söndag, augusti 23, 2009

Avsked, vemod och storstädning

I torsdags var verkligen en dag av avsked.
Dels på flygplatsen men även ett som jag inte ens funderat så jättemycket över eftersom det i min mentala kalender känts så avlägset. Men plötsligt hann det liksom upp mig. Detta eftersom det i början av veckan slog mig att det faktiskt är nu. Inte sedan.
Det handlade såklart om Lill-Skruttans sista dag i Violet Room.
Och den dagen var just i torsdags.

På onsdagen kom M hem med ett foto som huvudläraren i rummet gett honom. Det är ett foto på Lill-Snorpan och den av hennes mest jämnåriga vänner där. De ligger bredvid varandra på en filt på golvet och hon tittar på en liten tygsol som hänger ned från ett s.k babygym. På baksidan av fotot hade huvudläraren C skrivit så fint att jag började gråta. Riktigt ordentligt. Det slog mig med en sådan kraft att vi inte kommer att ha C som "vår" lärare längre. Att hon kommer få nya barn och att Lill-Skruttans dagliga rutiner kommer ändras. Jag vet egentligen inte riktigt varför det känns så otroligt jobbigt med detta avsked. Det borde det ju egentligen inte göra. Det handlar ju endast om att hon gått färdigt sitt första år på dagis herregud! Men detta år har verkligen varit helt extraordinärt bra! Och omvälvande. Jag känner en sådan enorm glädje och lycka över att hon fick detta första år tillsammans med denna underbara lärare. Ja, de är ju flera i hennes rum såklart, men just C som är huvudlärare där är helt fantastisk. Både mot alla barn och även mot oss föräldrar. Kanske är det lite därför det känns så sorgligt nu. Nästan lite som att ta avsked av en vän eller någon som kommit att nästan bli lite av en familjemedlem. Inte för att vi på något vis egentligen lärt känna henne privat eller så. Nej, men hon har ändå betytt mycket för både M och mig. Som stöd. Vi har vänt oss mycket till henne med våra funderingar och frågor. Vi har även litat på henne till 100% vad gäller Lill-Snorpan. Vi har känt oss helt och fullt trygga i vetskapen om att hon verkligen tagit hand om vår lilla Guldklimp, inte bara rent praktiskt utan även med kärlek och omtanke. För det har hon. Sådant märks.


Här nedan är texten på baksidan av fotot:

När jag försökt fundera lite över vår situation inser jag även att den nog ser lite annorlunda ut jämfört med situationen för våra vänner i Sverige som har barn. Att bo och leva såhär pass långt ifrån våra familjer får självklart konsekvenser. Det handlar till stor del om att vi i vår "Lilla Familj" får sköta oss mer eller mindre själva. Med detta menar jag att vi i vår vardag tillbringar i stort sett all vår tid tillsammans alla tre. Att vi inte med ett telefonsamtal kan få hjälp med barnpassning någon eftermiddag eller kväll av föräldrar eller syskon. Ingen av oss kan heller åka iväg över en helg eller en dag eller ens en timme med t ex mamma eller syskon och ta med sig Lill-Skruttan för att handla, gå en runda på stan eller bara fika och mysa. Att inte ha familjen på närmare håll tror jag därmed också lett till att vi känt att det stöd vi fått från t ex dagispersonalen varit väldigt viktigt och att det hjälpt oss under det här första året som nyblivna föräldrar.

Självklart vet jag att många inte bor i samma städer som sina familjer och att de inte alls är bara ett enkelt litet telefonsamtal bort från hjälp med barnpassning eller allmän familjeträff. Idag är ju väldigt många, särskilt i större städer, långt hemifrån sina egna hemtrakter och familjer. Men att finnas i samma land är ändå en betydlig skillnad. Även om man inte ses varje vecka eller ens månad.

Ännu en sak jag tror är skillnad mot de svenska vänners situation i Sverige som har barn på dagis är att Lill-Snorpan började där så otroligt tidigt (med svenska mått mätt, inte med amerikanska). Som 3 månaders baby skolades hon in. Detta gör att även hennes lärare har fått en väldigt speciell kontakt och relation till henne. Särskilt då C som jag nämnt här. I torsdags när M och jag hämtade Lill-Skruttan så pratade vi med C och vi märkte båda två att hon verkligen stålsatt sig. Hon var mycket kortfattad och ursäktade sig med att hon var tvungen att gå för att utföra andra saker. Vi kramades och jag började självklart gråta. Då sade hon, "I cried so much yesterday that I definitely don´t want to cry today. And if you cry I will start. So now I will leave you. Thanks for everything and it´s been fantastic to have been spending this year with E." Och då rann ju såklart mina tårar ännu mer.

Ja, det känns sorgligt och vemodigt på många vis.
Men jag försöker tänka på det positiva i att man verkligen känner på detta vis inför hennes första år på dagis. Detta om något är ju ett otroligt högt betyg för den omvårdnad hon har fått där.

Vad vill jag egentligen ha sagt med detta då?
Kanske att jag tror att just vår vardag under detta vårt första år med Lill-Snorpan svetsat oss samman som familj mer än vad vi egentligen själva riktigt förstått. Och att just detta avsked till hennes dagislärare känns på djupet på ett vis som jag aldrig aldrig hade kunnat drömma om. Det kommer kännas ledsamt, vemodigt och tomt. Trots att jag ju självklart förstår att det kommer bli ett jättebra kommande år för henne. Att det är dags för henne att gå vidare att utvecklas. Men både M och jag är rörande ense om att avlsutet på denna "epok" som året i Violet Room har varit känns i hjärterötterna. På oss alla tre. Även om jag förstår att Lill-Skruttan såklart inte insett eller förstått detta riktigt än. Jag tror även att detta var ytterligare en av orsakerna till att jag kände mig så otroligt sorgsen i torsdags. Det var på något vis vemod över att ha tagit avsked av min underbara lilla familj, men också över att vi under dagen sagt hejdå till C. Dubbelt avsked med andra ord.

Men tillbaka till nuet. Hur har min söndag varit ensam hemma utan familjen?
Jodå, den har varit riktigt bra. Har hållt mig sysselsatt hela dagen faktiskt. Jag fortsatte rensa i garderober och byrå. Nu är även Lill-Skruttans kläder och saker sorterade. En del har jag kastat, annat har jag lagt i påsar som ska till vår "Thrift Shop" som finns här i huset. Och självklart har jag även sparat en massa. Men nu är det prydligt inlagt i ziplockpåsar och undanlagt i lådor.

Dessutom har jag storstädat kattlådan samt hela badrummet. Tvättat väggar och kakel och golv. Så nu luktar det så "gott" där att jag nästan fått huvudvärk...!
Har självklart även hunnit med att prata med M också. Det kändes otroligt bra! Få höra hur de haft det och hur Lill-Skruttan mår. Vi pratade självklart mycket om det. Jag tror att även han tyckte det kändes bra att prata med mig. Berätta om hennes reaktioner och annat. Det har gått bättre idag iallafall! Men det är fortfarande ganska mycket gråt och "oro". Jag har nu fått både M´s version samt Svägerskan som under kvällen uppdaterade sin blogg om de här senaste dagarna. Många av bilderna där visar ju att hon har det riktigt bra så jag hoppas och tror att det ska bli bättre och bättre för var dag som går. Att Lill-Snorpan ska känna sig mer och mer hemma med både miljön och personerna.

Men oj vad jag längtar efter henne nu!
Något helt otroligt! Jag såg en film nu ikväll och då kände jag mig plötsligt alldeles sjuk av saknad. Ville bara hålla henne nu nu nu! Men nu är det ju faktiskt endast en vecka kvar. För på söndag nästa vecka kommer de ju hem igen! Och fram tills dess kommer jag väl att fortsätta vara effektiv och sysselsatt gissar jag. Det är jobb och även en avslutningsfrukost på dagis inplanerad. Troligen ska jag träffa vänner från gamla och eventuellt även nya jobbet en kväll. Och såklart kommer jag att fortsätta sakna och längta.
Och gosa med katterna! Jag är så otroligt glad att jag har dem även om de bråkar lite väl ofta nuförtiden. Men det är verkligen underbart att kunna mysa med dem när längtan blir alltför stark. Nu när jag sover "ensam" i sängen kommer oftast Lipton dit en sväng på natten eller tidig morgon. Kryper ner under täcket och spinner med huvudet på min axel eller i min armhåla. Och nu är det faktiskt dags att krypa i säng.
Imorgon är första dagen på den veckan då de kommer hem!



*) Jag har suddat bort efternamn som stod i texten på fotobaksidan.

10 kommentarer:

underytanjag sa...

Jag känner igen det där med dagis, hur viktigt det var för mig när vi flyttat för liksom ni så hade jag ju ingen/inget annan. Dagis blev mitt nav i tillvaron, där både barnen och jag tankade lite trygghet och kontinuitet och till slut även knöt lite kontakter som kunde sprida sig utanför staketet. Nu har även våra bytt avdelningar och det känns fortfarande kaotiskt. Man vill ha det gamla, vana. Personalen utbytt även om det alltid är en från den mindre avd som flyttar med "upp" och DET känns ju bra. För mig är personkemin inte densamma med "nya" konstellationerna dock och jag är bara glad att det gått en tid så att vi ändå känner oss så pass hemma i huset sas. Vad skönt att du hunnit få rensa och städa, det känns alltid så bra! Jag är inte där än... kram!

Annika sa...

Åh Saltis!
jag vill bara återigen gratulera till det underbara dagis som ni HAR!!
Vilken TUR ni hade som fick plats där! Vilken personal och vilket engageman! SÅ ska det vara!
Vilken fin fröken, och vilka bra fldrar ni har varit också!
NU ska vi tro att det blir lika bra i nästa grupp på dagis! DET blir det nog säkert.
OCH som tur är kan ni hälsa på fröken och de andra i babyrummet.
Detta är ju stort, nästan som en "graduation" och då brukar man gråta, åtmonstone jag :-)
Snart har du din lilla snorpa hemma igen! Jag förstår att kissarna är ett superbra sällskap (I wish I could have one myself).
Önskar dig en superfin måndag. Här i DC verkar det bli en fin dag!
KRAMAR!!!

Saltistjejen sa...

underytanjag,
ja jag tror att det lätt kan bli så när man bor och lever långt från sin och sin partners familj. Särskilt med första barnet när allt är nytt och man känner sig mer osäker. För vår del kändes det så tryggt med personalen på dagis. Att man kunde prata och vädra funderingar och tankar med dem. Det behövde inte alls handla om några stora eller allvarliga saker, men varje dag fick man lite input från dem och det har verkligen känts bra! Sedan har ju just C varit helt underbar med barnen också. Och vi har ju sett hur Lill-Skruttan trivts och mått så himla bra med henne. och sådant är också himla skönt som förälder att se. Man vet att ens barn mår bra och blir väl omhändertaget under dagarna när man själv inte kan finnas där. Vi har också en lärare som följer med dem och det känns super! Det är dessutom en av Lill-Skruttans favoritlärare så det känns väldigt bra.
Hoppas att det kommer kännas än bättre för er så småningom med er nya avdelning.
Kram!!

Saltistjejen sa...

Annika,
javisst ÄR det så! Jag och M är jätteglada över dagiset! Vi känner oss enormt lyckligt lottade som har tillgång till detta fantastiska dagis. Nu hoppas vi såklart att det nya året där kommer bli lika bra. Men visst är det alltid lite svårt att ta avsked och just till C var det jobbigare än vad jag trott det skulle vara.
Kram!!

Anne sa...

Ja, det är bara att än en gång konstatera att det är ett helt fantastiskt dagis. En riktig lottovinst, helt klart. Jag tror till 100% på det du säger, att när man som ni lever långt borta från familj och det stödet så svetsas man samman mer. Ni tre, er lilla familj svetsas samman än mer och stödet från t.ex. dagis och C där betyder ännu mer just därför. Det är nånting i er vardag, på nära håll som hjälpt mycket, betytt mycket, att kunna lita på dagis osv. Kanske alla utlandsboende med barn gärna vill hitta nånting liknande. Jag menar alltså att man liksom skapar en relation till nån utomstående som är "mer" än den skulle varit t.ex. om man bodde i Sverige och hade familj nära och inte "behövde" utomstående som t.ex. en älskad dagistant eller liknande på samma sätt.
Även vänner man får i nya landet kan ju på ett sätt börjha betyda mer, på sätt och vis. För de fyller kanske en annan funktion, blir viktigare för de behövs kanske mer på nåt sätt än de gör då man lever i sitt hemland där man har allting man är van vid.

Som du säger, omtanke och engemang och kärlek. Sånt märker man. C på dagis verkar ha varit en fantastisk person, PRECIS en sån person man önskar fanns på alla dagis i hela världen. Förstår det kändes känslosamt. Det kanske också är lite det som det innebär med barn? Hela tiden kommer det stunder av utveckling som är så klart glädjande, men också blandat med vemod. Många första gången med barn som ger glädje, men kanske också många sista gången med barn som ger vemod. Bebiskläder som aldrig mer behövs utan kan skänkas bort, första året på dagis i Violet room är över och kommer aldrig mer igen. Ja, du förstår vad jag menar. Hela tiden glädjande utveckling som gör allting tas framåt, samtidigt som tiden går så fort och det är vemodiga avsked också.

Pladder, pladder här. Ha en riktigt bra vecka, KRAM!

Saltistjejen sa...

Anne,
javisst är det som du beskriver. Man får hela tiden ngt nytt men därmed tar man hela tiden farväl. Det går undan i svängarna. Barn utvecklas så otroligt snabbt att man ibland inte tycker man hänger med alls!
Det är nya intryck nya rutiner även för oss. Och bytena går blixtsnabbt.
Men det känns som sagt även otroligt BRA att vi haft ett sådant underbart första år på dagiset. Det gör att man nu har mer referensramar och därför även vet mer vad man vill och inte vill. vad man gillar och ogillar. och då är det lättare att ha konstruktiv och kreativ kritik OM det skulle vara saker man inte gillar med nya lärarna eller rummet. DET känns bra.
Kram!!

Taina sa...

Åh Saltis! Jag skulle har gråtit floder jag med! Och jag tror också att relationen blir speciell då de lämnas redan vid 3-månaders åldern. I Sverige hade jag aldrig kunnat tänka tanken men det ÄR ju annorlunda här och då anpassar man sig.

Förstår att längtan just nu är enorm. Så stor att det gör ont. Sådana ggr kan jag knappt andas ibland.

Fortsätt sysselsätt dig nu!

KRAMAR!!!!!!!

Anonym sa...

Åh, vad vemodigt det måste vara att lämna den här underbara personalen på Ellas dagis. Jag förstår att det är känslosamt för alla involverade när ni har haft en sådan nära kontakt och relation i ett år.
Ja, tänk vilken skillnad det är från om ni hade bott i Sverige - först och främst så hade ju inte Ella börjat allls så tidigt på dagis, och ni hade antagligen inte haft en sådan nära relation till dagispersonalen. Men istället hade ni kanske haft mormor och farmor etc som hade kunnat ställa upp. O brukar säga det till mig, att om vi får barn så kommer vi inte att ha mor- och farföräldrar i närheten som kan hjälpa till... Man får väl finna andra alternativ.
Kram!

Saltistjejen sa...

Taina,
visst är det annrlunda här. ioch visst anpassar man sig. Jag ahde nog också tyckt det varit otänkbart att lämna ifrån mig en 3-månaders bebis när jag bodde i Svedrige. men här är det så annorlunda och allla gör det ju, om man inte är hemmafru, så då blir det liksom naturligt.
Saknaden går upp och ner. Men det har hittills gått bra att hålla sig syselsatt. Förutom att jag faktiskt börjar känna att jag är lite trött. Har därför bestämt att fredag och lördag ska jag inte ah ngt inbokat.Då ska jag bara ta dagarna som de kommer igen.
kram!


Petchie,
nej visst är det lite annorlunda att vara långt från familjen (alltså föräldrar och syskon) när man får barn. På både gott och ont som sagt. Man kan sakna att ha en nära relation till dem och att ens barn inte har det. men samtidigt finnsd et även positiva saker i att bli så sammansvetsade som jag tycker att M, jag och ella blivit. Så som sagt det är båda bra och dåligt på samma gång som allt annat här i världen.
Den dag det blir aktuellt för er kasnke ni ändå kommer befinna er närmare din och/eller O´s familj så kanske behöver det inte bli så jobbigt.
Kramar!!

Anna, Fair and True sa...

Jag tänkte just på det, och du kom till det i ditt inlägg, att det måste vara jobbigt för dessa förskollärare som får säga hej då till så många varje år. De blir ju som sagt kanske närmare barnen eftersom de är så små jämfört med en svensk förskola. Den här personen kommer väl iofs inte försvinna helt ur Ellas liv? Antar att de kanske har ett stort common room där alla barn samlas ibland eller ute på gården?

Hur länge kommer Ella vara i Pink Room? Är det bara ett år också eller kanske två år tills hon blir 3 år?

Var det inte någon från Ellas dagis som hade varit barnvakt hemma hos er någon gång?