onsdag, februari 19, 2014

Det rör sig

Inne i min mage är det allt som oftast riktigt livligt just nu. Ofta gungar den. Vågor. Än hit. Än dit. Det verkar som om den som huserar där inne har mycket energi. Minns inte att Lill-Skruttan var riktigt lika livlig. Men kanske har jag bara glömt. Det här med att ha någon inne i sin kropp är en ganska speciell känsla måste jag säga. Man känner sig extra beskyddande. Extra stark. Lejonmamma? Samtidigt extra sårbar. Och för min egen del, alltför ofta svagare än annars. Så det är motsatser som gäller. För mig är gäller "svagheten" det fysiska framförallt. Med revben som gör ont, mycket sammandragningar vilket gör att jag numera tar mig fram i snigelfart igen (precis som innan Lill-Skruttan kom). Att inte kunna böja sig och ta på sig skorna utan att det ska kännas som om man utför ett triatlon. Mer eller mindre ständigt flåsig. Short of breath. Som man väl säger här. Enorma åderbråck (och nu menar jag verkligen e-n-o-r-m-a-) på ena benet och ljumskbråck i ljumsken på samma sida. Kramp i vaderna, tårna, ja till och med i handen. Stackars M. Jag klagar och gnäller nog väldigt mycket mer än normalt här hemma. Över mina tillkortakommanden alltså.

På samma gång är det en underbar känsla detta. Så unik. Att bära sitt barn. Att kroppen gör detta mer eller mindre helt på egen hand. Min kropp. Ett litet växthus. En skyddad zon. För mitt ofödda barn. Buret alldeles under mitt hjärta. Och jag känner mitt i alla gravidkrämpor en sådan oerhörd tacksamhet över att jag faktiskt fick uppleva det igen. Och faktiskt ren skär lycka. Det var ju långt ifrån något vi tog för givet. Och vägen hit var inte helt enkel om än inte på långa vägar så krokig som jag först varit rädd för att den skulle kunna vara. Jag kanske kommer berätta lite mer om den senare. Om jag nu någonting får tid att sätta mig och samla mina tankar och känslor och sedan få ner dem i ordform.

10 kommentarer:

Emma sa...

Vad fint du beskriver. Jag blev tårögd flera gånger. Det är något med skörheten och styrkan på samma gång. Och den där vägen som du inte beskriver men som berör mig bara du vidrör den. Mitt i allt jobb, alla resor, allt pusslande, alla krämpor: ett litet liv i dig.

Annika sa...

Men vad vackert du skriver om den stora lyckan.
Sitter här och ler över dina fina ord.
Snart kommer det lilla livet ut, ja fast inte ÄN på ett bra tag!!
Visst är det ett mirakel att bära ett barn. SÅ väldigt stort och speciellt.
Alla krämpor som kommer är ju dock mindre roliga.
Stora onsdagskramar till dig!!

Anna, Fair and True sa...

Det är helt fantastiskt och jag hoppas få uppleva det ännu en gång (om jag kan övertala Peter om en trea!). Jag har ju även fått slippa krämpor och mått utomordentligt bra förutom illamående men jag tar hellre det än foglossning och ryggont och förvärkar. Tror jag. Kan iofs inte jämföra eftersom jag inte haft de senare problemen. Nu senast hade jag iofs hosta och hostade sönder en muskel i sidan och det var inte kul med en mage och ett barn som ändå trycker på revbenet. Men det gick över till slut.

Jag är så glad för er skull att ni väntar en till och läser gärna mer om resan dit!

kram!

Taina sa...

Underbart! Jag trodde heller inte att jag skulle få uppleva en graviditet vid 40+. Känslan är obeskrivlig!

Kram kram

Mala sa...

Ja, det är ju fantastiskt att gå igenom en graviditet även om allt inte är på topp. Gillade också dina tankar och din beskrivning av dem.

Martina sa...

Fin mage! Och vackert skrivet.
Sa mycket kärlek.
Kramar

Desiree sa...

Jättefint skrivet Saltis och din mage är så himla fin! Så spännande att det inte är så långt kvar tills ni får träffa nya familjemedlemmen. Har du några känslor/gissninar som det rör sig om en lillebror eller lillasyster till E som finns där inne? Hur pass mycket tycker du att dessa båda graviditeter har skiljt sig åt? Jag håller tummarna för att lillen/lillan inte kikar ut allt för tidigt. Jag är så glad för er skull.
Stor kram!

Trillingnöten sa...

Åh, vad fint du skriver! Så är det ju precis! Och vet du, jag saknar att känna de där rörelserna i magen, sparkarna - trots att H är här nu och man faktiskt kan gosa och röra. Men det där underverket, miraklet som kroppen kan göra - det slår inget annat! Så galet det är! Jag är så glad för er skull, att ni som ville så mycket har fått denna ära igen, att få bli föräldrar ännu en gång! Stor kram till er!

Eva i Tyresö sa...

Så skönt att du kan glädja dig SÅ trots ont.
Jag håller verkligen alla tummar för er alla så det går bra.

Suzesan sa...

Åhhhh så fint åhhhhh så spännande. Tänk på bäggte min graviditeter så kände jag sån skillnad. I say no more.

DU Saltis jag fick ett åderbråck på mitt väntra ben när jag bar Sandra och då var jag nitton år när hon föddes och det har jag haft i hela mitt liv. Numera kan man ju dra dem tillrätta sen.

Åh vad gulligt det med växthus under hjärtat. Jösses vad nyfiken jag är på vad det ska bli för baby men jag har gissat. Ska bli spännande om jag gissat rätt. LOL.

Kram
/Susanne