Tidig vänskap

Innan jag fick barn hade jag inte särskilt mycket kunskap eller erfarenhet av småbarn. En sak som verkligen har överraskat mig är hur barn kan bilda sådana starka vänskapsband redan tidigt. Lill-Skruttans och hennes allra bästa vän R har ju följt varandra sedan de var ca 3 månader. Varje dag på dagis. M och jag och R´s föräldrar brukar säga till varandra att "våra barn faktiskt träffar varandra mer än de träffar oss". De går hela dagar på dagis vilket här är ungefär 8 timmar per dag. Jag tror verkligen att detta gjort att de utvecklat en alldeles speciell relation till varandra. Nästan ett mellanting mellan vänskap och "familjerelation".

De är dessutom de barnen i deras dagisgrupp som är närmast varandra i ålder. Och de är yngst. Med ett betydligt längre hopp till "nästa barn". Därför spenderade de såklart mycket av sitt första dagisår tillsammans. När andra kunde sitta så låg de fortfarande mest i sina babygym eller på filtar på golvet. Och då fick de roa varandra (vilket kan ses på bilderan ovan). När de väl kunde sitta hade de andra barnen redan börjat krypa och/eller gå. Nu under det här året har de kommit ikapp rätt mycket. Eller rättare sagt åldersskillnaden märks inte lika tydligt som under första året vilket ju är självklart. Detta har gjort att de mer och mer under det senare året börjat leka med de andra barnen i gruppen. Men visst kan man ändå se en viss skillnad i ålder och mognad mellan dem och de som är äldre. Och fortfarande har de ett mycket speciellt band till varandra.

De har nästan en slags "syskonrelation" där de verkligen älskar varandra men också kan vara otroligt arga, frustrerade och sura på varandra. Det är få Lill-Skruttan bråkar lika mycket med som just R. Ofta ofta säger hon dessutom vad R "inte får göra". Som "No pushing me R", eller "Don´t take away R". Detta även när han inte alls är i närheten. När de ses blir det nästan alltid en liten glädjedans där de två springer, hoppar, skuttar runt och skakar på sina huvuden på ett mycket karaktäristiskt vis samtidigt som de mer eller mindre tjuter av glädje och lycka. Men lika snabbt kan allt förbytas mot slag, knuffar och "gräl" om leksaker eller annat. Trots detta verkar de verkligen genuint fästa vid varandra.

Just nu är Lill-Skruttan inne i en fas när hon hela hela hela tiden frågar efter R och vill träffa honom. Ibland redan så snart vi kommit innanför dörren på kvällarna. Alltså max 10-20 minuter efter att vi just sagt hejdå till R på dagis. Otroligt med tanke på hur mycket de faktiskt ses på dagarna!

Sedan R och hans föräldrar flyttat ner till vårt grannhus (ihopbyggt med vårt så det känns nästan som ett och samma hus) har vi börjat träffas mer och mer även utanför dagis. Som helger och vissa vardagskvällar. Man kan kanske tycka att vi borde få våra barn att träffa andra barn istället för varandra eftersom de redan ser så mycket av varandra hela dagarna? Men eftersom vi föräldrar verkligen klickat så bra vi också så är det roligt att umgås tillsammans allihop. Det känns på många vis så lyxigt när ens barn tycker om att leka med ett barn vars föräldrar man själv tycker om att träffa. Ens vardag blir på många vis så mycket enklare då.

Nu har ju Lill-Skruttan och R ändå inte helt samma intressen. Lill-Skruttan har blivit mer och mer intresserad av babies. Hon brukar även gärna vilja rita eller måla. R´s stora intresse i sitt nu 2-åriga liv är fordon av de flesta slag. Men framförallt lite tyngre saker som grävmaskiner, lastbilar, tåg och på toppen ligger en sorts grävskopa. Här kallas den "backhoe" men jag ska erkänna att jag inte är helt säker på vilken typ av grävskopa detta är på svenska. Jag tror att han till viss del delat med sig av sitt intresse till Lill-Skruttan för hon gillar också trucks och brukar även peka ut lyftkranar och grävskopor om man är ute och promenerar med henne på gatorna.

När R fyllde år var en tanke därför att köpa någon typ av fordon till honom. Men vi insåg snart att han faktiskt har så många fordon att ett till kanske inte skulle göra honom så mycket gladare. Särskilt som vi redan då visste att han fått några dunderfordon av fina tyska märket Bruder av föräldrar samt farföräldrarna och med dessa otroligt fina leksaksbilar skulle vi aldrig kunna konkurrera. Därför gick vår nästa tanke till en stroller (en leksaksbarnvagn alltså). Jag hade redan pratat med R´s mamma om detta. Hon hade berättat för mig att han älskar dessa strollers och att de funderat på att köpa en men ännu inte gjort det. Alltså blev vår present självklart en sådan stroller! Vi hittade en som var röd och inte lika"flickig" som de flesta strollers annars är. På kvällen när R fyllde år gick vi dit för att gratulera och överlämna presenten och jodå, den var en hit! Kul! Eftersom klockan var en hel del redan när vi gick dit så hade Lill-Skruttan pyjamas på sig. Det blev en himla trevlig kväll. Spontan och mysig.

Det blev även lite dans. Här till en av deras favoritsånger på dagis "Fire Truck Song". R´s mamma hade hittat den på Youtube och spelade den på sin laptop. Den varianten visade sig eventuellt vara något mer "country" vad gäller melodin än den de sjunger på dagis. Men det gjorde inget tyckte barnen som ville höra den igen och igen och igen.

Nedan är klippet från Youtube om ni vill höra sången och texten:

Just innan vi skulle gå hem sprang de små vännerna in i sovrummet och lade sig i sängen där (därav Lill-Skruttans skor på fötterna i sängen). Kanske var det ett tecken på att de snart vill börja med övernattningar? De var i vilket fall hur gulliga som helst där de låg och lekte att de skulle sova. Men övernattningar dröjer nog ett tag till och vi sade hejdå efter ett tag vilket R tyckte var ytterst trist. När vi gick började han gråta efter Lill-Skruttan och utanför dörren var hon lite bekymrad och sa "R lessen" med en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen.

Så nog har de ett särskilt förhållande till varandra alltid. R och Lill-Skruttan. Det känns så roligt samtidigt som jag tycker det känns sorgligt att vi redan nu vet att de inte kommer att få fortsätta utveckla detta band när de växer upp. En av nackdelarna med att arbeta och leva så som vi gör är nämligen att i stort sett alla i vår närhet, som vi umgås med, kommer att flytta inom loppet av ett par år. Så även vi. Att vara post-doc innebär ju att man arbetar på ett ställe en viss tid och sedan söker sig vidare. Jag gissar att de flesta av vårt sociala närverk vi har här kommer att spridas ut över världen inom en överskådlig framtid.

Jag kan ibland känna att jag kanske "berövar" Lill-Skruttan något eftersom hon inte får växa upp på samma ställe med samma personer runtomkring sig. På det vis jag själv gjorde. Och som M gjorde. Jag har ingen kontakt med mina dagiskompisar eller så men alla de som fanns runtomkring mig när jag växte upp, vuxna som barn, är ju några som under hela min barndom var en del av mitt liv och på det viset gav mig en trygghet då. Vissa av våra dåvarande grannar har ju min mamma fortfarande kontakt med och det har ju hänt att man träffat dem även sedan vi flyttade till USA. Och visst är det en speciell känsla att träffa personer som känt en sedan man var liten. Och som följt en genom livet på något vis. Åtminstone hela vägen tills man flyttade hemifrån.

Själv hoppas jag att vi ska kunna hålla kontakt med åtminstone vissa av våra vänner här. Men man vet ju vid det här laget hur pass svårt det är att träffas när man inte bor i samma land, så vi får väl se hur det ska gå med den saken. Jag inser även självklart att vi med största sannolikhet kommer att tappa kontakten med de flesta. Någonstans hoppas jag ändå innerligt att vi i framtiden ska lyckas att hålla kontakten med R´s föräldrar. Så att vi får följa den här lilla underbara killen i livet. Även om det kommer bli mestadels på avstånd.