Inte riktigt som man tänkt sig

Dagen blev inte som vi tänkt oss. M hade fortfarande lika ont i morse då jag åkte iväg till jobbet (tidigt) så våra vänner fick hämta Lill-Skruttan och ta henne till skolan. Jag hade ju redan åkt till jobbet då och satt i ett stort Kick-Off-möte under dagen och hade därför mobilen på ljudlöst. Vid lunch kollade jag dock och såg då att jag fått ett sms. Från M. det stod "Är på ER nu". Självklart skenade både hjärtat och tankarna iväg och jag försökte nå honom men utan resultat. Någon dryg halvtimme senare ringde han dock själv upp och jag sprang ut från konferensen och fick veta att han gått till akuten och där hade de mer eller mindre konstaterat att det måste vara blindtarmsinflammation. CT-scan och operation var det som skulle ske. Jag pratade med min chef, avslutade det jag behövde och körde sedan tillbaka hem. M ringde då jag kommit hem. Jag kunde tyvärr inte nå honom eftersom det är noll täckning inne på sjukhuset. Väldigt jobbigt att inte kunna höras tycker jag. Varken via samtal eller sms. När vi väl kunde prata berättade han att man nu konstaterat med allra största säkerhet att det var blindtarmen så CT-scannen var inte längre aktuell utan istället skulle han in och opereras ganska snart.

Själv tyckte jag det var jobbigt att inte veta var eller hur jag skulle kunna få tag i honom efter operationen. Men på väg till skolan för att hämta Lill-Skruttan gick jag förbi akuten och fick då två telefonnummer jag skulle kunna ringa senare. Efter att vi ätit middag ringde jag sjukhuset och fick då veta att M just kommit in till uppvaket men fortfarande sov. Jag skulle höra av mig igen om ca 40 minuter. Men redan efter kanske 10 ringde M själv upp för då hade han just vaknat. Det kändes så otroligt skönt att höra hans röst! Trots att en blindtarmsoperation ju är en rutinsak för ett stort sjukhus, så hade jag ändå känt mig lite orolig. Jag vet, logik och känslor går inte alltid ihop...

Jag och Lill-Skruttan promenerade sedan till sjukhuset för att träffa M och för att se om han eventuellt skulle kunna komma hem redan samma kväll. Det hade han sagt i telefonen att han kanske skulle få. För säkerhetsskull hade vi med oss lite saker till honom ifall han skulle stanna hela natten. Och det var tur för det visade sig att han inte kunde följa med oss hem utan skulle bli kvar för observation till imorgon. Lill-Skruttan tyckte det var jobbigt att lämna M på sjukhuset. Liten. Under kvällen här hemma har det varit en del tårar och oro. Inte så konstigt med tanke på att detta är första gången hon ens besökt ett sjukhus sedan hon som två veckor gammal fick lämna just det sjukhuset där M nu ligger. Själv känner jag mig otroligt lättad över att de här tre dagarnas magsmärtor (och oron över den) är över och att det hela gick så bra till slut. Nu får vi hoppas att det inte blir några komplikationer och att M verkligen får komma hem imorgon. Vi saknar honom.