Det rör sig

Inne i min mage är det allt som oftast riktigt livligt just nu. Ofta gungar den. Vågor. Än hit. Än dit. Det verkar som om den som huserar där inne har mycket energi. Minns inte att Lill-Skruttan var riktigt lika livlig. Men kanske har jag bara glömt. Det här med att ha någon inne i sin kropp är en ganska speciell känsla måste jag säga. Man känner sig extra beskyddande. Extra stark. Lejonmamma? Samtidigt extra sårbar. Och för min egen del, alltför ofta svagare än annars. Så det är motsatser som gäller. För mig är gäller "svagheten" det fysiska framförallt. Med revben som gör ont, mycket sammandragningar vilket gör att jag numera tar mig fram i snigelfart igen (precis som innan Lill-Skruttan kom). Att inte kunna böja sig och ta på sig skorna utan att det ska kännas som om man utför ett triatlon. Mer eller mindre ständigt flåsig. Short of breath. Som man väl säger här. Enorma åderbråck (och nu menar jag verkligen e-n-o-r-m-a-) på ena benet och ljumskbråck i ljumsken på samma sida. Kramp i vaderna, tårna, ja till och med i handen. Stackars M. Jag klagar och gnäller nog väldigt mycket mer än normalt här hemma. Över mina tillkortakommanden alltså.

På samma gång är det en underbar känsla detta. Så unik. Att bära sitt barn. Att kroppen gör detta mer eller mindre helt på egen hand. Min kropp. Ett litet växthus. En skyddad zon. För mitt ofödda barn. Buret alldeles under mitt hjärta. Och jag känner mitt i alla gravidkrämpor en sådan oerhörd tacksamhet över att jag faktiskt fick uppleva det igen. Och faktiskt ren skär lycka. Det var ju långt ifrån något vi tog för givet. Och vägen hit var inte helt enkel om än inte på långa vägar så krokig som jag först varit rädd för att den skulle kunna vara. Jag kanske kommer berätta lite mer om den senare. Om jag nu någonting får tid att sätta mig och samla mina tankar och känslor och sedan få ner dem i ordform.