Så är jag tillbaks på jobbet. Men med en stor klump i halsen och en i magen. Det var INTE roligt att lämna Lill-Skruttan på dagis idag. Inte alls! Läkarbesöket i morse gick som väntat. Vi hade förberett henne en del. Läst böcker. Pratat. Senast i morse när hon själv ville att jag skulle läsa en av de böcker vi lånat från dagis som handlar om ett besök hos läkaren. Sedan sa jag "Minns du att vi ska gå till doktorn nu idag?" Och då svarade hon med ett stort leende "JA! Ella ska gå till doktorn med mamma och pappa och få en lollipop!" Hm, jag insåg att jag ju måste förtydliga att jo, visst ska det bli en lollipop, men först ska man undersökas och sedan ska man även ta en spruta. Och då började hon storgråta och sa att hon inte ville det. Vi pratade en stund och hon lugnade ner sig.
I vagnen på väg dit var hon rätt glad. I undersökningsrummet började hon gråta så snart hon kom in. När vi tog av henne kläderna ökade gråten. Sedan grät hon sig genom mätning och vägning. Hon lyckades hålla upp gråten tillräckligt många sekunder för att Dr S skulle lyckas höra tre hjärtslag. Sedan brakade det igång igen. När hon väl fick på sig kläderna lugnade hon sig lite. Men då var det ju snart dags för sprutan. Sedan var det storgråt men värst såklart när det där blodprovet skulle tas igen. Stick i fingret och en hel liten evighet innan tillräckligt många droppar klämts ur fingret. Efteråt kom iallafall burken med lollipops fram och hon valde en. Och sade till och med "Tänkjo".
I vagnen på väg till dagis sa hon plötlsigt. "Jag vill gå hem". När vi förklarade att vi skulle gå till dagis blev hon så ledsen. Jag följde med till Orange Room och hon grät nästan hela tiden. Ingen fick komma nära. Alla barnen var så gulliga och ville trösta henne. Krama. Klappa. Fråga hur det var. Vad som hänt. men hon grät förtvivlat och ville bara att alla skulle försvinna. Hon ville hem. Jag stannade en bra stund. Vi läste bok. Samma bok ett par gånger. Med avbrott för kompisar som ville trösta och en Lill-Skrutta som grät och skrek och viftade bort dem. Till slut var det dags för "circle time". Då hade hon lugnat sig lite. Jag tänkte det var dags att gå. Men när jag skull säga hejdå blev hon helt förtvivlad. Grät högt och hulkade fram "mammamammamammamamma!!" Fruktansvärt! Fruktansvärt säger jag bara. Jag ville bara skopa upp henne i famnen och ta med henne hem. Att i ett sådant läge säga till sitt förtvivlade barn att "Mamma måste gå till jobbet, men vi ses senare. Allt blir bra." Det känns verkligen skit skit skit. Strupen ihopsnörd och jag med tårarna på god väg själv kramade och pussade min rödgråtna dotter hejdå. Fy fan! Magen värker.
Även om jag varit på jobbet i en dryg timme nu så kan jag fortfarande inte riktigt fokusera. Jobbar på rutin. Men tankarna är hos Lill-Skruttan i Orange Room. Ska ringa tillbaka dit om en stund tänkte jag. Och höra hur det gått. Hur det är nu. Sedan kommer jag definitivt bara göra det allra nödvändigaste här idag och försöka hämta henne tidigare.
Hur gick själva besöket annars då? Jo, bra. Hon är fortfarande lång och stor för sin ålder. Strax över 90th percentile i vikt och strax under densamma för längd. I siffror är detta 94 cm lång och nästan 15,5 kg tung! Stor tjej som sagt. Följer sin egen tillväxtkurva på pricken.
Men nu ska jag nog ta och ringa dagis tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
17 kommentarer:
Usch, vad jag känner med dig! Ja, med er allihopa. Man känner sig som världens elakaste och mest hemska förälder i sådana situationer. Men E vet om att ni älskar henne. Glöm inte det.
En riktigt stor kram!
Anna of Sweden,
tack! Ja det känns så fruktansvärt! Och så tänker jag att varför i herrans namn måste jag till jobbet egentligen?!? men det måste jag ju. Fast det känns så litet och obetydligt när man står med sin förtvivlade dotter. Usch usch usch! Visst vet jag att hon vet att vi älskar henne. Men känslor och logik går ju tyvrr inte alltid sida vid sida.... ;-)
Tack för ditt stöd!
Kram!!
Åååh vad jag känner med dig! Stackare! Men ikväll får ni myyyysa igen och det är ni ju experter på!
Å du och M är två av världens bästa föräldrar, glöööm inte det! Kram!
Karlavagnen,
å TACK gulle du!! Vad söt du är! Jag ska tyvärr bort ikväll men kommer hämta Lill-Skruttan tidigare på dagis i eftermiddag så vi får en hel del tid tillsammans innan jag ska ut.
Kram!!
Åh jag skulle vilja ge både dig och lilla E en stor kram. Usch vad jobbigt. Jag hade hoppats på att det skulle gå mycket bättre denna gången men nu får man iallafall trösta sig med att det är över och jag hoppas hon inte behöver göra om detta på ett bra tag. Jag förstår att det måste skära i mammahjärtat att lämna henne på dagis då hon är så ledsen och har varit med om det traumatiska läkarbesöket. Hoppas att hon kom över det värsta kort efter att du hade gått men helt rätt att ringa. Är hon fortfarande ledsen kanske du kan gå hem lite tidigare.
Stor kram!
Desiree,
å tack vännen!!! Ja vi hade också hoppats det. tyvärr tror jag att det kan vara så att även om de är förberedda så är de rädda för just sprutorna och så. Hela miljön är trots allt "ny" och personerna okända. De tycker dessutom att det är läskigt för de vet att det kommer göra ont. Så på vis kan sådana här besök bli svårare ju äldre barnen blir och ju mer de förstår. Nästa gång tror jag vi ska försöka ta en tid på sen eftermiddag så vi kan gå hem efteråt och inte behöver gå tillbaks till dagis när hon fortfarande är så uppskakad och uppjagad. Jag är iallafall oändligt tacksam över att vi inte behöver besöka läkaren ofta utan att det hittills i stort sett endast handlat om de vanliga kontrollerna. Nästa är efter att hon fyllt 3 så det är länge dit!
kramar!
Usch vad jobbigt! Vad förunderligt också att för vissa barn är det så här och för andra inget särskilt alls. Och ändå har liksom inget hänt tidigare som har gjort att det blivit rädda (eller E. har ju det tidigare besöket i bagaget men inget som gjort att hon skulle behöva vara rädd den gången). Förhoppningsvis blir det iaf lättare tills nästa gång (som förhoppningsvis dröjer ett tag). Kanske du och M kan följa med båda två då? Det kanske inte hjälper men man vet ju aldrig.
Skönt att läsa i ditt senare inlägg att det gått lite bättre efter du gått. Förhoppningsvis blir hon gladare av kalaset också. Men jättebra att du kan hämta henne tidigare och ha lite extra tid. Både för hennes och din skull.
Kram!
Anna Fair and True,
Jag tror helt klart att det handlar om att barn, liksom vuxna är så olika som personer. Vår lilla tjej är ju som sagt ganska försiktig av sig på många vis. Hon vill gärna känn att hon har kontroll över en situation och när hon känner att hon har det så mår hon inte bra. I just de här situationerna har hon ju verkligen "ingen koll alls" utan är rätt maktlös och jag tror att den känslan är värre för henne än själva smärtan. Det märks för när hon fick sprutan grät hon en del men det går ju så snabbt att det hinner vara över innan det börjat nästan. däremot blodprovet som ju egentligen inte gör mer ont men håller på mycket mycket längre. DÅ får hon nästan panik. Vi håller fast henne och man håller handen still för att hon inte ska dra undan den. Känns så hemskt för jag tror det är det hon tycker känns allra värst på något vis. Att bli fasthållen. Både M och jag brukar alltid vara med på de här kontrollerna faktiskt. De flesta iallafall. Och efter förra så ville jag verkligen inte gå själv med henne så M var med nu också. Som sagt jag tror att det handlar om sådana saker som jst kontroll över sin situation samt att det ju är för henne mer eller mindre okända personer som kommer in i rummet och ska peta och fixa med henne hela tiden. Det gillar hon ju inte på andra ställen heller och då känner hon sig säkerligen inte alls lika utsatt som avklädd i ett undersökningsrum. Sedan har jag dålig koll över det här med minnen och sådant, men hon fick ju mycket stick och provtagningar när hon låg på neo. Kanske finns ändå sådana minnen kvar någonstans i det undermedvetna???? Men jag hoppas som sagt det blir bättre när hon blir äldre och kan förstå det hela lite bättre ändå.
Kram!!
Men usch så jobbigt för er båda. Att skicka er en välbehövlig kram gör jag, än om det inte hjälper.
Jag förstår att det gör ont i ditt hjärta att se henne så himla ledsen. Det verkar som ni verkligen gjort allt för att förbereda henne inför besöket, men det är något som är så jobbigt för henne.
Hoppas hon kan tänka tillbaka och se att det faktiskt gick bra, trots allt.
Kram
Det är nog maktlösheten och ovissheten som sagt snarare än smärtan. Eller rädslan för smärta. Jag tror nog på din teori att hon kan ha minnen kvar från tiden på neo. Varför inte liksom. De säger ju att barnet har minnen redan från livmodern - t ex därför man rekommenderas att sjunga en viss sång eller läsa en bok redan för magen så minns barnet sången/boken som nyfödd (nu har vi varit dåliga på att göra detta men med 7 veckor kvar kanske det inte är för sent att börja).
Finns det möjlighet att hon kan komma på flera "oskyldiga besök" hos samma doktor lite då och då till nästa stora besök? Jag tänkte på det du skrev om att hon inte känner dem och inte byggt upp en relation. Om hon bara för göra något litet, t ex vägning och mätning, och så vid nästa tillfälle gör man något annat. Sedan kanske de inte har tid med det men en idé i alla fall. Är det samma läkare ni går till om hon är sjuk?
Jag tror i alla fall att det kommer gå lite bättre för varje gång!
Kram!
Känner med dig. Får jag komma med några konkreta tips? Ge henne en alvedon (eller amerikansk motsvarande) en timma innan besöket, det lindrar smärtan något. Be också läkaren smörja på lite smärtlindrande salva en stund innan. Bra att läsa barnböcker om andra barn som tar spruta men försök också att inte göra så stor affär av detta. Sprutor tar man, annars kan man få svåra sjukdomar som man kan dö av. Försök att ha koll på dina egna känslor och vad du förmedlar. Känslor smittar och barn är experter på att fånga upp stress och nervositet.
Varmt lycka till och stor kram till er båda!
Carina,
TACK! Det vr jättebra råd! Jag håller även med dig om att det är en fin balans mellan "förberedelse" och att enbart skrämma upp genom att förstora det hela. Vi har försökt att inte prata för mycket om detta med sprutorna etc. Just för att vi inte ville "göra en grej" av det hela som skulle oroa henne alltför mycket för långt innan. Så vi berättade inte förrän kvällen innan att vi skulle till doktorn och då läste vi böckerna och sedan pratade jag lite om vad som skulle ske där.
Det sista du nämner är nog det svåraste eftersom jag mindes förra besöket och hur dåligt jag mådde när hon fick sådan panik då. Men jag försökte verkligen att verka och låta lugn. Sedan vet man ju inte vad de ändå snappar upp, men jag tror ändå att jag utåt sätt var riktigt lugn och försökte vara "trygg" för henne. Men som sagt just denna del kan vara den svåraste ändå. Känslor är inte alltid lätta att kontrollera.
Tack iallafall för dina konkreta tips! Jättebra!
KRAM!!
Anna Fair and True,
tyvärr kan vi inte "bara gå" till läkaren för mindre saker. De är otroligt uppbokade och det finns inte möjlighet till sådana besök. Vi går dock till samma läkare om hon blir sjuk, men det är ju sällan man måste uppsöka läkare vid sjukdomar som hon haft. Det har ju främst varit förkylningar eller magsjuka och då har det aldrig varit såpass allvarligt att vi behövt gå till läkaren. För OSS är ju läkaren eller sktöerskorna itne okända, men eftersom vi ju endast gjort ett besök i halvåret nu sedan 1,5 års ålder så är det ju inte tillräckligt för att hon ska minnas personen. Och framförallt inte tillräckligt för att hon ska kännna sig "trygg" med personen. Det är nog svårt att få till en såpass bra "relation" med läkaren. Jag tror att vi helt enkelt får hoppas att ju äldre hon blir ju mer kan hon ändå förstå av det hela och inse att det ändå är ganska korta besök och att det som gör ont och känns läskigt är över snabbt. Än är hon ju så liten att det trots allt är svårt att få henne att förstå det hela på ett mer "vuxet vis".
Kram!!
Det kommer gå bättre ju äldre hon blir! Och jag är säker på att hon heller inte kommer minnas så mycket av det när hon blir äldre så det behöver ni inte oroa er för! Det kommer en dag när hon kan prata om det "när jag var liten var jag rädd för doktorn", det är jag säker på!
Keep up the good work! (Kommer nog fråga dig om en hel del räd när väl får knott kommit :)
Anna Fair and True,
ja jag hoppas ju på det. och troligen blir det nog så. Många barn är ju rädda för doktorn som små men det försvinner senare. Iallafall för sådana här rutinbesök.
haha ja du är välkommen att fråga på men jag vet ite ifall jag koimmer vara någotn superkälla till råd... ;-) Själv tvekar jag och undrar ju massor hela tiden om mycket. Däremot tycker jag att man ofta kan gå på magkänsla när man väl lärt känna sitt barn. Och jag tycker att jag känner vår dotter väldigt väl såklart, men visst, det finns gånger när man inser att känsla och logik inte alltid stämmer överens. Och det finns gånger när man vill ha ytterligare råd eller bara kunna ha en öppen diskussion kring tankar om saker och ting rörande sitt/sina barn.
Kram!
Men fy vad jobbigt! Det knöt sig i magen, jag brukar känna likadant! Hemma i Sverige kunde man ju faktiskt skippa resten av dagen.
Men jag tror inte att det är något trauma för henne. Sånt där är inte vad barnen minns, varken sprutorna eftersom de är förberedda, eller att bli lämnade eftersom de är vana. Men... man stannar som sagt med ungen efter det där.
Suddrik,
ja det är hemskt! Nästa gång ska vi försköa få en eftermiddagstid istället. Då kan vi ju bara gå hem efteråt och inte tillbaks till dagis. Tror det blir bättre. Och som sagt de små kommer nog egentligen vöer det fortare än vi föräldrar ;-)
Kram!
Skicka en kommentar