fredag, januari 21, 2011

Diskussion just nu

För ett par dagar sedan fick jag denna länk i ett mail från M.
Den är till en artikel i The Wall Street Journal och den handlar om uppfostran. Eller kanske snarare om en viss typ av uppfostran. Egentligen handlar det kanske inte så mycket om fostran som om drillning, iallafall enligt min mening. Självklart har den väckt en del diskussioner i vår omgivning eftersom väldigt många av de vi känner som själva har barn verkar ha läst den. Som mamma och som svensk måste jag säga att artikeln känns otroligt främmande. Till och med skrämmande. Jag kan på vissa vis förstå filosofin bakom denna typ av uppfostran om man ser sina barn som en produkt. En investering som man vill ska ge någon slags avkastning i slutänden. Detta då som något slags "betyg och bevis" för sin egen förträfflighet som förälder. Eller iallafall hur man själv värderar sig och sin insats som förälder, och hur man tror, tänker och hoppas att omgivningen ska se på ens föräldrainsats. Ja, när jag läser artikeln får jag egentligen mer känslan av att det handlar om hur en kvinna driver sitt företag än hur hon försöker vägleda sitt barn genom livet.

Självklart kan även jag se och till viss del även förstå de saker hon pekar på och som hon väljer att benämna mer eller mindre som  svagheter i det hon kallar för "västerländsk uppfostran". Särskilt i ljuset av allt som skrivits och debatterats i media om s.k curlingföräldrar och hur vi "daddar" med våra barn så att de ibland knappt lär sig ta något eget ansvar, än mindre inse att olika beslut får olika konsekvenser. Jag kan förstå tanken bakom det hon beskriver som fritt översatt skulle kunna tolkas ungefär såhär "kinesiska/asiatiska* föräldrar tror att deras barn har förmågan att bli bäst eller riktigt bra, och om barnen inte uppnår detta så är det endast på grund av att de inte ansträngt sig tillräckligt." Det är som hon säger inte något elakt med denna grundtanke och tro på sitt barn utan kan som hon beskriver det ses som något positivt. Hon jämför då med västerländsk barnuppfostran "där man ser till barnets självkänsla och nöjer sig med att barnet gör sitt bästa, visserligen kan man uppmuntra bra resultat i t ex skolan men det är inte ett självändamål i sig att barnet ska bli bäst. Dessutom ställs aldrig hårda krav av rädsla för att man ska såra barnets självkänsla." (även det senare fritt översatt ur texten). Här menar hon att föräldrarna inte tror på sitt barn, inte tror på dess kapacitet och förmåga, utan istället väljer att tänka på sitt barn som en individ som eventuellt kan bli sårat av att inte klara höga krav. Och därmed vill man som förälder inte heller ställa några.

Det jag vänder mig mot allra mest i den s.k "kinesiska modellen" och i författarens egen tolkning,  synsätt och tankar kring barn och föräldraskap är nog att hon verkar utgå från att allt handlar om prestation. Att ens egenvärde (eller barnets då om man ser det ur förälderns synvinkel) verkar bero helt på prestationen och inte personen. Som hon beskriver det så uppnår barnet en egen självkänsla och lycka genom att prestera och göra det bra. Givetvis är det så att ett barn, eller en vuxen med för den delen, växer enormt när personen ifråga klarar av något svårt. Något som man inte trodde man skulle kunna. Något man kanske kämpat länge med. Att inse att man till sist kan något man nyss inte trodde var möjligt är utvecklande. Det stärker både självkänsla och självförtroende. Det gör att man förhoppningsvis kan ta sig an nya utmaningar med större glädje och entusiasm även om de till en början känns svåra och jobbiga. Där har hon så rätt så rätt. MEN jag ser det som att sådana utmaningar även innefattar de man ställs inför i livets egen skola, inte enbart den akademiska och/eller kulturella. Jag tror till och med att sådana utmaningar är både jobbigare, svårare och kräver mer av den person som ska ta sig igenom dem, jämfört med de man får i skolan. Att lyckas navigera i den sociala skärgården och lyckas läsa av sagda och osagda koder är t ex ett betydligt svårare prov än att plugga till en examen. På ett helt annat plan.

Jag känner även att detta att man enbart värdesätter sitt barn efter hur väl det lyckas (enligt författaren endast i vissa speciella områden) och hur stora framgångar det skördar känns så fel eftersom jag tycker att egenvärdet hos en person borde ligga i att den personen är en "bra människa". Vi har alla fel och brister, men vad jag själv hoppas och önskar att jag ska kunna ge min egen dotter så är det att hon ska kunna få en bra självkänsla samt i mitt tycke bra grundläggande värderingar, och så förhoppningsvis ett hyfsat öppet sinne. Lägg därtill en dos kritiskt tänkande så tror jag att det kan gå riktigt bra för henne i livet. Och med bra menar jag i detta fall inte att hon måste bli någon särskild titel, nå ekonomisk framgång eller berömmelse. Nej, jag vill bara att hon ska få möjligheten att skapa sig sitt eget liv på sina egna villkor och förhoppningsvis få bli såpass lycklig som vi människor nu kan bli under livets gång.

En annan av de farhågor som slår mig då jag tänker på hur ett sådant synsätt kan påverka en persons utveckling är väl hur barn som ändå inte orkar nå upp till de krav och mål som satts ska reagera? Om ens egenvärde  helt och fullt sammankopplas med prestation och man mot förmodan inte lyckas hur påverkas man som person? Om man inte uppnår de mål, som enligt författaren till artikeln inte ens är barnets egna utan föräldrarnas, vad har man kvar? Vad händer då med personen ifråga? Hur slår ett sådant elittänkande mot de individer som faktiskt misslyckas? Så länge ett misslyckande i skolan eller i livet inte är direkt kopplat till mig som person kan jag förhoppningsvis se det just för vad det är. Ett misslyckande. Varken mer eller mindre. Dessutom kan man faktiskt ofta lära något av sina misslyckanden, men då gäller det ju att man kan samla ihop sig och gå vidare. Men om detta misslyckande istället handlar om att jag själv är en misslyckad person, en person som inte är lika mycket värd som andra personer just på grund av mitt misslyckande, då tror jag att man har lång lång väg tillbaka innan man kan lägga det hela bakom sig och till och än mindre ha möjligheten att ta med sig något positivt på vägen. Detta oavsett vad misslyckandet handlar om och oavsett ålder. Att man inte fick högsta betyget, inte fick spela i bästa laget, inte kom in på det universitet man hoppades, inte klarade sin uppspelning, eller om man i vuxen ålder inte fick jobbet man hoppats på eller kanske när man inser att man står inför en oundviklig skilsmässa. Känslan av ett misslyckande kan man alltid ta sig igenom, och kanske till och med bli stärkt av när man väl är på andra sidan och kan se på det hela ur ett annat perspektiv. Men det tror jag förutsätter att man inte själv känner sig misslyckad. Det är en enorm skillnad på känslan av ett misslyckande och känslan av att vara misslyckad. Enorm.

Däremot tror jag mycket på att man som förälder ibland måste våga att låta sitt/sina barn göra saker de till en början inte känner sig bekväma med. Att ta dem ur sin egen "comfort zone". Även när detta innebär att man som förälder kanske måste vara lite "pushig", mer krävande. Och här tror jag att många moderna föräldrar ofta känner ett obehag inför att "tvinga" sina barn att göra något barnen inte vill. Man vill ju så gärna att barnet ska vara glatt och lyckligt, inte känna osäkerhet och rädsla. Men vi är alla rädda och osäkra inför nya och oprövade saker och jag tror att det är bra att ganska tidigt får lära sig att man ändå kan komma över den känslan och att det i de flesta fall slutar riktigt bra.

Nu menar jag självklart inte att vi ska ställa orimliga krav på våra barn på det vis som jag anser att författaren till ovan nämnda artikel vurmar för, utan det handlar om mycket enklare och mindre saker. I stort sett endast sådant som vi som föräldrar kan se att barnet faktiskt är kapabelt till om det bara lyckas samla lite mod och kraft. Vad jag hoppas att man då ska kunna göra är att försöka ingjuta lite mer mod i barnet snarare än att "ge efter" direkt för sin egen känsla att man vill "rädda det". Kanske speciellt som svensk, för jag känner att vi svenskar nästan har tagit patent på det här med att inte låta barnen komma ur sin "comfort zone". Men ibland tror jag verkligen att man behöver det. Som barn och som vuxen. Tänja lite på gränserna. Testa. Göra nya upptäckter och skaffa sig nya erfarenheter. För det är så vi utvecklas.

I boken "I huvudet på en mamma" av Hanne Kjöller (som jag förövrigt rekommenderar till er som är intresserade av barn, föräldraskap och tankar kring detta) finns ett så bra exempel på just hur man kan stötta sina barn genom att ibland vara just lite "pushig" och inte alltid backa tillbaka och möta barnet där det känner sig helt tryggt. Väldigt ofta är det ju så att föräldern väljer att inte tvinga barnet att göra något han eller hon tycker känns obehagligt. Detta trots att det i längden kanske skulle vara utvecklande för barnet. Hon skriver såhär:

"Ett räddhågset barn som ropar från rutschkanan: 
- Mamma, jag vågar inte, får sällan till svar:
- Johodå, du vågar visst. Jag står här.
Utan istället:
- Nej, då behöver du inte.
Och så händer det att mamman lyfter undan barnet från det skrämmande, krävande plågsamma.


- Är du inte rädd, frågar Jonatan sin lillebror Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, inför hoppet som ska föra dem till Nangilima.
- Jo, jag är rädd men jag gör det i alla fall."

Det sista stycket Kjöller skriver i sin bok är ju taget ur Astrid Lindgrens fantastiska bok om bröderna Skorpan och Jonatan Lejonhjärta. Som ju handlar mycket om just detta; mod även när man inte har det. Att våga trots att man är rädd.  Det är ju i vissa fall är just detta mod som för våra liv framåt. Och detta är något jag hoppas att jag som mamma ska kunna försöka uppmuntra hos min dotter. Att man ibland måste göra saker som känns läskiga och obehagliga för att lära sig något nytt. Det handlar som förälder om en balansgång mellan att inte kräva det "omöjliga", eller kanske det möjliga och nåbara men till ett vad jag tycker alltför högt pris (som elittänkandet i tidningsartikeln visar på), och att ändå inte backa tillbaka alltför lätt. Men den balansgången är svår. Att visa att vi som föräldrar finns där för våra barn och älskar dem lika mycket oavsett vilka prestationer de gör. Eller inte gör. Att det är de som personer som betyder något inte hur pass framgångsrika de är (vad nu framgång är för något och hur vi definierar det, men det är en helt annan fråga som jag inte tänker gå in på här). Men samtidigt våga lära dem att vissa saker kan kännas skrämmande men om man vågar ta steget har man allt att vinna. Den som klarar av något nytt och oväntat växer.

Och kanske det viktigaste av allt, OM man inte klarar det, om modet sviker eller om man tar steget men ramlar och stukar både fot och stolthet, så finns vi där för dem. Vi älskar dem lika mycket oavsett. Ett misslyckande är ju bara just det. Ett misslyckande. Varken mer eller mindre. Känslan av ett misslyckande kan man alltid ta sig igenom. Det finns alltid nya chanser. Så länge våra barn har sin självkänsla i behåll tror jag att de kan klara av att vara både modiga och fega. Att prova nya vägar men även lägga ut ny kurs om vägen visar sig vara oframkomlig. Att ha modet och tryggheten att tänka om. Göra om. Tills de finner den väg de själva vill och kan gå. Det är som sagt en enorm skillnad på känslan av ett misslyckande och känslan av att vara misslyckad. Enorm.





*) Jag vill tillägga att författaren till artikeln förklarar att definitionerna "kinesiska/asiatiska mödrar" samt "västerländska föräldrar" inte ska tolkas så att alla av ett visst kulturellt ursprung uppfostrar sina barn på samma sätt, utan hon är väl medveten om att det finns stora och många individuella skillnader mellan olika familjer. Men författaren vill i sin artikel delge folk sin syn på hur väldigt många asiatiska barn uppfostras och hur synen på föräldrarnas roller kan skilja sig mellan kulturer i öst och väst. Hon har däremot själv blivit fostrad i denna anda och har även fostrat sina egna döttrar på samma vis och skriver artikeln ur sitt eget perspektiv.

40 kommentarer:

lovisen sa...

Hej Saltis,

jag brukar läsa din blogg varje dag, tycker du skriver både intressant och roligt om ditt vardagsliv, men jag brukar inte lämna någon kommentar. Men idag tyckte jag att det du skriver stämmer så himla bra och jag ville bara berätta det :)

Tack för en jättebra blogg som förgyller min dag!

Trillingnöten sa...

Ojojoj! Don't get me started on this one :) Jag har så mycket att säga om just detta ämne att jag skulle kunna skriva en hel bok. Faktiskt. Sen tror jag ju inte att det finns en direkt sanning, eller manual som fungerar på allt och alla barn. Det som passar för ett barn, passar inte för ett annat. Vi alla är ju individer. Jag tycker snarare en blanding av olika metoder fungerar. Till exempel tycker jag att många barn är curlade idag. De får göra vad de vill i princip och är vana att inte ta ansvar. Det gynnar inte barn i längden. Samtidigt ska man inte trycka ned barnen och "sätta dem på plats" och förstöra deras fantasi, självkänsla och egenvärde! Man får respektera barnen! Och barnen får lära sig att respektera sina föräldrar och vissa begränsningar...Dessutom lär sig att man inte alltid kan få bestämma allt och att vuxna ibland faktiskt vet bättre. Barn vet inte att det är bättre för dem att gå och lägga sig en viss tid, att äta vissa saker, att vara snäll mot andra etc. Det får vi vuxna lära dem. Genom att visa, genom att vara bestämd, genom att respektera barnen också...Jag ska inte fortsätta på detta ämne för jag kan hålla på i flera dagar ;) En mycket viktig fråga!

Millan sa...

Oj vilken intressant diskussion!! Maste nog lasa den artikeln. Jag har tankt en hel del pa just det har eftersom Nils varit och ar valdigt osaker i situationer och jag emellanat kanner mig lite pushig som inte alltid ger upp utan vill att han provar saker.
Ett exempel ar simningen. Han vill sa garna, men han tycker att det ar laskigt att vara i bassangen med alla de andra barnen i gruppen som skvatter och rumsterar om. Han star alltid lite for sig sjalv och forsoker och nar de ska gora nagot nytt kan man se pa hela honom att han tycker att det ar jatte laskigt. Men... han gor det! Och josses vad stolt han blir over sig sjalv nar han tillslut lyckas.

Men visst kanner jag igen de dar kanslsorna av att inte vilja tvinga sitt barn att gora nagot de ar oroliga infor. Man skulle nastan vilja linda in dem i bomull och se till att de aldrig blev besvikna eller hjartekrossade. Fast jag tror att det ligger mycket i det du skriver om att i alla fall lata barnen prova men sedan finnas dar om det inte alltid gar som de vill saklart!

Valdigt intressant ocksa detta med jamforelsen mellan osterlandska och vasterlandska foraldrar! Jag har en god van har som ar Japansk. Eller rattare sagt hennes foraldrar ar japanska men hon sjalv har vuxit upp har. Hon har berattat manga ganger att hon drillades som barn och alltid pushades att bli bast pa allt. Hennes mamma verkar inte vara sarskilt moderlig, pa det satt jag definierar moderlighet, utan en ganska tuff kvinna som har valdigt hoga krav pa bade sig sjalv men framfor allt pa sina barn. Jag har ibland undrat om det har ar en kulturell skillnad eller bara rakar vara sa att just hennes mamma ar sadan.

Nej, josses vad tiden sprang ifran mig. Dags att jobba!
Kram och trevlig helg!

bettankax sa...

Mycket intressant och tankeväckande inlägg. Då jag dagligdags arbetar med barn och föräldrar möter jag en stor osäkerhet i föräldrarollen. Jag sitter som första "intake" på en barnpsykiatrisk mottagning. Detta att "sålla" i vad som ÄR barnpsykiatri, dvs ett barn som eventuellt uppvisar symtom på en barnpsykiatrisk sjukdom/tillstånd, visavi en osäkerhet i föräldrarollen och som INTE är av barnpsykiatrisk karaktär är en balansgång.
Många föräldrar vänder sig till BUP för råd och vägledning och det är okej. Däremot blir det så mycket svårare när det uppenbara är att barnets beteenden/symtom handlar om bristande tillit/kunskap om hur man "uppfostrar", vägleder ett barn att få just det mod och den självkänsla du så fint beskriver.
Min erfarenhet är att de allra flesta föräldrar vill sina barn väl och det bästa utifrån de resurser och förmågor som de/vi besitter.
Jag kan dock ibland tycka att i TV, media osv man stundtals lägger mer krut på hur man t ex ska få familjens hund att må bra. Det är mer accepterat att gå en kurs i hur man blir en bra husse/matte.
Detta skriver jag får min erfarenhet är att det är så mycket mer känsligt att erbjuda föräldrar "föräldrautbildning". Det är också så att många föräldrar tolkar detta som ett underkännande och diskvalificering av sitt föräldraskap. Det händer tyvärr att föräldrar hellre hävdar att barnet har symtom/beteende som de önskar barnpsykiatrisk hjälp för.
Således hellre att barnet "blir patient" än att man kanske börjar i den andra änden. Jaja, detta är en svår balansgång.
Jag tror denna kommentar får rekord i längd!!? Men som sagt, mycket intressant.
KRAM!!

eastcoastmom sa...

Visst är det intressant! Jag har läst mycket av diskussionerna och också sett flera intervjuer med Amy Chua, hon är en intressant person. Lite scary. Hon säger dock själv att hon ändrat sig en hel del vad gäller uppfostran, hennes yngre dotter gjorde uppror!

Vad som skrämde mig mest med den uppfostran hon pratar om är att barnen förlorar de sociala kontakterna som playdates innebär. Det är en jätteviktig del av livet att lära sig umgås med andra människor.

Har råkat på nån kompis till barnen som har just kinesiska föräldrar, de få gångerna de barnen varit här och lekt har jag sett att barnen inte riktigt vet hur de ska göra när man umgås med andra barn... Inte bra.

olgakatt sa...

Fick också länken av M och läste den med förfäran.Jag associerade också till vad min silversmideslärare berättat om kinesiska elever han haft på sitt irländska universitet.
Jag berättade för honom om alla de silversmeder jag såg i södra Kina som alla gjorde exakt samma saker med samma mönster men en otrolig handaskicklighet och att jag inte fattade varför de inte använde egen fantasi. Hans elever började på det sättet men blev allt friare eftersom tiden gick och fantastiskt duktiga. När tiden närmade sig hemresa till Kina regredierade dom ofelbart och återgick till sin mall. Det tror jag är resultatet av den exercis väldigt många kinesiska barn och ungdomar utsätts för. Skickliga, kunniga men med kuvad fantasi och egen kreativitet. Som tur är gör allt fler uppror! Kinesisk nutidskonst bådar gott!

Saltistjejen sa...

lovisen,
hej vad roligt att du läser och tycker om bloggen! Jag blir verkligen glad! Kul också att du "presenterar" dig nu för som bloggare är det alltid roligt när man får höra från sina läsare!
Kram!


Trillingnöten,
visst är det som du säger så att det i dag är så otroligt många barn som aldrig får lära sig att ta eget ansvar och där föräldrarna helt enkelt "curlar" sönder sina barn. Att sätta gränser och att tala om vad som är rätt och fel är ju sådant som alla borde inse är något som gynnar barnen. Men tyvärr uppfattas det väl inte riktigt så. Jag tycker i och för sig att ytterligare en tråkig sak med detta att "över-curla" sina barn är att det har blivit ngn form av motreaktion på det också med s.k "hårdare tag" där föräldrar nu till viss del använder metoder JAG inte riktigt gillar. Som skamvrår och att på många sätt straffa barnen med just skuld och framförallt skam. Det har jag svårt för. Egentligen handlar det ju om att man ska försöka vägleda ett barn så att de i slutänden ska kunna fungera självständigt som en vuxen individ. Kul att du engagerar dig så mycket i frågan! Men jag kan förstå det eftersom du ahr barn själv OCH dessutom jobbar som lärare!
Kram!!


Millan,
ja läs gärna artikeln men du kommer med all säkerhet att tycka att just den mamman (författtaren) är rätt hemsk. En kompis till mig här som har asiatiskt påbrå var rent ut sagt skitförbannad efter att ha läst artikeln och menade på att just sådana kvinnor som denna gjorde hela "the asian community" en stor björntjänst genom att skriva sådant. Hon menade att det enbart ledde till att fördomar om "Asian mothers" späddes på. Dessutom tyckte hon att det var "child abuse". Ord och inga visor alltså. Men som sagt artikeln väckte en hel del debatt här.
Att du känner igen dig i det här med att vara pushig, och BEHÖVA vara det även när det känns "motigt" det är ngt jag själv funderar mycket över eftersom Lill-Skruttan är så blyg. Var går liksom gränsen till hur "mycket" man ska tvinga dem till "bara för att man vet att de får ju kul om de gör det" och gränsen då man ska sluta att trycka på för att de faktiskt kanske inte vill. Jag tror dock på lit "push" så som du beskrivit med Nils. För jag tror att det är viktigt att de lär sig förstå att de FAKTISKT KLARAR saker också. De blir ju så glada och stolta när de gör det, precis som vi när VI klarat ngt vi inte trott vi skulle kunna. :-)
Kram!!

Victoria sa...

Väldigt intressant!
Jag ska naturligtvis inte dra alla över en kam och jag kan mycket väl vara helt fel ute men min uppfattning av det jag sett är att det är oftare flickor som "kommer undan" med "nej, jag törs inte", killar uppmanas att vara tuffa och kunna själva. Att som föräldrar pusha på sitt barn tror jag är väldigt bra och nyttigt (till en viss gräns naturligtvis) för barnet, de utökar sina erfarenheter och blir modigare. Jag brukar tjata om att om de inte lyckas första gången så får de försöka igen. Ofta är det också så att de får lika mycket beröm även om de misslyckas, därför att DE FÖRSÖKTE! Det är en vinst i sig tycker jag.
Kramar och trevlig helg!//Vic

Saltistjejen sa...

bettankax,
tack! Jag tycker det är väldigt intressant att läsa din kommentar eftersom jag vet att du arbetar med barn. Just det du beskriver är något jag har förstått gäller mycket, särskilt i Sverige just nu. Att "min" generation är vilsen i sin föräldraroll och att man liksom vacklar mellan att inte vilja vara för auktoritär och att tillämpa olika s.k "nanny-metoder" för att uppfostra barnen. Jag vet själv inte riktigt vad det beror på att vi har så svårt med det här men jag tror som du beskriver att många är antingen överbeskyddande och oroliga för saker de inte borde medan andra tar alla råd som kritik och drar öronen åt sig. Tyvärr. Själv har jag personligen svårt för många av de "metoder" som prkatiseras nu och tycker det är sorgligt att de fått sådan genomslagskraft. Men tror det bottnar mycket i att man inte själv klarar av att hantera situationen och därmed tar till något man tror ska "ge resultat" ganska fort. Men jag tror absolut inte det är för barnets bästa.Men detta är min egen åsikt. Däremot tror jag att vuxna föräldrar i min generation skulle behöva lite mer skinn på näsan ibland och kanske våga ta det där steget till att ibland bli den där föräldern som inte hela tiden ger med sig, eller som har svårt att visa tydliga gränser. Jag ska själv erkänna att jag tycker det kan vara svårt ibland men jag försöker. Jag tror ändå att om man klarar av det så ska inga "metoder" behövas.
Kram!!

Saltistjejen sa...

eascostmom,
ja jag har inte sett eller hört ngt mer av Amy Chua men när jag läste artikeln kände jag att vi verkligen har helt olika syn på detta med barn och hur man bäst ger dem verktyg att använda under livets gång. Jag håller även med dig om att man genom att inte låta barnen vara med och lära sig det sociala samspelet med vänner gör dem smått handikappade på detta planet och det är ju faktiskt så att detta är en av de stora nycklarna till vuxenlivet. Att kunna sociala koder och att kunna fungera med andra oavsett kulturella skillnader är jätteviktigt.


olgakatt,
intressant att du sett/hört att detta även gäller andra områden. Tyvärr är säkert detta med egenskapande ngt som får stryka på foten om man fostras såpass strängt. Man ska bli bäst på det man håller på med. Inga onödiga "utsvävningar" utan det handlar om hårt arbete för att "nå sitt mål". Sorgligt. När just fantasi och kreativitet är det vi mår bäst av. Iallafall som inspirationskälla. Detta gäller ju även det egna fria tänkadet.
Kram!!


Vic,
ja kanske gäller det mer tjejer än kkillar? Just det vet jag inget om. Men jag kan tänka mig att det blir så när barnen blir äldre. I Lill-Skruttans ålder är de flesta föräldrar ungefär lika "rädda" tror jag dock. Eller snarare OM barnen själva är rädda så kommer reflexmässigt "beskyddarinstinkten" fram.
Att ge credit för att de VÅGADE tycker jag är så bra! Det är ju just DET som är uppmuntran!
Kram!!

Slow-Eva sa...

Ojoj!
Jag orkade inte läsa artikeln men utifrån det du skriver verkar det skrämmande.
Du har mycket kloka tankar tycker jag.

Tyvärr har jag inget barbapappa- eller bamsetyg hemma med ev. på G. Jag hör av mig om jag får tag på det. Är ju sugen själv :)
Kul att du gillar skjortan!

Annika sa...

Jadu, jag såg henne på NBC-evening news häromkvällen...
Vilken mardröm.
OCH både Peter och jag sa att det är mer barnplågeri än uppfostran. Flickorna har ju inte fått göra ngt alls.
jag blir mörkrädd.
Visst, hon har dragit det till sin spets, men jag tror det ligger ett stor korn i det hos många fldrar och speciellt hos the asian-americans...
men den här kvinnan skrämmer bara, och inget annat.
Tiger-mom, pfft...
KRAMAR!!

Saltistjejen sa...

Evasleva,
nej det är en rätt speciell artikel eller ska jag säga sätt att se på barn och uppfostran. Jag tycker det känns helt främmande men visst handlar det även om olika kulturella perspektiv också. Men detta som den här mamman skriver om är verkligen hårddraget.
Och JA jag skulle bli jätteglad om du hörde av dig ifall du får in ngt sådant tyg! :-)
Du har ju min mailadress!
KRAM


Annika,
jaha såklart har hon varit i TV också. Hon verkar vara överallt nu...
Ja jag tycker otroligt synd om barn som fostras på det här viset. Jag tvivalr inte på att föräldrarna äslkar dem för självklart gör de det. och jag tror även att föräldrarna verkligen TROR på sin "metod" och sitt sätt att "göra det bästa för sina barn" Ingen förälder vill sina barn illa men man kan som sagt ha olika åsikter om HUR man bäst kan ge sina barn de bästa förutsättningarna i livet. Detta är inte min grej alls. Jag vet inte om du äst artikeln men när hon beskrev hur hon en hel natt skrek åt sin ena dotter och inte ens tillät henne gå på toaletten förrän hon klarade av att spela ett mycket svårt stycke på pianot då blev jag både rädd och fruktansvärt arg! När jag pratar om att "pusha lite" i mitt inlägg menar jag verkligen inte sådär! Det är inte ens att pusha tycker jag det är att gå långt långt över gränsen för hur man ska behandla NÅGON. Överhuvudtaget.
Jadu. Tyvärr tror jag att just kombinationen traditionellt asiatisk uppfostran korsat med den otroliga "framgångshetsen och prestationsstressen" som även finns här i amerikansk kultur är en rätt dålig kombination som liksom katalyserar hela det här enormt hårda prestationsdrivande fostran som Amy Chua beskriver.
TUR att det finns de som är rebeller mot även detta! :-)
Ha en fin helg!
kramar!!

Äventyret framtiden sa...

Hit kommer jag på besök igen, ämnet är så intressant men i startgropen för att fara iväg till Madeira hinner jag inte med. Men under palmerna skall jag ta mig en ordentlig stund och läsa noggrant och begrundande.

Varm kram!

Saltistjejen sa...

Pettas,
du är så välkommen så tillbaka när tid och energi för detta finns! .-)
Och ha en riktigt fin resa nu!
Kramar!

Karin sa...

Den artikeln uppmärksammades även här i Sverige och R o jag diskuterade den också. Håller med Hanne Kjöller (en utmärkt bok!!) att föräldrar har en viss tendens att överbeskydda sina barn, men därifrån till steget att drilla dem som artikelförfattaren beskriver är ju oerhört.

Min senaste erfarenheten är från i måndags då T skulle åka skridskor med fritids och på morgonen sa att han inte ville och skulle minsann vägra på skolan. Då jag frågade varför sa han att han inte kunde lika bra som de andra och att det var tråkigt. Jag sa att han måste (och att jag som förälder visst kunde tvinga honom) testa i alla fall. Då jag senare frågade hur det hade varit sa han att han hade varit bäst och att han ville börja på hockey!
Ibland behöver vi alla hjälp med att komma ur våra bekvämlighetszooner och lite knuff i rätt riktning tror jag bara är bra!!
Puss på dig och hälsa E att hon har världens bästa mamma :-)

Anne sa...

Vill bara snabbt säga att du skriver himla bra, klokt och fint. Du sätter ord på mycket av det jag känt och tänkt när jag läst artikeln (den har verkligen väckt debatt här i USA, vilket nog är positivt. även i sverige verkar den ha uppmärksammats, de hade en ledare om den förra söndagen, tror jag det var).
Hur som helst, håller med dig om det du skriver och det stämmer väl överens med mina värderingar och hur jag ser på saken.
En av de saker jag också reagerade på i hennes uttalanden var det här med bristande sociala aktivteter, att barnen inte ska få tillåtas leka. Jag tycker leken och det sociala är så otroligt viktigt, vilket du ju också tar upp. Så där kan jag inte se nån fördel alls i den kinesiska modellen. Genom leken lär man sig ju också så mycket.
Sen undrar jag om inte den här "modellen" snarare gör folk till robotar som förvisso kan saker och lärt sig massor men förmågan till fritt, kreativt tänkande och egen problemlösning finns inte och det är ju nåt man verkligen behöver i de allra flesta jobb. Men om man bara drillas enligt en mall, inte tillåts misslyckas osv så blir man ju ändå rätt "outvecklad" och det blir väldigt statiskt.

Men självmord är väl rätt vanligt också, beror säkert på det här som du pratar om att ett misslyckande inte är ett misslyckande som man lär av utan att man är en misslyckad person och sen har man inte fått verktygen att hantera det så självmord känns som enda utvägen.

Trevlig helg och kram!

Saltistjejen sa...

Karin,
aha så den har uppmärksammats i Sverige också. Ja det är ju en rätt speciell artikel och syn på barn vilket är något som intresserar många svenskar. Sedan tror jag att just tendenserna till att "drilla" sina barn inte finns i Sverige direkt utan det är nog snarare ett problem med just "curlandet". Haha jag skrattar när jag läser om T och hans erfarenhet med skridskoåkandet!! Precis så menar jag att det är bra att man ibland "pushar" sina barn att prova saker som de först inte vill.
Och tack gulliga du för dina fina ord!!! :-) Detsamma kan jag ju bara sägsa! Du vet att du och R till stort är mina och M´s förebilder vad gäller föräldraskap! :-)
Kramar till hela familjen!!!!


Anne,
tack!! Ja det har ju uppmärksammats mycket detta, och här i USA förstår jag det eftersom det finns en väldigt stor asian community där många dessuotm inte alls kör med denna typ av fostran. Jag har ju fera vänner här som kommer från asiatiska familjer som flyttat hit men de har verkligen inte anammat denna barnuppfostranskultur. De har såvitt jag vet inte heller själva blivit fostrade så utan mer västerländskt. Sedan är det verkligen så att jag tycker det är hemskt att barnen inte ska få leka och lära sig ett normalt socialt sampsle med andra barn. Det tror jag verkligen kan vara en nackdel i livet eftersom så mycket under livets gång handlar om just detta. Inte enbart om "hårdavara" som kunskap inom vissa områden som matte, engelska, musik eller så, utan just detta att kunna läsa andra personer och "passa in".
och detta att man lägger all tyngd på att du som person ÄR vad du kan inom skolaområden etc är ju helt galet tycker jag! Som du skriver så tror även jag att hög självmorsfrekvens bland personer med den typen av uppfostran och erfarenhet beror på att man identifierar sig med sina misslyckanden och känner sig som någon som inte är värd att leva. Detta plus skammen som ju tyvärr är en stor del av den asiatiska kulturen utgör ju en grogrund för just självmord hos de personer som itne tycker att de klarar av att leva upp till den högt satta "standarden".
Nu hoppas jag att även du och din familj får en bra helg!
Kramar!!

Moa sa...

Gud vilka fina bilder!! :D

Saltistjejen sa...

Moa,
tack!! Det är M som tagit dem med sin iPhone med hjälp av den där "hipstamatic appen". Man kan få riktigt coola bilder med olika objektiv och filmer där. :-)

franziengland sa...

Oj, vilket intressant inlägg i en väldigt viktig och aktuell fråga. Spännande att läsa alla kommentarer också. Jag håller med dig i allt du skriver! Har på våra internationella skolor nu också själv sett med egna ögon på hur många olika kulturer skiljer sig i barnuppfostran och bemötande av sina barn. Det är väldigt lätt att tycka att enbart mitt eget sätt att "fostra" våra barn är det rätta, men jag har verkligen försökt att vara objektiv och se även de fördelar det finns med andra grundvärderingar. Det överraskar att se att alla de barn vi mött verkar må väldigt bra, trots så olika attityder från oss föräldrar. Jag tänker mycket på hur det påverkar ett helt samhälle med en hel generation fostrad på ett speciellt sätt jmf med en annan "metod". Med tanke på att vi arbetar mer och mer internationellt tänker jag på hur våra barn fostrade enligt våra värderingar, kommer att stå sig i arbetsmarknadskonkurrensen.
Äldstabarn tycker jag ofta är lite mer ängsliga än yngre syskon och nu är vår första i begynnande tonåren. Jag kämpar med att låta henne "lida" igenom vissa motgångar, just för att jag VET att hon behöver det för att komma ut starkare och ha det med sig i ryggen i framtiden, men det är svårt att veta var gränsen går för hur mycket man ska hjälpa till/lägga sig i.
Fantastiska bilder du illustrerat ditt inlägg med!
Kram och trevlig helg!

Saltistjejen sa...

franziengland,
å vad roligt att du tyckte det var en intressant diskussion! Ja jag håller med dig om att det är otroligt hur olika vi förhåller oss till våra barn och hur "stränga" vi är i vår uppfostran beroende på kulturell bakgrund också. Sedan tror jag verkligen att så länge man visar sina barn att man älskar dem och att de känner trygghet i familjen så spelar uppfostringsmetoderna mindre roll, utan det är väl när det kommer till "ytterligheter" som t ex vad jag tycker att artikeln återspeglar eller om man går åt andra hållet och har helt "fri" fostran som det kan skapa problem. jag tror att barn behöver gränser och tydlig struktur, men inte på bekostnad av flexibilitet och lyhördhet hos föräldrarna. och framförallt ska de inse sitt eget värde som unika personer. Inte jämföras hit och dit hela tiden med andra, och inte känna att bara för att de inte klarar eller vill göra vissa saker så är de sämre för det. Alla har vi saker vi är bra på och jag hoppas att jag som förälder ska kunna lyfta fram dem hos min dotter så att hon själv kan känna sig stolt över det just HON är bra på.Men jag tror även att vi svenskar (iallafall min generation) OCKSÅ behöver se att krav inte behöver vara kvävande och att det faktiskt är gynnsamt för barnen att ibland får möta verkligheten eftersom det ändå är den d kommer att träffa på sedan. Jag vill att min dotter ska vara såpass rustad man nu KAN vara utan att därmed ha tvingat henne att göra något som mest är en egen önskedröm. Det är som du säger svårt att veta var gränsen går. Hur mycket ska man lägga sig i och hur mycket måste de får reda ut på egen hand? Men jag tror att enbart genom att man som förälder faktiskt FUNDERAR över de sakerna så har man ändå ett ganska öppet sinne inför detta och kan därmed enklare försöka lyssna och se sina barn på deras villkor. Att försöka möta dem på vägen.
Tack också för kommentaren om bilderna! Det är M som tagit dem men jag tycker om just de här lite "korniga" bilderna för de ger en så speciell känsla.
Kram och hoppas ni får en bra helg ni också!!

Musikanta sa...

Mirren visade mig artikeln när jag var uppe i veckan och det var nog en av de mest skrämmande jag läst när det gäller barnuppfostran! Kan rekommendera en bok som Mirren älskar av den danske författaren Jesper Juul i stället: Ditt kompetenta barn.
Kramar från Ingrid

Saltistjejen sa...

Musikanta,
ja det är verkligen en artikel och ett synsätt som får en att sätta i halsen. Och ja, Jesper Juul är ju väl känd. Jag har faktiskt den boken hemma. :-) Han har ju skrivit fler böcker om barn och familjer också.
Kram!!!

franziengland sa...

Tack för din långa kommentar! Jag håller med dig om att vi svenskar ibland är rädda för att ställa krav på våra barn, det är en tydlig skillnad jag ser jämfört med andra internationella familjer.
Jag hoppas att barnen blir väl rustade med det stöd och den feedback vi ger dem, men usch vad svårt det är att veta. Våra tre barn är SÅ olika. Någon har bra självkänsla och självförtroende och någon inte alls. Jag hoppas att den med lite sämre trots allt tar med sig mycket av det hon får av oss föräldrar, lärare och vänner och någonstans därinne har förmågan att ta fram det när det behövs. Jag tycker barnen under tonårsperioden kan ändra sig från dag till dag, månad till månad och det är nästan svårt att veta om de verkligen är så osäkra/svårmodiga eller glada/trygga, som de verkar. Det är ibland svårt att hänga med i svängarna och förmodligen är de väl i det där gränslandet där de knappt själva vet hur de mår eller hur de känner sig :) . Jag fortsätter att inbilla mig att när de blir 19 år och myndiga, kommer de komma ut som fantastiska, trygga, lyckliga och ansvarsfulla människor och då kommer jag som förälder helt ta åt mig äran, ha ha ;).

Saltistjejen sa...

franziengland,
jag tror att just tonåren är väldigt speciella. Den tiden är man så "vinglig" och det är som du beskriver så att man pendlar mycket mellan att inte känna sig "värd" något alls och att känna sig som en supermännniska. man får ju ofta ett par av sina första stora "smällar" under de där åren vad gäller både kärlek och kompisrelationer, plus att man försöker frigöra sig från familjen och föräldrarna och hitta "sitt eget jag". En tuff period. Som förälder kan jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt bitvis. Både att vara den som vill försöka "hjälpa" och finnas där, och samtidigt sätta gränser men ändå inte bli alltför arg och förbannad de gånger ens barn inte alls tycks bry sig eller de gånger de gör aktiv revolt. En andra trotsålder men med mycket mer komplexa frågor. Jag hoppas att man i det läget mest kan ge barnen en känsla av att man verkligen finns där för dem när de behöver det. Och jag hoppas det kan leda till det scenariot du beskriver senare i deras liv! :-)
kramar!!

franziengland sa...

Tack för uppmuntran! Du kommer klara E's tonår bra, du verkar redan väl rustad och full av bra insikter. Kram.

Saltistjejen sa...

franziengland,
å tack gulliga du! Men tyvärr är ju teorier, tankar och insikter inte riktigt detsamma som att verkligen klara av vardagen väl. Det märker man ju redan nu hahaha!
Men förhoppningsvis ska det väl gå okej ändå. Jag gissar att det kommer vara en rätt utmanande tid på ett helt annat sätt än småbarnsåren. ;-)
Jag tycker du verkar ha bra koll jag! Bara genom att vara så medveten om dina barn och deras olika personligheter och även deras upp- och nergångar som ev beror mer på "tonårshormoner" än andra saker. Lätt är det ju inte såklart. Men jag tror att med sådan lyhördhet som du har kommer det gå fint.
Kram!

Fröken Anki sa...

Jättebra inlägg! Intressant och tankeväckande. Jag känner som du att den här mamman är alldeles för inriktad på att barnen ska uppfylla hennes mål och drömmar för dem. Läste om henne i NYT förra helgen och reagerade på de metoder hon använt. Detta är inte så som jag ser på barn och uppfostran, men detta verkar vara hennes kultur som hon är uppväxt med. Vilket hon där också lade till i artikeln. Detta var hennes väg och hon ville väl egentligt inte säga till andra att: Gör så här!, men ändå fanns det underliggande att hon tyckte att västerlänningar i allmänhet daltar för mycket med sina barn.

Det är intressant detta med uppfostring. Det är så mycket som skrivs och sägs och tycks om det, istället för att varje familj kanske hellre skulle se till sin egen situation och vad som funkar för dem. Alltför många verkar söka en patentlösning på hur uppfostran bäst ska ske och så glömmer man bort att barn ju faktiskt också är människor.

Jag ska inte gå in mer i detta nu, men jag ville dela med mig av en artikel från DN som J skickade till mig häromveckan. Vad som sägs i den tilltalade mig, och den speglar nog egentligen en svensk mentalitet och inställning som mer eller mindre försvunnit till följd av alla uppfostringsprogram (och en oro att inte "göra rätt") som marknadsförs via tv och böcker.

Ifall du vill läsa så är länken här:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/prata-intelligent-med-barnen

Det är aldrig lätt att vara förebild och uppfostra barn tror jag, men man gör så gott man kan för sina egna. Mer kan man inte göra!

kram

Saltistjejen sa...

Anki,
ja precis som du skriver så handlar det mycket om att vår generation vill ha "a quick fix" på det mesta. Metoder hit och dit. Effektivitet. Jag håller med Osten i DN artikeln (hade faktiskt just läst den men tack för länken!!) om att en av de stora "bovarna" är vad vi kallar tidsbrist. Att vi som föräldrar inte riktigt har eller snarare TAR oss den tid som vi borde med våra barn. Att föra samtal med dem. At LYSSNA tror jag är grundläggande för en fungerande relation oavsett med vem. Och i synnerhet är det väl viktigt om man vill ha en bra relation till sina barn. Men visst, jag ska villigt erkänna att man ibland inte orkar vara och agera så som man egentligen önskar. När det är många saker omkring en, när det är stress och annat som gör att man vill försöka tidseffektivisera sin vardag så tar man ibland genvägar. Eller blir arg för småsaker som egentligen inte handlar om ens barn utan att man själv inte har ngt tålamod just då. Det är lätt att få skuldkänslor som förälder, men å andra sidan försöker jag att tänka att ingen är perfekt. Huvudsaken måste ändå vara att man försöker att tänka igenom hur man vill ha det och varför. Kanske ibland även fundera över saker man inte tycker fungerar för att se om man kan ändra något. Sedan är det som du säger så att varje barn är unikt och kräver olika saker. Dessutom går de genom faser då olika behov finns och jag tror att det är bra om man kan försöka vara lyhörd för det egna barnet och dess reaktioner.
Tack igen för din kommentar!!!
Kramar!

Cosmopolitan sa...

Oj! Ett sånt intressant ämne.
Jag läser inte regelbundet din blogg, utan det blir mest när Fröken Anki påpekar och länkar till något intressant inlägg, som nu.

Det här är ju sådant man går och funderar väldigt mycket på nu (är nämligen själv gravid med första barnet); hur ska det bli? hur man kommer bli som förälder? och hur kommer ens barn bli?
Kommer man ”lyckas”??
Det sista är en farlig tanke. Lyckas? Enligt vem?

Och det är nog just det. Enligt förra generationen har dom gett oss alla förutsättningar att ”lyckas” med våra liv på ett sätt inte de gjorde/kunde/fick. Man kan få prestationsångest för mindre. Och all hysteri i media om hur du ska vara som en lyckad person, gör ju inte saken bättre. Lyckad karriär, perfekt förhållande, perfekt förälder, fritid/träning, utseendefixering, krav på perfekta umgängeskretsen, mm, mm… Man hinner inte med, orken och tålamodet tryter direkt. Det är ju såklart barnen som blir lidande för det. Och det är väl just där man då hellre söker, som du själv och Fröken Anki säger, ”quick-fix”-lösningar i alla lägen, oavsett om det gäller bantningskurer, plastikoperationer eller barnuppfostran…
Jag har pratat en del med en kollega som själv har barn i övre tonåren och nu tagit sig igenom det mesta. Hon sa typ: ”Oroa dig inte över hurvida ni ska lyckas som föräldrar, utan fokusera på att tydligt visa att ni som förälder alltid finns där för barnen, stöttar dom och älskar dom över allt annat. Spelar ingen roll var ni bor, vad ni gör eller vad barnen tar sig för, ni finns där. Då får man trygga barn som vågar ta steget och stå på egna ben väldigt snabbt, i både små och stora situationer.” Väldigt klokt och väldigt sant. Jag tror nog att mina föräldrar också levt efter den tesen, pushat men inte tvingat och alltid plockat upp en när man fallit. Det känns bekant… Jag ser mig definitivt inte som en misslyckad person, även om jag nu för tillfället är rädd för att misslyckas som förälder…

Här i Sverige har det under hösten gått lite andra diskussioner också. Två serier har visats på TV, ”Ung och bortskämd” på SVT och ”Föräldrafritt” på Kanal5. Båda serierna skapade stor debatt om uppfostran. För er som inte vet: FF är ett brittiskt experiment om 20 barn (10 killar, 10 tjejer) som bor i helt själva, kameraövervakade, i två hus (killhus/tjejhus) under 2v. Skrämmande och fascinerande på samma gång. Likadant med UoB. Men där handlar det om extremt bortskämda ungdomar som är totalt sönder-curlade av sina föräldrar. Och föräldrarna tycker det är helt normalt och självklart att det ska vara på det viset! Undrar om inte den serien skapade än större debatt än FF. Det här utspelade sig ju i Sverige...
FF: http://kanal5.se/web/guest/program/-/artikel/av/b7xA/1097/4678808/1.0
UoB: http://svt.se/2.13099

Jag minns också att jag läste en artikel (tror jag det var, eller om det var i någon bok…) om vikten av att ”prata MED sitt barn”, inte ”prata TILL sitt barn”. Där kommer det ju automatiskt in att man då måste LYSSNA på sitt barn för att kunna prata MED det. Det är något jag verkligen ska ta till mig och kommer försöka praktisera. Jag förstår att det i många (stressade) situationer kan vara svårt, men man måste ju försöka. Det är lätt att halka in på hot och mutor som man sedan aldrig genomför. Helt meningslöst och gör bara barnet förvirrat. Undrar om jag kan hitta igen den artikeln…

Oj, det här blev långt… Det här kan ju diskuteras i oändlighet. Men det är väl fyra viktiga ord som är nyckeln i mitt sätt att se på barnuppfostran: konsekvens, lyssna, stötta, älska.

Kom bara på lite kuriosa om mig själv ang det här med att knyta skorna när man är stressad till dagis. Själv var jag tydligen som Skalman när jag var liten. Sa mina föräldrar någonsin ”skynda dig” så kom vi ingenstans alls. Punkt. Och den saken befäste ”bestämda damen” (jag) väldigt tidigt i livet har jag förstått… Jag förmodar att det hela löstes med att vi gick upp tidigare på morgnarna, för jag minns aldrig att mina föräldrar tjatade och stressade mig. Lång frukost skulle jag ha också… Bevare om mitt barn blir som jag... ;-)

Saltistjejen sa...

Cosmopolitan,
hej TACK för din långa och intressanta kommentar! Roligt att ha så engagerade läsare! :-) Och kul att du hittar hit ibland via Anki. Jo det här är såklart en "fråga" som engagerar de flesta föräldrar eller de som har med barn att göra. Det är inte lätt. Och många gånger faller ens egna "mål" också om hur man ska vara och göra. De gånger kan man ibland känna sig riktigt dålig, men jag försöker intala mig själv att det händer alla och det är också bra att barnen får se att man kan göra fel. S länge man kan be om förlåtelse och försöka ändra sådant som gått "tokigt" så är det ju en del av livet det med.
Att man verkligen LYSSNAR på sitt/sina barn tror jag är superviktigt. Att de känner att det de tänker och tycker och känner är viktigt. Att de betyder något. Jag vill inte "köra över" vår dotter utan försöker i mäjligaste mån att lyssna MEN det finns gränser även där och det gäller att man försöker ha lite koll på dem. Och sig själv. Det är lätt att man även hamnar fel genom att försöka diskutera saker med en 2-åring men vissa saker måste man helt enkelt bara göra/inte göra utan diskussion.
Sedan är väl just stress en stor bov i detta med bråk. Oavsett om det är med barn eller med kollegor, partners eller vänner. Stress är aldrig riktigt bra. Men med barn är det som du säger så att de kan låsa sig än mer om mna stressar. Vi försöker därför att itne stresa MEN även där måste man ju påvisa att man itne har all tid i världen. Nu är vår dotter såpass stor att vi ofta kör med "om 5 minuter ska vi..." och så vidare. Det behlver inte vara 5 minuter men det är ett sätt att få henne att mentalt förbereda sig på att hon måste klä på sig, äta lunch, äta frukost, gå till dagis ... eller vad som nu ska ske. Det fungerar rätt bra och nu säger hon så sjäv ibland när hon vill "köpa" sig lite mer tid. och det försöker vi respektera. om hon säger "5 minuter till" så brukar hon få en stund till. Det kan vara allt från ett par minuetr till längre än 5 beroende på omständigheterna. men huvudsaken är att hon får den där lilla extra tiden.
Jag hörde talas om den där serien ung och bortskämd när den gick. Alla tyckte föräldrarna var hemska. och jag kan hålla med om att det ju tyvärr handlar mycket om hur föräldrarna är om man får barn som är såpass bortskämda. Jag hoppas verkligen att man själv inte ska hamna i fällan att man "jämnar ut alla väggupp för sina barn". Vissa saker måste de lära sig. Som anvar och konsekvenser för sitt handlande. Det tycker jag är viktigt för hur ska de annars klara sig i livet?
Sist vill jag gratulera till att du snart ska bli förälder! Det är fantastiskt! Väldigt utmanande och skitjobbigt ibland. MEN ändå helt helt otroligt!!!! Underbart! Jag älskar det! Och är otroligt tacksam över att få chansen att uppleva det för det får inte alla.
Lycka till!!!!!
Kramar!!

Anonym sa...

Hej !
Jag gillar din blogg, och vad gäller att värdera prestation mer än person, håller jag helt med dig. Läste att i Syd-Korea är siffran för självmord bland ungdomar anmärkningsvärt hög. En vanlig orsak är att man inte kommer in på den skola man sökt, och det blir då "en skam för familjen". Där värderas prestation mer än något annat. Fruktansvärt.
/Christina

Saltistjejen sa...

Christina,
tack! Och välkommen till bloggen om jag inte sagt det förr! Roligt att du gillar det jag skriver. :-)
Ja jag kan tänka mig att just Asien har höga självmordssiffror när det gäller sådana prestationer som att ta sig in på vissa skolor etc.
Hemskt att inte värderas för den man är utan enbart för vad man kan prestera.
Kram!

Bejla sa...

Ett, som altid, spännande ämne. Blir inget längre inlägg härifrån mig nu, men kan inte annat än hålla med dig i det du skriver.

Saltistjejen sa...

Bejla,
ja det är ju ett ämne som engagerar de flesta, särskilt om man själv har barn. Jag gissade nog att du skulle känna ungefär likadant som jag inför en sådam här diskussion. :-)

Anna, Fair and True sa...

Säger som Bejla, håller med dig helt och skulle kunna skriva rader om detta (det har skrivits om detta även i svenska tidningar) men det är lite svårt just nu med en liten på armen :)

Jag tror verkligen att det som definierar föräldraskap är just om man lyckats uppfostra/forma en person så att den kan klara av ett misslyckande utan att känna sig misslyckad. Det går ju inte emot att pusha sitt barn. Bara man gör klart att det är okej att misslyckas. Jag kan önska ibland att mina föräldrar hade tvingat mig att fortsätta spela fiol som liten. Å andra sidan såg de väl att jag måde dåligt och valde att uppmuntra mig i andra saker, t ex fotbollen. Men vissa föräldrar låter som sagt sina barn prova tusen olika saker och så fort det är en minsta lilla motgång så får de sluta. Detta gäller både sport o dyl och andra slags motgångar i livet.

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
visst så tänker jag med. Att man vill ge barnet såpass mycket självkänsla att det känner sig tryggt i sig själv och därmed vågar pröva vingarna OCH göra misstag utan att för den skull känna sig misslyckad.

chris sa...

Fantastiskt skrivet. Och det är imponerande att du bevärdigar henne med en så omfattande analys. Jag skulle sammanfatta det med att hon är kriminell (hur ser man i Sverige på barn som aldrig får leka med kamrater...?) och att det här i praktiken är slaveri och barnarbete.

chris sa...

Just ja, hittade hit för jag googlade runt på lite kul samtal om Terrormamman. (förlåt om jag slant lite på tangenterna :-)
Apropå självmordsfrekvenser i Sydkorea. Kommer ni ihåg för några år sedan då en japansk pojke som just kommit hem från skolan ännu hade ryggsäcken stentung med böcker på sig och lutade sig ut från balkongen för att vinka åt en kamrat. Ryggsäcken gled, han blev framtung, ramlade ut och dog.

För mig symboliserar detta det andra myntet av "det är fint och viktigt med utbildning", nämligen att världens kunskaper har ackumulerats exponentiellt och vi lägger detta ok på barnens axlar.

Jag har en enkel grundprincip kring undervisning. Om eleven inte tycker det är roligt - eller själv förstår vad man ska ha det till - då ska man tänka sig noga för om man verkligen ska tvinga på inlärning. (obs är inte kunskapsfientlig, har många akademiska poäng och höpresterande barn men som resultat av en dramatiskt annorlunda uppfostran. Kanske.... orangutangmetogen? :-)