The Cove

Jag har alldeles nyss stängt av TVn efter att ha sett den Oscarsnominerade filmen "The Cove". Filmen vann sedan t o m en Oscar för bästa dokumentär. Ja, vad ska man säga? Efter att ha sett den är jag verkligen noll sugen på att gå och se en delfinshow iallafall. Det kan jag säga. Visst, jag vet att den här typen av filmer är filmade endast ur ett perspektiv. Att man som tittare kanske inte serveras alla fakta och att det är därmed kan göra en till ett "lätt byte" där man känner sig känslomässigt blåslagen. Jag vet jag vet. Man ska inte svälja allt man ser med hull och hår. Kanske särskilt inte just den här typen av filmer. Men det kan inte hjälpas. Även om det kanske finns andra vinklar man kan se detta ur. Andra synsätt. Andra siffror om man vrider och vänder på statistiken några varv till. Så spelar det ingen roll. Iallafall inte just nu. Just nu känner jag bara ett stort Nej! 

 

Kanske är det min gamla val- och delfinkärlek som återuppväckts? Den som började som liten och som fullkomligt exploderade i tonåren efter att ha sett Luc Besson´s "Det stora Blå" (jag får fortfarande gåshud av Soundtracket... ). Den som gjorde att jag skickade pengar till Greenpeace och hade planscher på valar i mitt studentrum. Den som gjorde att jag gav en Delfinresa till M i disputationspresent. Till Kolmården. En sådan där heldag där man först fick en liten föreläsning om delfiner och sedan fick vara med dem i bassängen. Något som jag nu efter att ha sett filmen känner mig ytterst kluven till.

Ett av de citat från "The Cove" som satte sig kvar i mitt huvud är när Ric O´Barry (delfintränaren som var med och byggde upp hela den här industrin och som blev kändis när han på 60-talet fångade och tränade de delfiner som "blev Flipper") säger: "It´s not about intelligence it´s about consciousness".  Detta när han beskriver varför han är emot att hålla delfiner i fångenskap. Medvetenhet. Awareness. Hans uttalande är något som återkommer i mitt huvud innan och efter själva dödscenerna då delfinerna kämpar för sina liv i den särskilda "slaktviken". Det får mig att må illa. Särskilt illa mår jag under dödscenerna när man får se en liten delfin som måste vara en unge, hoppa upp en bit i luften för att i panik försöka komma undan. Undan från det blodröda vattnet.

Som sagt, jag inser att man inte ska svälja sådana här filmer med hull och hår. Och jag inser även att trots att sådana här slaktscener som visas i den här filmen ser ohyggligt grymma ut (och självklart är det också) så vet jag inte om delfinerna som dör i fiskeriindustrins trålar får en särskilt mycket humanare död? Egentligen? För att inte tala om alla de kor, grisar och höns vars liv och död möjliggör att vi ska kunna äta kött? Men detta är en helt annan historia och den tänker jag inte gå in på här.