fredag, maj 07, 2010

Fredagstema - hysteri

Nu är det maj och Bejla på isflaket har tagit över månadens Fredagsteman. Jag vill också passa på att vifta lite här med en brasklapp om att jag eventuellt inte kommer att hinna med månadens teman. Jag ska försöka, men just nu känns det som om det är mycket som snurrar omkring mig och tiden känns som om den mer eller mindre flyger iväg med raketfart. Jag hann ju inte med Tainas sista tema heller. Ledsen för det. Men ibland räcker tiden bara inte till. Dagens tema är Hysteri och eftersom jag redan snuddat vid detta med tidsbrist så kan jag ju spinna vidare på den tråden kanske?

Hysteri för mig just nu är:

Jakten på den försvunna Tiden. Känner att jag ibland springer runt som en mer eller mindre hysterisk höna. Både rent bildligt och praktiskt. Vissa dagar stressar man runt runt runt och tycker ändå knappt att man hunnit hälften av vad man planerat och i hemlighet hoppats att man skulle göra. Andra dagar är det inte riktigt lika full fart på just benen, men "tidsjaktshysterin" är inte mindre för det. Då är det dock mer i form av alla saker jag måste ha i huvudet och som inte får glömmas. Ibland blir det så trångt där inne att det känns som om det är trafikstopp och tankarna hinner inte alls med. Man hinner liksom inte tänka färdigt. Att följa en tanke från början till slut är då nästan omöjligt för det är hela tiden så många andra som tränger på och pockar på uppmärksamheten. Hysterisk i ordets rätta bemärkelse blir jag väl inte direkt, men ibland känns det rätt hysteriskt eller ska jag kanske säga kaotiskt, omkring mig.


Jakten på det försvunna Tålamodet. Vissa dagar (som t ex denna) eller stunder tar det liksom bara slut. Det är borta. Puts väck. Där det skulle finnas en buffert av "ta-det-bara-lugnt-det-ordnar-sig" är det bara ett hål. Då är det jobbigt. Dels för att den där bufferten behövs så innerligt väl i min vardag för att både den och jag ska fungera hyfsat gnisselfritt. Dels också för att jag själv utan den där bufferten verkligen känner mig som en ganska usel människa. Det är vare sig särskilt trevligt eller snyggt med en person som kokar över, som snäser och fräser likt vatten i het olja. Näe, fy! Men tyvärr tycker jag att de där stunderna återkommer lite för ofta nuförtiden för att jag ska vara helt tillfreds. Och vissa av dessa stunder kan jag till och med nästan nästan nästan känna hur jag faktiskt är på väg att närma mig lite av hysterin i form av okontrollerbara känslor som bubblar inom en och inget hellre vill än att komma ut i en enda vild explosion.

Inte alltid så lätt att handskas med, men det känns som om just de här problemen är några av våra allra vanligaste i dagens moderna samhälle. Vi har så mycket som underlättar vår vardag. Våra liv. Men trots detta är tidspressen otroligt stor. Ekorrhjulet snurrar fortare och fortare runt de flesta av oss. Varför är det så egentligen? Självklart vill jag inte tillbaka till det liv man levde för 100-200 år sedan. Jag vet att det kan vara lätt att stundtals försköna det och tänka att "det var bättre förr" och allt sådant. Men i ärlighetens namn känner jag inte så. Det är alldeles för mycket som inte alls var bättre förr för att jag ska vilja byta ut mitt liv idag mot ett liv då. Vad jag däremot kan känna är att jag önskar att jag och fler med mig, ibland verkligen kunde stanna upp en stund. Känna. Vila. Ta in. Andas. Bara finnas till. Just detta är något åtminstone jag kan känna saknas i mitt liv. Och trots att jag själv inser detta är det likt förbaskat alldeles för svårt att verkligen göra det. Något som gör det hela än mer komplicerat är nog att många av de måsten jag känner att jag har hängande över mig är sådana jag själv skapar. Min egen Tidsjaktshysteri är alltså på många vis skapad av mig själv. En intressant om än något nedslående tanke.

Hur känner ni som läser? Är ni bra på att dra ned på era "måsten" eller har ni några andra knep för att få er i bättre balans med tiden, vardagen och livet? Några tips på hur man förebygger känslan av att ständigt jaga tiden? Eller hur man undviker att bli hysterisk trots att man faktiskt måste springa efter den med andan i halsen utan att känna att man kommer närmare. Hur gör ni?


Bilderna i detta inlägget är från:
www.mindset.se
www.quranandscience.com

30 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Jag känner så igen mig! Dey kunde faktiskt varit jag som skrivit detta inlägg! Och jag tror nog att många många fler känner igen sig när de läser. För det där med tid...ojoj. Det känns som att tiden aldrig räcker till, att man har så många bollar i luften samtidigt att det hotar att spridas åt alla håll. Speciellt sen man fick barn tycker jag. Jag vill liksom njuta av varenda stund med dottern, men det går inte rent praktiskt men också rent känslomässigt (som det där du skrev med tålamod). Man vill så hemskt gärna vara den där ängeln som alltid har en axel att gråta på, alltid ett v'nligt ord till allt och alla...men det fungerar inte så. kanske är det tidspressen som orsakar detta också? Jag brukar titta på "Tribe" på BBC där en kille åker runt till olika stammar i världen och spenderar en månad vardera. Vissa verkar så harmoniska. De jagar när de är hungriga och sedan spenderar de resten av tiden med familjen. Det avundas jag dem. Men samtidigt...vill jag bo i en hydda i ett mycket varmt (eller ruskigt kallt) land? Vill jag kämpa så mycket för att mina barn inte ska svälta ihjäl? Iof kanske det är samma strid här i Sverige om man inte har jobb? Fast här är det svårare att gå ut och jaga med alla förbud...Ja, nu blev det långt :p Men det är ett sånt bra inlägg och jag känner så mycket när jag läser det :) Ha en trevlig fredag i alla fall!! KRAM!

Cecilia/svengland sa...

Jag har blivit ganska bra på att dra ner på alla måsten, efter att jag för ca 18 månader kände att det bara hade blivit för mycket och jag blev helt enkelt sjuk, pga stress. Nu tar jag vardagen i ett lugnare tempo och försöker njuta lite istället och ta vara på mig själv! Men visst är det svårt med tålamod när man har små barn - men det blir bättre ju äldre de blir! Kram!

Nilla sa...

Man vill så mycket! Man är rädd att man ska ångra sig senare kanske... Det är viktigt dock att hitta en balans och styra över sitt eget liv. Man har inte så många måsten som man tror när allt väl kommer omkring.

bettankax sa...

Tiden är märklig. Ju äldre jag blir desto fortare går den. Och det är inte sant, den håller ju samma takt. Jag har en ständig känsla av att ligga på "minus-tid". Ändå har jag bara mig själv att ta hänsyn till. Nåja, inte helt sant. Jag ingår i ett sammanhang, så visst måste hänsyn tas. Du beskriver fantastiskt bra upplevelsen av att känna sig jagad. Jag funderar ständigt på varför jag tyckte jag hann med mycket mer förr? Jag pluggade, hade man o barn, jobbade extra, umgicks med vänner, fixade trädgård, engagerade mig på olika sätt o vis, gick kurser, sportade etc. Numera hinner jag bara med några få saker. Jag fattar inte??? Eller kommer jag ihåg fel? Du efterlyser råd o tips. Tyvärr har jag inte mycket att komma med. Fösäker aktivt tänka(och peppa mig själv), att allt jag hinner med är bra och det jag INTE hinner med är okej att släppa och inte känna "gnaget". Sen försöker jag aktivt mota bort "alla andra kvinnor i min ålder verka hinna med såååå mycket mera-känslan".
Nu vet jag inte hur mycket jag har svamlat i denna långa kommentar, fick gå ifrån flera gånger, men hejåhå nu e de slut!!! Kram!

Musikanta sa...

Vilket fint och tankeväckande inlägg du har snärvat ihop! För er som är unga och jobbar samtidigt som ni måste ta hand om småbarn, är livet en enda jakt med tiden. Det är väl ingen tröst att tala om att det blir bättre med tiden när barnen blir större - det verkar ju så oändligt avlägset nu...

Men kan du inte försöka få till åtminstone en kvarts meditation varje dag? När du bara sätter dig på en stol, slappnar av och låter tankarna flyga iväg, eller helst försöka att inte tänka på något alls!

På sistone har jag läst om så många som tycker att det är en stor hjälp när man känner sig stressad.
Varm kram/M

olgakatt sa...

När ekorrhjulet snurrar som värst ÄR det inte lätt - det "hysteriska" anfallet ligger på lur!
Medan jag fortfarande jobbade hetsade jag hem på torsdagarna med flera uppgifter lagrade till "sedan", kastade i mig en smörgås och SPRANG till min yoga kl 19. Sen var världen försvunnen i 1 1/2 timme och hem gick jag lugnt och andades medvetet. Hemma igen hade jag ny energi att ta itu med att röja kök och pyssla i flera timmar innan jag la mig!
Jag har fortfarande yoga på torsdakvällarna men nu GÅR jag dit!

Malin sa...

Jag känner igen mycket av det du skriver om! Känslan av för lite tålamod, för lite tid etc. Det är nog väldigt vanliga känslor och de hänger nog ihop, stress gör ju att man får sämre tålamod (i alla fall jag).
Vad har jag gjort för att ändra på det, ja det är ju svårt med alla måsten man har i vardagen... men jag försöker att inte planera in för mycket aktiviteter på ledig tid (även om ledig tid inträffar sällan pga av barnens strändiga idrottsaktiviteter och annat), men har vi då sådan ledig tid så gör jag heller saker spontant i stället för att ha planerat in att göra saker i förväg. För mig sänker det stressnivån lite i alla fall. Angående tålamodet mår jag också dåligt över det. Men jag har försökt intala mig själv att det gör inget om jag blir sur och fräser ibland. Man kan inte alltid göra helt rätt och vara helt rätt! Då blir det lättare att acceptera när man har sådana stunder och så slipper man ju det berömda dåliga samvetet ;-) även om det såklart smyger sig på ibland ändå... Mina barn brukar älska sina föräldrar ändå trots fel och brister och min omgivning får helt enkelt acceptera att jag är den jag är :-)
Väldigt tänkvärt inlägg du har skrivit tycker jag!!

Malin sa...

Hmmm läste igenom det jag skrivit EFTER att jag tryckte på publicera...usch så mkt slarvfel... men det kanske blev så i jakten på tiden ;-)
kram

Marianne sa...

Jag tror nog kanske att det just är alla våra moderna hjälpmedel som göra att vi ställer högre krav på oss själva och gör oss mer stressade, indirekt. Eftersom alla de där hjälpmedlen finns BORDE vi hinna så himla mycket annat. Men jag håller med dig, jag vill inte tillbaks till att koka tvätt i en stor gryta och skölja den i en iskall å!

Sen är det nog som du skrev tidigare, man måste välja. Man kan inte motsvara alla moderna krav med karriär, familj, vänner, fysisk träning, intressanta fritidsintressen, kultur, matlagning, exemplariskt hem ... man får välja bort en del under småbarnsåren.

Kramar!!!

Annika sa...

Ja, det där med tiden är ju klurigt. Den tenderar att gå allt fortare, jag vet.
Visst känns de tsom om man inte hinner med ibland.
OCH värst är det ändå när man har småbarn, tror jag. Jag jobbar ju inte, och råder lite över min tid själv. Jag förlägger mina "måsten" under dagen som jag vill.
Jag har all förståelse för att ni småbarnsmammor som jobbar heltid har hysteriskt mkt att pyssla med och att dygnets timmar inte vill räcka till.
Nästa helg ska du iallafall sitta på mitt deck med ett vinglas i näven, så det så :-)
KRAMAR!!!

Desiree sa...

Jakten på tiden är något jag också känner igen såååå väl. Den finns väl alltid där. Man vill så mycket, man har höga ambitioner och höga krav på sig själv. Ibland alldeles för högt ställda. Det bästa är väl att dra ner på måsten och krav men det är ju lättare sagt än gjort. Jag hoppas dock att du får en hysteriFRI helg.
Kram!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
å tack! Jag tror verkligen som du att detta är något de flesta kämpar med i ett modernt västerländskt samhälle. Särksilt om man arbetar. Det att få ihop jobb och familj är ett evigt pusslande. Samtidigt som man behvöer lite tid för sig själv också samt för sin relation med pappan/mamman. Jag kan också ibland känna att det "kanske var enklare förr" eller som du jämför med ho mer "prmitva" stammar där man ägnar sig åt det man MÅSTE. Dvs att överleva. Hitta mat, boplats och vårda familjen, stammen etc. MEN när jag tänker efter ordentligtn inser jag att detta är en romantiserad bild vi har. Det är lätt att romantisera när man sitter i ett land där man inte behöver fundera äver svält, sjukdmar (som för oss inte betyder något men som under andra omständigheter kan vara dödliga) bara det att bli gravid och föda barn är ju inget som är direkt riskfyllt rent generellt sätt hos oss, men som med en icke-modern sjukvård ofta ofta har en dödlig utgång antingen för modern, barnet eller båda. Men sedan kan jag känna att det är lätt att de värden i livet man verkligen tycker är viktiga "kommer bort" lite i det här vardagshjulet. Så mycket ska hinnas som egentligen kasnke inte är så relevant. Jag vet inte. Det är svårt. För å andra sidan VILL jag ofta hinna med en massa. Som bloggen t ex. Typiskt en sådan grej jag känner kan ta mycket tid ibland men som känns som viktig "egentid" för mig och där jag gärna kan prioritera bort någon timmes sömn... ;-)
Hoppas nu ni får en riktigt fin helg!
Kram!!!


Cecilia/Svengland,
ja jag tror att man kanske måste komma till en punkt där man verkligen känner att det inte riktigt håller att ha samma tempo innan man faktiskt drar ner lite på det? vet inte. Det är svårt. Men jag är glad att du lyckats att få en bättre balans. Sedan tror jag som du säger att det kanske bli lite lättare med vissa saker när barnen blir äldre och klarar sig lite mer själva?
Stor kram!


Nilla,
du har så rätt! Klok som en bok. Visst är detså att man ofta vill saker för att man tror eller tänker att "om jag inte gör detta så kommer jag ångra mig" eller för att de sakerna känns nödvändiga då. Men det är ju så att många sker egentligen inte blir direkt sämre bara för att de får vänta lite...
kram!


bettankax,
haha tac för din fina kommentar! Jag tyckr också att tiden flyger fram och jag hinner inte med det jag vill. Mycket ligger på olika prioriteringslistor och jag försöker beta av en del där. Men sedan isner jag såklart att det handlar mycket om mig själv också och att JAG faktiskt vill göra mycket och att det kanske är just DETTA som ibland driver upp min egen stress? men det är svårt. Att hitta balansen mellan att inte stressa men att ändå känna att man får tid att göra de saker man så gärna vill.
Kramar!!

Saltistjejen sa...

Musikanta,
jo det ska jag kanske försöka. Det svåra kan nog vara att verkligen itne "tänka på något alls" för ofta blir det så att man ndå sitter där och funderar över allt man ska göra eller som man borde fixa med. Men det är säkert en träningssak. Kanske ska jag försöka med en gång i veckan till att börja med. Och försöka öka det hela. Tack för tipset!
Kram!!


Olgakatt,
ja jag tror att sådant kan göra under. Själv ska jag fröska ta mig i kragen och börja springa igen för träning för mig fungerade mycket som även "meditativ tid" på något vis. Att rensa huvudet lite och jobba med kroppen! :-)
Haha, vad bra tt du kan GÅ till din yoga numer!
Kram!


Malin,
ja tyvärr är vi nog många som känner såhär. tack för din fina kommentar. Jag tror som du att det inte är hela världen att tålamodet brister då och då. Det jag inte gillar är när jag själv känner att jag itne riktigt trivs med mig själv. Att jag är för mycket "fräsig" för ofta. Sedan är det som du säger så att man ibland måste försöka dra ner på alla "planerade" aktiviteter när man inte behöver. för mig och oss går det ofta i vågor. Vissa perioder har vi mycket planerat andra inget alls. Men det som ibland kan kännas extra jobbigt är nog att även icke-planerade ledighete ibland kan bli väldigt intensiva med en liten tjej som ju GÄRNA VILL vara aktiv på olika vis. Och då kand et nästan underlätta att man har några saker inbokade eller iallafall att man har något i bakfickan. ;-)
Och du oroa dig inte för stavfel! haha jag har hur många som helst i mina kommentarer både här och hos andra bloggare. Men jag skriver ofta fort och då blir det en del fel. DÄR tycker jag ändå att jag känner att "hellre kommentera med en del fel än inte alls..." ;-)
Kramar!!


Marianne,
japp visst kan det vaa så. ALLT hos oss går numera blixtsnabbt. Inget "får" ta tid. Man ska alltid vara nåbar (mobil, email, telefon, ipads.... you name it) man kan alltid snabbt hitta information (återinge internet och nät som finns i alla större städer nästan). Man har bilar, snabbtåg, tunnelbanor, flyg för att ta sig fram så t o m att resa är ngåot man försöker effektivisera så gott man kan. Så till viss del ÄR det ju såklart så att alla hjälpmedel skapar en mer tidseffektiv värld vilket i sin tur gör att vi känner oss mer tidspressade. ändå HAR vi ju faktiskt otroligt mycket mer "fritid" än förr just p g a dessa hjäpmedel. Men då kommer vi såklart till valen. Vad ska vi GÖRA med vår fritid. Och där är det som du skriver ofta så att vi vill trycka in så mycket som det bara går och lite till. Svårt med balansen. Svårt att välja... och välja bort....
Hoppas du får en bra helg nu!
Kramar!!

Saltistjejen sa...

Annika,
hahaha! TACK!!!! JAAAA det ser jag sååååå mycket fram emot!!! Mmmmm!!!!! :-)
Och ja jag kan tänka som du iböand att JAG har faktiskt ändå ett arbete som är sååå flexibelt! Jag har inga direkt fasta arbetstider. Alltås GÖR det ju inte så mycket om jag blir 1 timme sen en dag p g a strulig morgon. Likaså M. Vi ahr därför alla möjligheter i världen att pussla och trixa så att det ska fungera. Så vad klagar man för?!? Jo, kanske för att detta ändå medför att man biter sig lite i svansen. För samma mängd obb ska ju ändå utföras. Så det gör att det ofta "piller över" lite och KAN bli senare kvällar samt helgjobb. Nu föredrar jag ändå detta i nuläget eftersom just flexibiliteten är enormt skön! Men visst kan jag ibland längta till ett normalt 40-timmars jobb. Å andra sidan funderar jag på om sådana alls existerar idag? Tycker de flesta i min omgivning jobbar mer än sin heltid....
Jaja, jag tror at man åste försöka hitta sin egen balans oavsett vad man gör och hur man gör det. Men det kan vara så svårt.
Men DU tänk att vi ses SNART!!! jag längtar jättemycket!
KRAAAM!



Desiree,
jA visst är det så att många av kraven kommer från en själv. och det är kanske det som gör att man blir irriterad. varför sätter man en massa extra krav på sig när man kan känna att tiden inte finns? Men det är ju så att detta är saker man gärna VIL göra. Åtminstone en del av dem. Så då kan det vara svårt att bortprioritera också. Sedan kan jag självklart även tycka att jobbet tar mycket tid och kraft. Det är åtminstone för min del en stor del av min vardag och mitt liv som tar mycket energi. Höga krav även där vilket jag ibland kan tycka att jag gärna skulle slippa en del av åtminstone. Men det är svårt med forskning eftersom det hela hela hela tiden ahndlar om resultat för att få pengar att fortsätta. Men det känner ju du och C till allt om redan....
Hoppas även ni får en fin helg utan alltför många måsten!
Kramar!!!

Mrs Clapper sa...

Ja tyvärr känner man igen sig. Jag tycker att jag är rätt bra på att njuta av stunden, det lilla i livet också vidare. Men lik förbaskat sitter man här med datorn med sjutton flikar öppna samtidigt, tv:n är på med hemska nyheter, mobilen plingar för fullt...

Förstår att du nog har en miljon saker att göra som är viktigare än just att blogga, men det är så roligt att läsa din blogg! Maken spanar också in när det är miljöbilder och blir inspirerad.

Hoppas helgen blir LUGN!

Saltistjejen sa...

Mrs Calpper,
ja jag tycker själv jag kan vra bra på att faktiskt njuta av stunden jag med. Även om det kanske låter konstigt efter mitt inlägg. Men det tycker jag. Dock har jag en förmåga att OCKSÅ a fullt upp mest hela tiden.... Och det kan stressa mig.
KUL att du gillar min blogg! Jag har kollat in din också nu och hoppas det går bra om jag länkar till den.
Kram!

Mrs Clapper sa...

Det är bara andra månaden jag är med och skriver, men jag har läst era bloggar väldigt länge. Visste inte innan om det var okej att hoppa på! Men nu är jag med och tycker det är så roligt att läsa allas bidrag! Så vi "ses" framöver.

Kram från ett just nu iskallt Småland

Saltistjejen sa...

Mrs Clapper,
bara KUL tycker jag! Och skoj att du följt bloggarna längre än temat. :-)
Jag har länkat till dig nu och uppdaterat min "Fredagstemalista" så du är med där också.
kramar från VARMT NYC!

Fröken Anki sa...

Sitter här och nickar instämmande! Jakten på tid och bristen på tålamod infinner sig emellanåt. Och det känns helt hysteriskt! Så är det nog för de flesta av oss.

Lösningen är kanske prioriteringen. Man väljer det som är allra viktigast, eller som man allra helst vill göra (även om det är svårt ibland) bara för att orka genom dagarna. Så ta det lugnt. Strunta i temat om det blir för mycket. Ta hand om dig istället!

Hoppas att du får en skön helg och att det blir fint väder. Här ska det visst regna, men det gör inget för imorrn är shoppingdag!

kram

Saltistjejen sa...

Fröken Anki,
ja tyvärr är det ju vanligt detta med tidsbrist. Som du säger så handlar det säkert mest om prioriteringar. Att välja det man helst vill och strunta i resten. Men lätt är det inte.
Hoppas du får en bra shoppingdag!
Kramar!

Fia sa...

Ja, jag kan ju inte annat än att skratta och hålla med i all det du skriver!! Visst har man mycket omkring sig hela tiden, så är det bara. Visst är det mycket man måsta hålla i huvudet hela tiden, inte glömma bort, inte slarva med tidsgränser och deadlines, inte glömma bort att ringa och dubbelkolla det där, osv osv..

Maken har aldrig varit på mitt jobb förräns för några veckor sedan. han blev helt chockad över hur mycket jag hade som skulle vara gjort innan dagen var slut! LOL Han jobbar hemmifrån och sedan dess har han fixat med maten så jag får gå och lägga mig tio minuter när jag kommer hem. Rena bingovinsten om jag får lov att säga så!!

Tyvärr så jobbar jag ju hela tiden mot klockan då allt jag gör kantas av deadlines eller tider man måste vara i rätten eller tider som man bokar en court reporer och översättare, men som en tjej som jag jobbar mycket med hela tiden säger: It is what it is. Dvs man kan bara göra så mycket. Ibland får man helt enkelt ta ett djupt andetag och försöka komma på vad de fem viktigaste sakerna är och sedan jobba målmedvetet på att få just de klara.

Jag har ju en liten ovana som är svår att bryta, men jag vill ALLTID att mitt skrivbord ska vara helt rent när fredagen är slut och bara ha ett nytt kalenderblad samt en "to-do-list" på det då jag lämnar allt efter veckans jobb. Det kan stressa skiten ur mig ibland, men jag vill nog ändå ha det så för det är så skönt att börja varje måndag med ett rent skrivbord.

Nu har jag ju inga barn att ta hand om, men likväl mina sex hundar och de tar ju lite tid de också. Fördelen är ju att de ALLTID är himlastormande glad varje gång jag kommer hem igen.

Från det ena till det andra så vet jag att du skrev för ett tag sedan och hade en visumfråga, men jag fick aldrig reda på vad det var? Du kan väl maila mig så kan vi bena ut det? fia01@yahoo.com
Kram,
Fia

Saltistjejen sa...

Fia,
ja DU har ju om någon hur mycket som helst omkring dig!!! Jag måste säga att jag beundrar dig för ditt engagemang i allt och alla samt undrar ibland var du får din energi ifrån?!? :-)
Rent skrivbord eller labbbänl på fredagen finns tyvärr inte för min del, haha! Ofta kommer jag in något under helgerna också så det jobbas även då men itne så mycket. Bara sådant som MÅSTE göras.
Ang visumfrågan så ska jag maial dig! Det har bara varit så mycket annat hahahahaaaaa!
Hoppas nu att ni har en skön helg!
Varma kramar!

Karin sa...

Jag känner igen mig, jag också. Det värsta är som du säger att humöret blir så kasst och inget tålamod. Man blir arg och skäller för mycket ibland. Enl psykologin är det dock ok att vara arg och skälla, bara man förklarar varför och ber om ursäkt utifall man skällt FÖR mycket. Jag tycker att det funkar ganska bra.
Sen måste jag säga att det blir bättre med åren :-) eller det som blir bättre är kanske att man accepterar sina fel och brister - även när felen går ut över dem man älskar allra mest!
Ha det bra och kämpa på! Tänker på dig!!!!!!!
Kram!!

Saltistjejen sa...

Karin,
ja du det är väl så det är. Jag försöker också att be om förlåtelse/ursäkt och förklara varför jag blivit arg de ggr jag verklgen blvit riktigt arg. Jag vet inte ifall hon förtår det än men jag tror ändå det gör skillnad. Och anske framförallt att de lär sig att man FÅR bli arg men att man bör säga förlåt.
Kramar!!!

Äventyret framtiden sa...

Ja, och inte blir det bättre av att jag också kommenterar:D ditt välgenomtänkta inlägg om hysteri.
Tänkte på detta som du skriver om igår när vi kom hem över havet med färjan; jag ägnade mig åt att betrakta alla människor som satt i caféet, det fanns inte en endaste en som bara var, som bara satt rakt upp och ner; alla tycktes ha någonting att göra, sms:ade, datoriserade, läste, löste korsord osv. Tanken slog mig att vi kanske inte kan ta det lugnt längre, att vi är hysteriskt stressade av att fånga upp varandra via nätet, via telefon etc men inte ser den som sitter närmast eller ens sig själv.
Dags att säga ptroo?
Det är inte någon glädje att märka att livet har gått och att man inte har hunnit leva...

Saltistjejen sa...

Pettas,
ja det är nog verkligen något vi har svårt för idag. Att göra just INGET.
Tänker en del på det när det gäller vår dotter också. Att hon nästan ständigt "ska aktiveras". Inte så att VI gör saker jämt med henne men hon vill 9 ggr av 10 interagera med oss eller andra och har ganska svårt för att sjölv sitta stilla och bra pyssla med något själv. Vet inte ifall det är åldern eller en personlighetsläggning eller om det är så att abrn idag ser vuxna göra saker hela tiden så de vill göra likadant??
Kram!!

Anonym sa...

Tycker själv att jag har blivit ganska bra (i jämförelse med hur jag var innan) på att dra ner mina förväntningar, försöka ta saker som de kommer och inte stressa. fast jag måste säga att senaste dagarna har jag också haft samma släng av hysteri som du på något sätt. Speciellt tålamodet har fått sin släng, och jag tycker mina killar har fått ta både en och två åtsnäsningar för mycket. Tiden tryter också (liksom internettillgången), och det går dessutom ut över en av de stora andhål jag har - bloggläsandet & kommenterandet. Suck, ja, vad kan man annat än att försöka slapna av...?! Lycka till!
Kraaam!! :-)

Saltistjejen sa...

isflaket,
ja jag tycker att man har anpassat sig men ändå känns det ibland periodvis som om tiden rusar iväg och man hinner varken med det man "måste" eller det man vill.
Men visst är det så att man måste lära sig dra ner på sina krav också. Krav på att hinna allt man förut hann samt en del av det man önskar man skulle hinna med.
Kram!

Anna, Fair and True sa...

Bra illustrerat med jakten på den försvunna tiden respektite tålamodet. Jag tror som du att det inte var bättre förr. Var säkert en annan slags stress förr. Kan du tänka dig män som jobbade minst sex dagar i veckan för att familjen skulle ha mat och allt vad kvinnorna var tvungen att göra från att tvätta i bäcken till att laga all mat från scratch. Hur hade man tid till umgänge och att vårda en relation? Förutom de som hade det bättre ställt kanske men dessa var ju så många färre.

Har inga bra tips till dig. Just nu har vi ju bara varandra Peter och jag och inga andra måsten så att säga. Sedan kan jag ju också känna att tiden inte räcker till såklart men vi har ju bara varandra att tänka på i alla fall så det kanske är lite lättare. Men det du skrev härom dagen om att låta saker skölja av en tror jag är viktigt. Detta kan vara både något någon säger och ett "måste". T ex man måste säga till sig själv "jag kan bara göra detta just nu, jag har inte tid med mera just nu, jag måste gå hem, eller, detta kan jag inte rå för, det är yttre omständigheter". Inte skylla ifrån sig eller inte ta ansvar men inse att allt kan man inte påverka och allt kan man inte göra. Försöka slappna av från allt när man går hem ifrån jobbet. Och inte tänka på att man borde ha varit en timme längre med barnet igår eller liknande när man är på jobbet och borde koncentrera sig på det. Gjort är gjort, ingen idé att älta.

Lite tankar bara. Kram!

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
tack!!
nej visst ar det inte bättre förr. Det är bara det att många ibland lätt tänker så utan att riktigt fundera över HUR man faktiskt levde då. Sedan kan ju VISSA saker vara sådant man kan sakna i det mer moderna samhället men jag tror inte stressen var mindre då. bara annorlunda.
Och jag håller med dig. Man måste kunna se att man inte kan klara att göra allt man t ex gjorde innan man fick barn. Tiden och energin finns helt enkelt inte. Det svåra kan vara att ändå avstå från sådant man gärna skulle vilja göra tycker jag.
Kram!