torsdag, augusti 20, 2009

Blå

Så många tankar.
Så många känslor.
Känslor av tomhet. Av Ensamhet. Av Saknad. Men också av Frihet.
Ensam för första gången sedan Lill-Skruttan föddes.



Tårarna trängde på redan när jag vinkat och sett dem gå mot säkerhetskontrollen.
Men inte förrän på bussen hem lät jag dem komma fram. För då gick de inte att hejda. Så jag satt där på bussen och grät. Torkade mina tårvåta kinder och kände mig så fånig.
Inte över att jag grät öppet. Nej det har jag gjort förr och det bekommer mig inte alls. Inte när man verkligen har något att gråta över. Men nu. Nu kände jag mig mest som en överreagerande hormonmorsa. En sådan som jag inte ens förstår mig på...

Tio dagar.
Tio ynka dagar.
Som jag faktiskt också sett fram emot.
Att få sova.
Att få rå mig själv lite.
Tid att tänka. Att läsa. Att umgås med vänner. Att jobba. Att ta itu med saker jag annars aldrig hinner eller riktigt har ork till.

Ändå är saknaden så stor. Påtaglig.
Jag kan nästan se den som en blå aura runtomkring mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär.
Inte jag.
Inte såhär.
Jag som så ofta kan längta efter just detta. Att få rå mig själv lite. Vara lite spontan. Inte behöva avbrytas ideligen eller ha tider och platser att passa.
Nu tänker jag mest på hur de har det. Båda två.


Blå.
Vemodsblå känner jag mig nu.
Fast det behöver ju inte vara ett likhetstecken mellan den känslan och nedstämdhet alla gånger. Det kan ju faktiskt även vara en ganska skön känsla.
Liksom längtan och saknad kan vara just sköna känslor. Iallafall när man vet att det man längtar efter kommer att finnas hos en om inte alltför lång tid. Och att saknaden har ett slut.
Skön smärta på något vis.
Man känner sig mer levande.

Efter bussresan kändes det bättre. När jag luftkonditioneringsfrusen klev av bussen och den heta fuktiga New Yorkvärmen slog emot mig, omslöt mig med samma intensitet som stadens puls. Då kändes det rätt bra. När jag promenerade hem från Grand Central med ipoden spelande, då kom känslan av frihet över mig och det kändes bara sådär oemotsägligt härligt.
Att njuta av staden och veta att man inte har någon speciell tid att passsa utan egentligen skulle kunna göra vad man vill. Det är en sådan skön känsla. Men det senaste året har den varit ganska sällsynt. Så att återigen uppleva den är frihet på hög nivå.

Men trots detta så har kvällen här hemma gått i blått.
Lite håglös har jag känt mig.
Rastlös.
Svårt att sitta still. Svårt att fokusera på något.
Och däremellan kommer saknaden över mig. Och lite tårtrill har det blivit av och till under kvällens lopp det ska erkännas. Men jag har svårt att sätta fingret på varför jag egentligen gråter. Varför känslan av vemod känns så stor.
Kanske är det bara omställningen?
Eller kanske är det uppdämd trötthet eftersom det de senaste nätterna varit lite si och så med sömnen p g a att Sömnkryparen är tillbaks? Eller så är det bara spänningen som släppt efter att ha haft lite mycket att tänka på nu med packning planering etc?
Jag vet inte.
Men en sak vet jag, och det är att mängden tårar samt intensiteten på de blå känslorna inte alls står i proportion till verkligheten.

Kanske kanske kanske blir en viss del av känslan uppförstorad just av den anledningen att det är en ganska härlig känsla också? Detta att kunna längta och sakna. Att känna vemod.
Något jag upplevde oroligt mycket oftare förr.
För nu när man tillbringar 99% av sin lediga tid tillsammans med dem man älskar mest innebär ju detta att man faktiskt aldrig riktigt saknar dem. Eller längtar efter dem.
Så till viss del njuter jag nu av detta längtansvemod.


En blå kväll. Iallafall här inne.
Utanför fönstret lyser skyskraporna i det annars sammetsvarta mörkret.
I stereon den enda musiken som jag kände skulle kunna fungera tillsammans med mitt vemod. Soundtracket som till 100% speglar mitt humör just nu.
Ja, till och med förstärker det lite extra tror jag.
Det underbara underbara soundtracket till den lika underbara filmen Once.


Här är en av sångerna från filmen. Lyssna och njut.
Kan ni se min blå auora i denna sången?





*) Fotot med den blå elefanten är från http://www.fairplaydesign.no/
Fotot med de blå bergen är från: http://247wallst.files.wordpress.com/2009/04/blue-hills.jpg


20 kommentarer:

Emmama sa...

Fina du vad fint du skriver! Forsok ha tio skona dagar nu och tank pa vad mysigt det blir att traffa dom sen igen! :)

Kram!

KARLAVAGNEN sa...

Jag hajar, jag som är en hjärtlös singel utan barn. Men du, det blir bättre! Din make kommer tillbaka med Ella! Å så har du katterna, glöm inte dem! Å sov nu, och gör allt det där du längtat efter...

Fritt ur hjärtat sa...

Tänker direkt på en låt som gått i svensk eter ett tag. Nu gråter du väl mer, förlåt. Men som mamma kände jag så väl igen mig.

Gå till You Tube och sök Hanna Hedlund Egen tid. Hon sätter ord på det...
Försök ändå att njut.

Jemayá sa...

Så vackert och vemodigt inlägg! Känner så igen mig, fast jag har ju blivit van från första början att vara ifrån Daniel, har fokuserat på att jag ju behöver tid att återhämta mig, men ibland sticker andra känslor upp...Och då han nu var tre nätter borta - då var det så otroligt roligt att få hem honom igen :). Så det finns den aspekten - man "ser" varandra tydligare då man varit ifrån varandra en tid. Normalt när Daniel är borta och jag hemma, saknar jag inte honom, tycker det är så skönt att kunna göra precis vad jag vill, men om jag själv är borta och han hemma - då har jag otroligt lessamt, för det är ju nytt! Hoppas du kan göra något som får dina tankar helt bort, gå på bio, konsert eller något liknande. Njut och ladda upp tills din fina dotter är hemma igen! kram!!!! (nu ska jag läsa i kapp neråt också :)

Cecilia/svengland sa...

Ja visst är det konstigt när de åker iväg! Man ser fram emot att kunna va lite vuxen ett tag och göra vad man vill men sen längtar man ihjäl sig det första man gör! Min M ska till farmor nästa vecka och då kommer jag att va likadan!!! :-)

underytanjag sa...

Å jag förstår precis man kan längta så efter att bli av med ungarna och sen, så är det så TOMT..

Desiree sa...

Stor kram till dig jag forstar absolut din saknad och din kansla av sorg och nedstamdhet. Jag tror det kanns allra varst forsta dagarna. Tomt och ensamt men jag tror ocksa att du kommer att kunna njuta av att sova och gora saker och ting du annars inte far chansen eller hinner med. Du far fokusera pa de sma positiva sakerna och se till att halla dig sysselsatt mycket forsta dagarna sa att du inte kanner dig sa ensam. LIllan kommer att fa det underbart i Sverige med familjen har hemma. Men visst kanns det jobbigt, speciellt om man lamnas ensam. Stor kram till dig. Se nu till att ha en trevlig dag och unna dig nagot som trost.

Oakbeach sa...

Nu sitter vi här, M, mM,G och E!
Allt väl, vi har ätit smaskig frukost.Hoppas tårarna har torkat och vi hoppas oxå att E ska slockna en stund nu, jättetrött men mest glad och nyfiken ändå. Bamsekramar!

Victoria sa...

Det är nyttigt att längta efter varandra ibland, tänk vad härligt det blir när ni träffas igen! Passa på att njut och försök ta igen förlorad sömn!
Många kramar/Vic

Saltistjejen sa...

Emmama,
å tack! Du det SKA jag. Tror det kommer kännas bättre nu. Men det kändes väldigt tomt igårkväll måste jag säga....
Kram!


Karlavagnen,
haha! Hm, hjärtlös och hjärtlös. DET tror jag inte på direkt! Och visst har jag katterna!! DET är jag jätteglad för! Haha, Lipton kom och sov hos mig andra halvan av natten. Mysigt.
Kram!!


Fritt ur Hjärtat,
å den ska jag kolla upp! Tack för tipset!
Och tårarna har nog torkat nu. Iallafall känns det bättre än igår. Så jag ska nog kunna njuta också!
kram! :-)


Jemayá,
jo EGENTLIGEN så var det just detta jag såg fram emot. Att få rå mig själv lite. Att kunna göra sådant jag itne gjort sedan E föddes. Men jag hade nog inte förstått att saknaden skulle kännas så starkt som den gjorde. Att jag faktiskt inte varit ifrån henne en endaste natt sedan hon kom till oss. Och plötsligt slog tomheten liksom emot.
Men jag VET att jag kommer att kunna njuta av de här dagarna också.
Kram!


Cecilia,
haha! Ja det är ju en jätteparadox!
Hoppas du får det bra när du blir "ensam" nästa vecka.
Kramar!


Underytanjag,
ja exakt! TOMT.
Kramar!


Desiree,
jo det var nog allra värst igår när jag kom tillbaka hem från flygplatsen. Och såklart där när jag lämnat dem och skulle åka hem. Ensam. Då kändes det såååå konstigt.
Men det kommer bli bra de här dagarna tror jag. Redan nu känns det bättre. haha, att få äta frukost i lugn och ro. Mmmmm...
:-)
Kramar!!


Damitri,
Åååååååå..... Fast när jag läser detta har ni nog frukosterat klart. Annars skulle det vara den längsta frukost någonsin. Ska försöka skypa dig. Men du vilken mobil har du egentligen? Har du din gamla med kontantkort? Eller fungerar den nya iphonen i Sverige?? Kan du texta mig ditt nummer ifall du har kontantkort?
Å tänkte så på er igår och undrade hur resan gick.
Nu ringer jag. Hoppas ni är hemma!!!!!!
PUUUUUUSSSSSSSSS!!!!!!!


Vic,
visst är det det! jag tycker ju egentligen om denna känslan. Att få längta lite. Det gör att man verkligen uppskattar och inser vad man har! Och att sedan få träffas är ju underbart!
Och jo jag ska både passa på att göra mer och mindre än annars! haha!! :-)
KRAM!

Annika sa...

Åh Saltis!
Jag tror nog jag vet vad du menar. Det är både sorgligt och skönt på en och samma gång. Jag förstår din saknad, men tänk så ljuvligt det blir att ses sen!
Och dina tio dagar kommer att rulla på som bara sjutton. Tror att du snart kommer att kunna fånga dagen för vad den är just nu.
Du skriver så vackert och så poetiskt och jag vet precis hur du känner dig.
Jag tror att du kommer få tio riktigt fina dagar! Och det kommer M och E också att få därhemma.
Stor jättekram från mig!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
jovisst är det så. Redan idag känns det mycket bättre. pratade med dem i telefon i morse och det känns bra att veta att de är framme. Jag tror att en del av känslan igår även komme av att jag alltid får en liten oroskänsla om mina nära o kära flyger. jag är inte flygrädd och känner aldrig detta med mig själv, men just det att jag nu vet att de är framme välbehållna och allt är bra gör att jag kan slappna av mer. Och jo, jag kommer njuta av min "ledighet" också!!! :-)
kram!

Anne sa...

Vad fint du skriver, så vackert.
Jag tror du är inne på nåt när du säger att det kanske handlar om att människor man är med 99% av tiden och hela tiden har nära, när längtan och saknad är nåt främmande och ovanligt. När man sen är ifrån varann så får man en dos av hur det känns.
Vad jag inte tycker om är också det här att veta att nära och kära flyger, reser och är på gång på ett sätt jag inte kan skydda dem mot (händer nåt så händer nåt liksom). Låter konstigt, men du kanske förstår vad och hur jag menar.
Läste nu att du nuddade vid det i en kommentar här ovan också.
Den här sköna saknaden och längtan, som det ju egentligen är då du precis som du skriver vet att snart får ni återses igen. Det kan vara verkligen vara en positiv känsla också, något som förstärker all den kärlek man har till varann.
Tycker du att du känner "mer" och "starkare" känslor efter att du fick Ella? Jag vet många föräldrar som säger det, att alla känslor (såväl kärlek, glädje, värme, ilska, irritation osv) förstärks och blir så mycket "mer" när man har barn?
Vad gör förresten pappa och Lill-Skruttan i Sverige??? Hoppas de får en fin tid i hemlandet också. Ellas andra Sverigebesök eller hur? En berest liten tjej redan.
Till sist, jag älskar verkligen soundtracket från Once. Såååååå bra , så bra. Ja, filmen är också bra såklart. Men musiken är helt outstanding tycker jag. Speciellt när man är på ett visst humör. Massor med kramar!!!

Saltistjejen sa...

Anne,
ja det är just det som du beskriver. Att man liksom känner att OM ngåot skulle hända dem så är man på ngt vis helt oskyddad. Och man blir ensam kvar... Hu! Hemska tanke! Vill INTE tänka så, men självklart dyker den upp ibland. Särskilt vid sådana här tillfällen när det handlar om lite längre resor.
Jag vet inte om jag känner mer nu efter att vi fick Ella? Kanske? men inte jättemycket mer. Jag har nog alltid varit en känslomänniska som haft starka känslor, haha! Däremot känner jag en ännu större kärlek till M på ngt vis. Det är liksom verkligen verkligen VI nu. Vi i vår lilla familj. Men det kanske beror mkt på det jag skrivit här, just det at vi ju inte ahr så mycket inblandning och/eller hjälp från "extended family" som man kallar det här. På ngt sätt har vi endast varandra i vardagens alla små och stora frågor.
M har semester. Därför Sverigeresan. Själv tnkte jag inte ta så mycket nu eftersom jag har en hel del på mitt nya jobb. Ville jobbalite mer först. MEN vi ska ju ha gemensam semester ett par dagar i början av september när vi ska till Puerto Rico och hälsa på Petra! DET ska bli skoj! Sedan tänkte jag ev ta ngn vecka senare i höst och resa till Sverige då. Nu är ju M enadst hos sin familj med Ella och om jag reser blir det enbart till min mamma. Inte skåne alls. Och detta är faktiskt Ellas tredje resa till Sverige! Första gången var i julas och sedan var ju jag hem en vända i mars. Och så nu. Så jo hon har redan flugit en hel del. Fast det lär hon inte minnas, haha!
Kul att du gillade Once också! Jag älsakde filmen med! Och musiken är helt underbar!
Stor kram!!

Anne sa...

Hej från mig igen. En snabbis bara.
Jag kan också skriva under på det där med att jag tycker min kärlek till min M blivit starkare efter flytten hit. Även om vi inte har barn och inte fått den där starka familjekänslan som du nämner i och med Ellas ankomst. Men jag känner ändå igen det där med att man utan familj här blir mer sammansvetsade på nåt sätt. Svårt förklara...men jag förstår vad du menar och känner själv så.
Over and out. Ha som sagt en trevlig helg, kram!

olgakatt sa...

E=ljuvligheters ljuvlighet! Hur medresenärerna kunde hålla sig så kallsinniga som M berättar är mig en gåta......
Kram!

Saltistjejen sa...

Anne,
ja jag tror det gäller oavsett barn. För det kände jag även innan vi fick E. Sedan förstärks just den känslan mycket när vi fick E. Tänk dig ungefär samma känsla fast gånger tusen...! :-)
Kram!!!


Olgakatt,
hahahaha! Ja det kan man fråga sig... Men men alla ÄR ju itne så förtjusta i barn... och kasnke var hon inte på så bra humör på planet. Hon är ju inte alltid det...haha!
Kul iallafall att ni verkar kunna njuta av varandra nu!
Kramar!!

Suzesan sa...

Åhhh man blev nästan lite blå själv när jag läste det inlägget så fint. Jag vet hur det känns.

Men njut nu. Samla kraft och energi.Åhh så fint skrivet..

Kram
/Susanne

Saltistjejen sa...

Suzesan,
Tack!!
Jo jag har redan börjat njuta av min nyvunna "frihet" faktiskt!! Fast visst kniper det lite i hjärtat då och då när jag tänker på Lill-tjejen. Men det är ett rätt skönt knip.
Kramar!!!

Anna, Fair and True sa...

Som vanligt är du så bra på att sätta ord på känslor! Och du illustrerar det så väl med färgen blå. Och du beskriver väl den tudelade känslan. Både friheten att nu kan ju göra vad du vill och saknaden.

Men nu när jag läser detta vet jag ju att de har kommit hem. Så nu är väl deras resa snart ett minne blott!