Fredagstema - hysteri

Nu är det maj och Bejla på isflaket har tagit över månadens Fredagsteman. Jag vill också passa på att vifta lite här med en brasklapp om att jag eventuellt inte kommer att hinna med månadens teman. Jag ska försöka, men just nu känns det som om det är mycket som snurrar omkring mig och tiden känns som om den mer eller mindre flyger iväg med raketfart. Jag hann ju inte med Tainas sista tema heller. Ledsen för det. Men ibland räcker tiden bara inte till. Dagens tema är Hysteri och eftersom jag redan snuddat vid detta med tidsbrist så kan jag ju spinna vidare på den tråden kanske?

Hysteri för mig just nu är:

Jakten på den försvunna Tiden. Känner att jag ibland springer runt som en mer eller mindre hysterisk höna. Både rent bildligt och praktiskt. Vissa dagar stressar man runt runt runt och tycker ändå knappt att man hunnit hälften av vad man planerat och i hemlighet hoppats att man skulle göra. Andra dagar är det inte riktigt lika full fart på just benen, men "tidsjaktshysterin" är inte mindre för det. Då är det dock mer i form av alla saker jag måste ha i huvudet och som inte får glömmas. Ibland blir det så trångt där inne att det känns som om det är trafikstopp och tankarna hinner inte alls med. Man hinner liksom inte tänka färdigt. Att följa en tanke från början till slut är då nästan omöjligt för det är hela tiden så många andra som tränger på och pockar på uppmärksamheten. Hysterisk i ordets rätta bemärkelse blir jag väl inte direkt, men ibland känns det rätt hysteriskt eller ska jag kanske säga kaotiskt, omkring mig.

Jakten på det försvunna Tålamodet. Vissa dagar (som t ex denna) eller stunder tar det liksom bara slut. Det är borta. Puts väck. Där det skulle finnas en buffert av "ta-det-bara-lugnt-det-ordnar-sig" är det bara ett hål. Då är det jobbigt. Dels för att den där bufferten behövs så innerligt väl i min vardag för att både den och jag ska fungera hyfsat gnisselfritt. Dels också för att jag själv utan den där bufferten verkligen känner mig som en ganska usel människa. Det är vare sig särskilt trevligt eller snyggt med en person som kokar över, som snäser och fräser likt vatten i het olja. Näe, fy! Men tyvärr tycker jag att de där stunderna återkommer lite för ofta nuförtiden för att jag ska vara helt tillfreds. Och vissa av dessa stunder kan jag till och med nästan nästan nästan känna hur jag faktiskt är på väg att närma mig lite av hysterin i form av okontrollerbara känslor som bubblar inom en och inget hellre vill än att komma ut i en enda vild explosion.

Inte alltid så lätt att handskas med, men det känns som om just de här problemen är några av våra allra vanligaste i dagens moderna samhälle. Vi har så mycket som underlättar vår vardag. Våra liv. Men trots detta är tidspressen otroligt stor. Ekorrhjulet snurrar fortare och fortare runt de flesta av oss. Varför är det så egentligen? Självklart vill jag inte tillbaka till det liv man levde för 100-200 år sedan. Jag vet att det kan vara lätt att stundtals försköna det och tänka att "det var bättre förr" och allt sådant. Men i ärlighetens namn känner jag inte så. Det är alldeles för mycket som inte alls var bättre förr för att jag ska vilja byta ut mitt liv idag mot ett liv då. Vad jag däremot kan känna är att jag önskar att jag och fler med mig, ibland verkligen kunde stanna upp en stund. Känna. Vila. Ta in. Andas. Bara finnas till. Just detta är något åtminstone jag kan känna saknas i mitt liv. Och trots att jag själv inser detta är det likt förbaskat alldeles för svårt att verkligen göra det. Något som gör det hela än mer komplicerat är nog att många av de måsten jag känner att jag har hängande över mig är sådana jag själv skapar. Min egen Tidsjaktshysteri är alltså på många vis skapad av mig själv. En intressant om än något nedslående tanke.

Hur känner ni som läser? Är ni bra på att dra ned på era "måsten" eller har ni några andra knep för att få er i bättre balans med tiden, vardagen och livet? Några tips på hur man förebygger känslan av att ständigt jaga tiden? Eller hur man undviker att bli hysterisk trots att man faktiskt måste springa efter den med andan i halsen utan att känna att man kommer närmare. Hur gör ni?

Bilderna i detta inlägget är från:

www.mindset.se

www.quranandscience.com