lördag, juli 03, 2010

Tidig vänskap

Innan jag fick barn hade jag inte särskilt mycket kunskap eller erfarenhet av småbarn. En sak som verkligen har överraskat mig är hur barn kan bilda sådana starka vänskapsband redan tidigt. Lill-Skruttans och hennes allra bästa vän R har ju följt varandra sedan de var ca 3 månader. Varje dag på dagis. M och jag och R´s föräldrar brukar säga till varandra att "våra barn faktiskt träffar varandra mer än de träffar oss". De går hela dagar på dagis vilket här är ungefär 8 timmar per dag. Jag tror verkligen att detta gjort att de utvecklat en alldeles speciell relation till varandra. Nästan ett mellanting mellan vänskap och "familjerelation".

De är dessutom de barnen i deras dagisgrupp som är närmast varandra i ålder. Och de är yngst. Med ett betydligt längre hopp till "nästa barn". Därför spenderade de såklart mycket av sitt första dagisår tillsammans. När andra kunde sitta så låg de fortfarande mest i sina babygym eller på filtar på golvet. Och då fick de roa varandra (vilket kan ses på bilderan ovan). När de väl kunde sitta hade de andra barnen redan börjat krypa och/eller gå. Nu under det här året har de kommit ikapp rätt mycket. Eller rättare sagt åldersskillnaden märks inte lika tydligt som under första året vilket ju är självklart. Detta har gjort att de mer och mer under det senare året börjat leka med de andra barnen i gruppen. Men visst kan man ändå se en viss skillnad i ålder och mognad mellan dem och de som är äldre. Och fortfarande har de ett mycket speciellt band till varandra.

De har nästan en slags "syskonrelation" där de verkligen älskar varandra men också kan vara otroligt arga, frustrerade och sura på varandra. Det är få Lill-Skruttan bråkar lika mycket med som just R. Ofta ofta säger hon dessutom vad R "inte får göra". Som "No pushing me R", eller "Don´t take away R". Detta även när han inte alls är i närheten. När de ses blir det nästan alltid en liten glädjedans där de två springer, hoppar, skuttar runt och skakar på sina huvuden på ett mycket karaktäristiskt vis samtidigt som de mer eller mindre tjuter av glädje och lycka. Men lika snabbt kan allt förbytas mot slag, knuffar och "gräl" om leksaker eller annat. Trots detta verkar de verkligen genuint fästa vid varandra.

Just nu är Lill-Skruttan inne i en fas när hon hela hela hela tiden frågar efter R och vill träffa honom. Ibland redan så snart vi kommit innanför dörren på kvällarna. Alltså max 10-20 minuter efter att vi just sagt hejdå till R på dagis. Otroligt med tanke på hur mycket de faktiskt ses på dagarna!

Sedan R och hans föräldrar flyttat ner till vårt grannhus (ihopbyggt med vårt så det känns nästan som ett och samma hus) har vi börjat träffas mer och mer även utanför dagis. Som helger och vissa vardagskvällar. Man kan kanske tycka att vi borde få våra barn att träffa andra barn istället för varandra eftersom de redan ser så mycket av varandra hela dagarna? Men eftersom vi föräldrar verkligen klickat så bra vi också så är det roligt att umgås tillsammans allihop. Det känns på många vis så lyxigt när ens barn tycker om att leka med ett barn vars föräldrar man själv tycker om att träffa. Ens vardag blir på många vis så mycket enklare då.

Nu har ju Lill-Skruttan och R ändå inte helt samma intressen. Lill-Skruttan har blivit mer och mer intresserad av babies. Hon brukar även gärna vilja rita eller måla. R´s stora intresse i sitt nu 2-åriga liv är fordon av de flesta slag. Men framförallt lite tyngre saker som grävmaskiner, lastbilar, tåg och på toppen ligger en sorts grävskopa. Här kallas den "backhoe" men jag ska erkänna att jag inte är helt säker på vilken typ av grävskopa detta är på svenska. Jag tror att han till viss del delat med sig av sitt intresse till Lill-Skruttan för hon gillar också trucks och brukar även peka ut lyftkranar och grävskopor om man är ute och promenerar med henne på gatorna.

När R fyllde år var en tanke därför att köpa någon typ av fordon till honom. Men vi insåg snart att han faktiskt har så många fordon att ett till kanske inte skulle göra honom så mycket gladare. Särskilt som vi redan då visste att han fått några dunderfordon av fina tyska märket Bruder av föräldrar samt farföräldrarna och med dessa otroligt fina leksaksbilar skulle vi aldrig kunna konkurrera. Därför gick vår nästa tanke till en stroller (en leksaksbarnvagn alltså). Jag hade redan pratat med R´s mamma om detta. Hon hade berättat för mig att han älskar dessa strollers och att de funderat på att köpa en men ännu inte gjort det. Alltså blev vår present självklart en sådan stroller! Vi hittade en som var röd och inte lika"flickig" som de flesta strollers annars är. På kvällen när R fyllde år gick vi dit för att gratulera och överlämna presenten och jodå, den var en hit! Kul! Eftersom klockan var en hel del redan när vi gick dit så hade Lill-Skruttan pyjamas på sig. Det blev en himla trevlig kväll. Spontan och mysig.

Det blev även lite dans. Här till en av deras favoritsånger på dagis "Fire Truck Song". R´s mamma hade hittat den på Youtube och spelade den på sin laptop. Den varianten visade sig eventuellt vara något mer "country" vad gäller melodin än den de sjunger på dagis. Men det gjorde inget tyckte barnen som ville höra den igen och igen och igen.




Nedan är klippet från Youtube om ni vill höra sången och texten:



Just innan vi skulle gå hem sprang de små vännerna in i sovrummet och lade sig i sängen där (därav Lill-Skruttans skor på fötterna i sängen). Kanske var det ett tecken på att de snart vill börja med övernattningar? De var i vilket fall hur gulliga som helst där de låg och lekte att de skulle sova. Men övernattningar dröjer nog ett tag till och vi sade hejdå efter ett tag vilket R tyckte var ytterst trist. När vi gick började han gråta efter Lill-Skruttan och utanför dörren var hon lite bekymrad och sa "R lessen" med en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen.

Så nog har de ett särskilt förhållande till varandra alltid. R och Lill-Skruttan. Det känns så roligt samtidigt som jag tycker det känns sorgligt att vi redan nu vet att de inte kommer att få fortsätta utveckla detta band när de växer upp. En av nackdelarna med att arbeta och leva så som vi gör är nämligen att i stort sett alla i vår närhet, som vi umgås med, kommer att flytta inom loppet av ett par år. Så även vi. Att vara post-doc innebär ju att man arbetar på ett ställe en viss tid och sedan söker sig vidare. Jag gissar att de flesta av vårt sociala närverk vi har här kommer att spridas ut över världen inom en överskådlig framtid.

Jag kan ibland känna att jag kanske "berövar" Lill-Skruttan något eftersom hon inte får växa upp på samma ställe med samma personer runtomkring sig. På det vis jag själv gjorde. Och som M gjorde. Jag har ingen kontakt med mina dagiskompisar eller så men alla de som fanns runtomkring mig när jag växte upp, vuxna som barn, är ju några som under hela min barndom var en del av mitt liv och på det viset gav mig en trygghet då. Vissa av våra dåvarande grannar har ju min mamma fortfarande kontakt med och det har ju hänt att man träffat dem även sedan vi flyttade till USA. Och visst är det en speciell känsla att träffa personer som känt en sedan man var liten. Och som följt en genom livet på något vis. Åtminstone hela vägen tills man flyttade hemifrån.

Själv hoppas jag att vi ska kunna hålla kontakt med åtminstone vissa av våra vänner här. Men man vet ju vid det här laget hur pass svårt det är att träffas när man inte bor i samma land, så vi får väl se hur det ska gå med den saken. Jag inser även självklart att vi med största sannolikhet kommer att tappa kontakten med de flesta. Någonstans hoppas jag ändå innerligt att vi i framtiden ska lyckas att hålla kontakten med R´s föräldrar. Så att vi får följa den här lilla underbara killen i livet. Även om det kommer bli mestadels på avstånd.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Dom är helt underbara tillsammans och det är ju inte konstigt att de format ett sånt starkt band till varandra. De har ju setts nästan varje dag.
Leon har en vän som han gillar men de ska snart flytta vilket känns så tråkigt.
Visst är det lite synd att barnen kanske inte får växa upp med samma kompisar men jag tror inte att det är någon nackdel egentligen.
Barn är ju otroligt anpassbara plus att de säkert blir mer sociala om de får träffa nya människor och skapa nya relationer då och då.
Tror ni att ni kommer att lämna NYC innan Ella börjat skolan eller kan ni som post docs stanna på samma ställe i flera år om både ni samt företaget vill?

Videon där Ella dansar är så söt.
Kanske hon blir en Bradway star! :)

KRAM!

Desiree sa...

Åh vad underbart att läsa om deras vänskap. Man blir alldeles glad och varm av att läsa det här inlägget. Ja nog är det så att de har en speciell relation som är mer än bara vänskap utan nästan som syskon som du säger.
Jag förstår att du redan nu tycker att det skär lite i hjärtat att de inte kommer att kunna fortsätta växa upp tillsammans. Det är inte lätt. Precis som du tar upp blir det nog så att många flyttar på sig som post doc så småningom. Det kan i för sig bli så att man kan bli kvar i samma stad om man har möjligheten att stanna i landet och hittar ett mer permanent jobb efter sin post doc vilket skulle vara en möjlighet. Jag vet ju att ni trivs superbra i NY. Tror du att ni skulle kunna fixa greencards på något sätt? Kan man fortsätta på sitt H1B visum så länge man har jobb och hittar annat jobb efter sin post doc? Eller är det så att H1B visumet har en viss livslängd. Det är verkligen stora frågor och beslut. Att vara kvar eller flytta på sig. Båda har sin nackdelar och sina fördelar fast på väldigt olika sätt. Men just nu tycker jag att ni ska fortsätta njuta av allt det ni har och glädjas åt just R och lilla E´s vänskap och eran vänskap med R´s föräldrar och att ni bor så nära varandra. Det kan ju mycket väl bli så att ni behåller denna vänskap även om ni inte längre bor på samma ställe i världen.
Kram!

Pratglad sa...

Jag hör till dem som faktiskt umgås med folk som jag känt sedan dagistiden, vi träffades inte på dagis utan i den kyrka där våra familjer var aktiva på den tiden. Och mycket riktigt är det något särskilt med de där vännerna som ALLTID har funnits.

Men på något sätt var det bara nästan lockande... för som vuxen har både kompisar och jag valt att gå vidare åt andra håll. Ingen av oss (nästan) bor kvar i våra gamla kvarter. Visst var det en mysig barndom och visst kommer jag från en mycket trygg miljö - men något drev mig vidare.

Jag är ute och fiskar efter att det handlar mycket om trygghet i nuet, att bli sedd som barn och att bli bekräftad. Kanske kan bekräftelsen i ert fall bestå i att tala om för E att ni förstår att hon saknar sin gamla värld. Att barnet blir bekräftad i sin saknad tror jag gör mycket för känslan av trygghet!

Saltistjejen sa...

Jess,
visst anpassar sig barn snabbt till ny miljö och nya personer i sin omgivning. Det enda jag kan säga är att jag tycker det är lite tråkigt att jag redan nu vet att i stort sett alla vi umgås med nu och de som finns omkring Lill-Skruttan inte kommer att finnas i "vår värld" om ett tag. Hur länge vet vi ju inte såklart, det beror på omständigheterna.
Vi kommer att veta mer under nästa år hur och när vi kommer att börja avsluta saker här. Sedan får vi se hur lång tid det tar innan vi måste flytta vidare.
Kram!!!


Desiree,
vi kommer påbörja ansökan om green card nu i höst men att få jobb här i NYC är otroligt svårt så det kommer nog inte bli NYC oavsett om vi skulle bli kvar på den här sidan Atlanten.
Kramar!


Pratglad,
ja det är mest "känslan" jag menar. Att vissa man känt "hela sitt liv" har en annan förståelse och man känner på ngt vis annorlunda för dem eftersom man faktiskt även känner varandras familjer (föräldrar, syskon och kanske till o med andra i familjen). jag säger inte att det är bättre än andra relationer man utvecklar senare i livet. Inte alls. Bara att det är annorlunda. Och att det gäller även de barn vi faktiskt följer här och som man såklart kommer känna att man gärna vill "följa" mer när de växer upp också. Men visst, med dagens teknik är det såklart mycket enklare än vad det var för bara 10-20 år sedan eller så. Vilket är en fördel.
Kramar!

Millan sa...

Men sa fina de ar ihop. Tank vilken trygghet det ar for Ella att ha en kompis som hon har kant hela livet. Det blir ju mer som en extra familjemedlem.
Jag har sjalv en nara van som jag larde kanna nar vi blev grannar da jag var 3 och hon 2. Vi ar fortfarande valdigt nara varandra och ar kanske bland de enda vanner jag har som kanner mig utan och innan! Och som jag nastan kan syskongnabbas med pa ett satt jag inte kan med andra vanner :-).

Men visst ar det svart att ens tanka pa hur det blir i framtiden om ni flyttar hem. For nar man bor i utlandet sa har man nog en formaga att knyta valdigt starka band till sina vanner dar eftersom de blir som en form av familj mer. Jag tror sakert att ni kommer halal kontakt med de som betyder allra mest for er i alla fall. nu med bloggar, email och annat sa ar det ju inte sa svart.
Kram

mama of R sa...

Thanks for such a lovely post!! I know I echo every sentiment.

It is funny how you can look forward to one's postdoc as a truly unique opportunity to leave your hometown or motherland to try living somewhere completely new (ok, I did not go far, if only I could have convinced A to move further away), but then not even contemplate the idea of the potential "heartbreak" that could ensue due to the "loss" of close friendships. You are right, though, that technology will only continue to make it easier to keep in touch and hopefully E & R can keep up throughout the years. Of course, I know I will be happy to visit with R wherever you end up!

Anna, Fair and True sa...

Vad mysigt att läsa om deras vänskap. Jag förstår att ni tänker en del på den dagen ni (eller de) flyttar. Men förhoppningsvis håller ni kontakten och barn är sp bra på att skapa nya kontakter snart. Sedan är ju den här relationen väldigt speciell eftersom den är mer som en syskonrelation och således troligen svårare att "ersätta".

Jag tror i alla fall att ni kommer kunna skapa en trygg miljö även om ni flyttar runt. Är föräldrarna trygga och det alltid finns ett hem även om hemmets fysiska plats ändras så tror jag att det kommer gå toppen för Ella. Om hon får något syskon i framtiden kommer hon även ha hon eller han. Jag tror iofs att barn som flyttar många kan bli lite rotlösa och kanske själva bli en flyttfågel men de behöver inte vara otrygga för det.

Vad kul att ni köpte en barnvagn till R!

Kram!

Saltistjejen sa...

Anna Fair end True,
ja det är ju en väldigt speciell relation de har de här två. Lite hat-kärlek kan man kanske säga. Som en syskonrelation kan vara. Det där att man tycker att den andre person behövs omkring en för att det ska kännas helt "rätt" men att man samtidigt kan bli vansinnigt arg o frustrerad på just densamma. ;-)
Trygghet tror jag som du inte behöver förknippas med en plats eller så, men visst känns det vemodigt att veta att i stort sett alla hon känner nu och har band till kommer att vara "borta" om bara ett tag. Även för oss känns den tanken väldigt sorglig.
Och barnvagnen är fortfarande jättebra för nu slåss de iallafall inte om just varandras barnvagnar när de ses! ;-) Ur jämställdhetssynpunkt gissar jag att du gillade presenten också! ;-)
Kramar!

Anna, Fair and True sa...

Såg att jag skrev lite fel, menade såklart "som flyttar mycket" och "kommer hon även ha henne eller honom" men jag tror du förstod ändå :)

Förstår att det känns vemodigt :( Har ni förresten någon plan för närmaste tiden? Du nämnde något om att din finansiering snart går ut?

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
jo jag förstod vad du menade! :-)
Och vemodigt känns det såklart. Vi har ingen direkt plan men ska ansöka om green card eftersom mitt visum går ut nästa höst.

Bejla sa...

Känner igen mig i dina tankar omkring att inte kunna ge de små den där trygga uppväxten med samma människor omkring sig osv. Man får väl bara hoppas på att begreppet "annorluna, men inte nödvändigtvis bättre/sämre" även gäller för detta. Istället får de ju något helt annat som de också kommer att få användning för och glädje av i framtiden. Kram!

Saltistjejen sa...

Bejla,
jovisst är det så. Det ä "bara annorlunda". oc de får med sig andra saker istället såklart! Du har så rätt å rätt. Men som förälder funderar man ju alltid över sådana här saker gissar jag...?
Kram!!!

Saltistjejen sa...

Millan,
konstigt jag trodde jag svarat på din kommentar men nu ser jag att jag missat det.
Ja det är nog främst detta att jag vet att vi inte kommer att bo nära dessa vänner så länge. Oavsett om vi flyttar till Sverige eller ej så kommer vi alla at skringras. Det känns sorgligt och särksilt för Lill-Skruttans skull såklart.
Kram!


mama of R,
well thanks!
And it´s true that we all anted to go somewhere exciting and then we happened to get older there and start a family. And all of a sudden everything changes a lot. Our perspectives in life. What is truly important and what do really matter??!
We do wish that its´gonna be fairly easy for us to keep up with you even when the sad sad day comes when we have to say gooodbye...