Avsked, vemod och storstädning

I torsdags var verkligen en dag av avsked.

Dels på flygplatsen men även ett som jag inte ens funderat så jättemycket över eftersom det i min mentala kalender känts så avlägset. Men plötsligt hann det liksom upp mig. Detta eftersom det i början av veckan slog mig att det faktiskt är nu. Inte sedan.

Det handlade såklart om Lill-Skruttans sista dag i Violet Room.

Och den dagen var just i torsdags.

På onsdagen kom M hem med ett foto som huvudläraren i rummet gett honom. Det är ett foto på Lill-Snorpan och den av hennes mest jämnåriga vänner där. De ligger bredvid varandra på en filt på golvet och hon tittar på en liten tygsol som hänger ned från ett s.k babygym. På baksidan av fotot hade huvudläraren C skrivit så fint att jag började gråta. Riktigt ordentligt. Det slog mig med en sådan kraft att vi inte kommer att ha C som "vår" lärare längre. Att hon kommer få nya barn och att Lill-Skruttans dagliga rutiner kommer ändras. Jag vet egentligen inte riktigt varför det känns så otroligt jobbigt med detta avsked. Det borde det ju egentligen inte göra. Det handlar ju endast om att hon gått färdigt sitt första år på dagis herregud! Men detta år har verkligen varit helt extraordinärt bra! Och omvälvande. Jag känner en sådan enorm glädje och lycka över att hon fick detta första år tillsammans med denna underbara lärare. Ja, de är ju flera i hennes rum såklart, men just C som är huvudlärare där är helt fantastisk. Både mot alla barn och även mot oss föräldrar. Kanske är det lite därför det känns så sorgligt nu. Nästan lite som att ta avsked av en vän eller någon som kommit att nästan bli lite av en familjemedlem. Inte för att vi på något vis egentligen lärt känna henne privat eller så. Nej, men hon har ändå betytt mycket för både M och mig. Som stöd. Vi har vänt oss mycket till henne med våra funderingar och frågor. Vi har även litat på henne till 100% vad gäller Lill-Snorpan. Vi har känt oss helt och fullt trygga i vetskapen om att hon verkligen tagit hand om vår lilla Guldklimp, inte bara rent praktiskt utan även med kärlek och omtanke. För det har hon. Sådant märks.

Här nedan är texten på baksidan av fotot:

När jag försökt fundera lite över vår situation inser jag även att den nog ser lite annorlunda ut jämfört med situationen för våra vänner i Sverige som har barn. Att bo och leva såhär pass långt ifrån våra familjer får självklart konsekvenser. Det handlar till stor del om att vi i vår "Lilla Familj" får sköta oss mer eller mindre själva. Med detta menar jag att vi i vår vardag tillbringar i stort sett all vår tid tillsammans alla tre. Att vi inte med ett telefonsamtal kan få hjälp med barnpassning någon eftermiddag eller kväll av föräldrar eller syskon. Ingen av oss kan heller åka iväg över en helg eller en dag eller ens en timme med t ex mamma eller syskon och ta med sig Lill-Skruttan för att handla, gå en runda på stan eller bara fika och mysa. Att inte ha familjen på närmare håll tror jag därmed också lett till att vi känt att det stöd vi fått från t ex dagispersonalen varit väldigt viktigt och att det hjälpt oss under det här första året som nyblivna föräldrar.

Självklart vet jag att många inte bor i samma städer som sina familjer och att de inte alls är bara ett enkelt litet telefonsamtal bort från hjälp med barnpassning eller allmän familjeträff. Idag är ju väldigt många, särskilt i större städer, långt hemifrån sina egna hemtrakter och familjer. Men att finnas i samma land är ändå en betydlig skillnad. Även om man inte ses varje vecka eller ens månad.

Ännu en sak jag tror är skillnad mot de svenska vänners situation i Sverige som har barn på dagis är att Lill-Snorpan började där så otroligt tidigt (med svenska mått mätt, inte med amerikanska). Som 3 månaders baby skolades hon in. Detta gör att även hennes lärare har fått en väldigt speciell kontakt och relation till henne. Särskilt då C som jag nämnt här. I torsdags när M och jag hämtade Lill-Skruttan så pratade vi med C och vi märkte båda två att hon verkligen stålsatt sig. Hon var mycket kortfattad och ursäktade sig med att hon var tvungen att gå för att utföra andra saker. Vi kramades och jag började självklart gråta. Då sade hon, "I cried so much yesterday that I definitely don´t want to cry today. And if you cry I will start. So now I will leave you. Thanks for everything and it´s been fantastic to have been spending this year with E." Och då rann ju såklart mina tårar ännu mer.

Ja, det känns sorgligt och vemodigt på många vis.

Men jag försöker tänka på det positiva i att man verkligen känner på detta vis inför hennes första år på dagis. Detta om något är ju ett otroligt högt betyg för den omvårdnad hon har fått där.

Vad vill jag egentligen ha sagt med detta då?

Kanske att jag tror att just vår vardag under detta vårt första år med Lill-Snorpan svetsat oss samman som familj mer än vad vi egentligen själva riktigt förstått. Och att just detta avsked till hennes dagislärare känns på djupet på ett vis som jag aldrig aldrig hade kunnat drömma om. Det kommer kännas ledsamt, vemodigt och tomt. Trots att jag ju självklart förstår att det kommer bli ett jättebra kommande år för henne. Att det är dags för henne att gå vidare att utvecklas. Men både M och jag är rörande ense om att avlsutet på denna "epok" som året i Violet Room har varit känns i hjärterötterna. På oss alla tre. Även om jag förstår att Lill-Skruttan såklart inte insett eller förstått detta riktigt än. Jag tror även att detta var ytterligare en av orsakerna till att jag kände mig så otroligt sorgsen i torsdags. Det var på något vis vemod över att ha tagit avsked av min underbara lilla familj, men också över att vi under dagen sagt hejdå till C. Dubbelt avsked med andra ord.

Men tillbaka till nuet. Hur har min söndag varit ensam hemma utan familjen?

Jodå, den har varit riktigt bra. Har hållt mig sysselsatt hela dagen faktiskt. Jag fortsatte rensa i garderober och byrå. Nu är även Lill-Skruttans kläder och saker sorterade. En del har jag kastat, annat har jag lagt i påsar som ska till vår "Thrift Shop" som finns här i huset. Och självklart har jag även sparat en massa. Men nu är det prydligt inlagt i ziplockpåsar och undanlagt i lådor.

Dessutom har jag storstädat kattlådan samt hela badrummet. Tvättat väggar och kakel och golv. Så nu luktar det så "gott" där att jag nästan fått huvudvärk...!

Har självklart även hunnit med att prata med M också. Det kändes otroligt bra! Få höra hur de haft det och hur Lill-Skruttan mår. Vi pratade självklart mycket om det. Jag tror att även han tyckte det kändes bra att prata med mig. Berätta om hennes reaktioner och annat. Det har gått bättre idag iallafall! Men det är fortfarande ganska mycket gråt och "oro". Jag har nu fått både M´s version samt Svägerskan som under kvällen uppdaterade sin blogg om de här senaste dagarna. Många av bilderna där visar ju att hon har det riktigt bra så jag hoppas och tror att det ska bli bättre och bättre för var dag som går. Att Lill-Snorpan ska känna sig mer och mer hemma med både miljön och personerna.

Men oj vad jag längtar efter henne nu!

Något helt otroligt! Jag såg en film nu ikväll och då kände jag mig plötsligt alldeles sjuk av saknad. Ville bara hålla henne nu nu nu! Men nu är det ju faktiskt endast en vecka kvar. För på söndag nästa vecka kommer de ju hem igen! Och fram tills dess kommer jag väl att fortsätta vara effektiv och sysselsatt gissar jag. Det är jobb och även en avslutningsfrukost på dagis inplanerad. Troligen ska jag träffa vänner från gamla och eventuellt även nya jobbet en kväll. Och såklart kommer jag att fortsätta sakna och längta.

Och gosa med katterna! Jag är så otroligt glad att jag har dem även om de bråkar lite väl ofta nuförtiden. Men det är verkligen underbart att kunna mysa med dem när längtan blir alltför stark. Nu när jag sover "ensam" i sängen kommer oftast Lipton dit en sväng på natten eller tidig morgon. Kryper ner under täcket och spinner med huvudet på min axel eller i min armhåla. Och nu är det faktiskt dags att krypa i säng.

Imorgon är första dagen på den veckan då de kommer hem!

*) Jag har suddat bort efternamn som stod i texten på fotobaksidan.