. Men i efterhand har han sagt att det faktiskt var den bästa "kvalitetskontrollen" han kunde få av mig, haha! För eftersom jag hanterade hela situationen så bra och inte blev vare sig arg, ledsen, kränkt eller så utan endast tog det hela så naturligt jag bara kunde, så insåg han att jag hade både humor och intelligens.... Och det har jag låtit honom fortsätta tro....haha! Dessutom har detta kommit att bli en riktigt rolig historia som vi båda kan skratta gott åt idag. Gärna tillsammans med resten av familjen. Jag vill bara poängtera att vi skrattar åt händelsen inte åt mormor!

Vår sillunch tillsammans i somras.

Sedan mitt första möte med M´s mormor har det blivit åtskilliga fler. Alla väldigt trevliga och mysiga. Här ovan är även en bild från Lill-Skruttans första möte med Gammelmormor. Det var julen för två år sedan. Då skilde det nästan 88 år mellan dem. Som ett möte mellan olika tidsepoker. Det kan man kalla möte.

Nu i helgen har vi som vanligt en del saker inbokade. Det kommer bland annat att bli besök på Julmarknaden som Svenska Kyrkan här i New York arrangerar varje år. Där tänkte vi köpa biljetter till den årliga Luciakonserten i december. Vi har även tänkt träffa vänner som vi inte träffat sedan i somras. Men däremellan är det fritt fram för lite spontanitet.