söndag, september 12, 2010

En del grått, en del trött, en del kul

Idag har det varit gråmulet och regnigt. Dis och dimma. Vädret har på något vis speglat mitt humör också. Dagar som denna kan jag känna avund. Men den känslan får mig också att känna lite skuld. Varför? Jo, för jag avundas de som har barn som sover middag och/eller som kan roa sig på egen hand åtminstone någon halvtimme i sträck. Och tre sekunder efter att de här tankarna korsat mina hjärnvindlingar jag får skuldkänslor som nyper mig i magtrakten. Skuldkänslor över att jag överhuvudtaget känner så. För egentligen inser jag ju hur bra vi har det. Jag älskar Lill-Skruttan över allt annat. Den senaste tiden har vi dessutom verkligen njutit av henne på så många vis. Hennes tankar och funderingar. För jo, sådana verkar mer eller mindre konstant flyga genom hennes huvud. Och hon delar frikostigt med sig av dem. Hennes nyfikenhet. Hennes växande förmåga att uttrycka sig alltmer detaljerat i ord. Både på svenska och engelska. Hennes alldeles egna person som börjar utkristallisera sig allt mer. Det är underbart! Fantastiskt!

Men dagar som denna känner jag att min energi helt enkelt inte riktigt räcker till. Och det är jobbigt att känna så. Inte enbart för att man faktiskt är trött i ordets rätta och enkla bemärkelse. Utan även för att man känner att man inte "borde" känna som man gör. Att ens egen önskebild över hur man borde vara och känna som mamma liksom börjar krackelera i kanterna. Krack krack. Inte kul alls.

När man tänker efter finns såklart naturliga orsaker till tröttheten. Logiska förklaringar. Ganska enkla till och med. Som inskolningen. Den har ju som jag redan skrivit om gått långt över förväntan. Veckan som gått har varit i stort sett problemfri i Orange Room. Lite gråt vid lämning. Men det är nästan allt. Vad som ändå visar att Lill-Skruttan går igenom en fas som hon troligen tycker är jobbig är att hon dels inte vill ge sig av hemifrån. Knappt ens ner på lekplatsen på gården. Om hon fick som hon ville skulle hon vara inne i lägenheten konstant tillsammans med mig, M och katterna. Normalt är det nästan tvärtom. Hon brukar tjata om att hon vill ut ut ut. Den här hemmakärleken tror vi helt klart är ett tecken på att hon har ett större behov av trygghet just nu. Och kontinuitet. Hon vill vara där hon känner sig mest hemma. Bland sina saker och med de hon känner full tillit till. Helt naturligt. Men vissa saker som gör just detta lite jobbigt och påfrestande för oss andra är att det känns som om hon också testar oss och vår gränssättning lite extra just nu. Sådant som självklart tär lite på tålamodsreserven.

Ytterligare en sak som bidragit till dagens trötthetskänsla är att hon sover sämre igen. Rastlös. Drömmer mycket. Vissa nätter har hon även haft mardrömmar. I förrgår natt skrek hon efter mig så jag trodde någon höll på att röva bort henne. Inte lika illa som den där natten när vi var hemma hos min mamma i Sverige, men tillräckligt för att det skulle ta ett tag att trösta och lugna. Sedan sov hon så nära nära inpå mig resten av natten att det bokstavligt talat var som att ha ett extra klädesplagg. Att hon dessutom kastar sig hit och dit, kryper och buffar runt i sömnen underlättar ju inte heller direkt min egen sömn. Några av nätterna har hon t o m väckt mig ur den ganska grunda sömn jag lyckats försjunka i. Ena gången bestod väckningen av att hon helt enkelt tagit tag i mitt huvud och vridit det så att mitt ansikte (som då tydligen råkade vara bortvänt från henne) vändes mot sig och sagt "Mamma titta mig!". Sedan tryckte hon sitt lilla ansikte så nära mitt att jag fick nappavtryck i pannan. En annan gång for hon runt så häftigt i sängen att hon lyckades med konststycket att ge mig ett ordentligt slag med sin arm rakt på mitt ena öga. Så har det varit de senaste nätterna. Men igårnatt sov jag faktiskt på soffan. Skönt. Men det är inte heller optimalt.

Idag var nog det som gjorde att min inte så enorma energi började kännas lite i minsta laget, det att hon knappt sov middag alls. En dryg halvtimme bara. I vagnen när jag efter att ha försökt lägga henne i sängen till slut gav upp och bestämde mig för att ta en promenad ute med henne. Medan jag gick där hade jag en förhoppning om att jag skulle kunna gå hem och hon skulle fortsätta sova åtminstone 20 minuter till. Jag målade upp en drömbild av mig själv sittandes i soffan tillbakalutad med en bok. Eller kanske bara slumrandes en stund. Men när vi var ett kvarter från vårt hus vaknade hon självklart. Och somnade inte om. Puts väck var den där soffstunden.

Eftermiddagen gick dock bra. Jag roade Lill-Skruttan samt bakade en sockerkaka medan M fixade med ett skåp vi köpt till badrummet och som stått ett tag som ett dåligt samvete. Skönt att det blev gjort. Men det innebar såklart att det inte blev en stunds vila alls då heller.... Sedan hade vi en jättetrevlig kväll tillsammans med våra vänner. Fyra familjer med barn. Lite småsnacks och sedan Take Out. Mexikanskt. Full rulle på de fyra barnen. Men ändå också någon form av "vuxentid". Skönt! Fast vid hemkomsten räckte trots det tålamodet inte fullt ut. Tyvärr. Krack i kanten som sagt. Krack krack. Just då orkade jag inte ens bli ångerfull. Det kommer ibland inte förrän efteråt. När man fått tillräcklig lugn och ro omkring sig att man känner att man hinner ta ett par djupa andetag. Då kommer självklart ångern smygande. Varför höjde jag rösten sådär? Det var ju ändå inte nödvändigt. Mest ångrar jag att jag faktiskt inte sa förlåt. Utan bara Godnatt. Hur ska vi kunna kräva av våra barn att de ska säga förlåt när de gjort något dumt och betett sig illa, om vi inte själva gör det?

Nu är det ny vecka. Jag hoppas så att mitt tålamod ska återhämta sig snabbt. Så även mitt sömnkonto. Vi får väl se. Chefen är tillbaks efter sin semester och tyvärr anar jag att det kommer kunna bli en ganska jobbig höst för min del. Men det är en helt annan historia det.

19 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Vet du vad, alla vi mammor krackelerar av och till (ibland mer och ibland mindre) och det är naturligt! Vi är också människor! Och vi har inte en ängels tålamod (fast vi ibland kanske tror att vi måste ha det) och det måste barnen lära sig att förstå. Samtidigt som man sätter goda exempel (som att säga förlåt eller förklara varför man beter sig om man gör ibland. Nu kanske våra små är för små att förstå det, men det skadar inte att försöka :)) själv :) Det ÄR svårt att ha tålamod om man inte får sova ordentligt, det ÄR svårt att alltid vara på bra humör när man ständigt blir utmanad av sitt barn som vill själv, som tänjer på både gränser och kärlek :) Ta ett djupt andetag och kanske en stund för dig själv utan krav. M kan få ta er guldklimp ett tag :) Gör nåt bara för dig själv ett par timmar utanför huset. För mig brukar det hjälpa när kraven är som värst och när jag känner att jag inte klarar mer. Stor kram!

Millan sa...

Stor kram forst och framst! Du skulle latt ha kunnat beskriva en dag i mitt liv sa jag vet sa val hur du kanner det! Ibland racker inte talamodet till alls.. sa ar det bara! Men visst far man angest efterat.. sa ar det ju ocksa. Somnbrist har mer effekt pa ens humor och talamod an man nagonsin kan ana innan man sjalv varit med om det. Far man inte sova ordntligt en natt sa gar det al ann, men nar det borjar bli veckor i rad med lite somn sa pallar man ju inte mer! Sedan ar ju dessutom tvaarsaldern en ratt sa kravande alder. Underbar pa manga satt, for precis som du skriver sa lar man ju kanna den lilla personen allt mer nu. Men... humorsvangningar och mycket egen vilja gor ju att ens egna talamod testas en hel del...

Ja det blev ingen ordning pa den har kommentaren. Vill bara skicka en kram och saga att ibland kanner man sig bara lite trott och det ar helt ok att kanna sa!!

kram

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
tack! Jo visst VET jag att det är så här egentligen. Det är bara det att ibland när man är mitt uppe i saker och ting så känns det så jobbigt. Och M tar verkligen sin del det gör han. Igår var det nog mest det att vi hade planerat att han skulle fixa färdigt det där jädrans skåpet och när man gör sådana saker så blir det ju så att den andra personen har Lill-Skrutan hela tiden. Med just regn och grått väder och en tjej som inte vill gå ut ens när det var uppehåll så känns vår lilla lägenhet ännu mindre... ;-)
Och visst är sömnbrist en stor bov i just de här sammanhangen. Egentligen vet jag det, me som sagt när man står mitt i det kan det ändå kännas tungt.
Kramar!!!!


Millan,
tack vännen!
Ja det är mycket som spelar in såklart. Haha, här i USA kallar man ju just 2-årsåldern för "The terrible Twos". Vilket väl säger en del om just hur utmanande den åldern kan vara... :-)
Kram!!

Annika sa...

Sådär är det ju, för oss alla. Visa mig den mamma som inte känner som du ibland.
Hon finns inte.
The terrible two's ja...det är ju där ni befinner er. En härlig tid på så många sätt, men också så krävande. Jo, jag minns...
Tvivla inte, Saltis. Du är en toppenmamma!! Alltid!!
Jag är din främsta cheerleader :-)
KRAMAR!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
tack vännen! Vad gullig du är! Och visst VET jag att det är så. men iblan känns det som om man är för trött fö att riktigt inse det ändå.
Kram!!

Leles värld sa...

Känner igen mig så väl i det du beskriver.

Och jobbigast blir det ju alltid då ens eget sömnkonto är för litet. Det är då tålamodsprövningarna är som tuffast.

För mig är det superviktigt med lite egentid ibland. Bara en kvart i lugn och ro kan räcka för att ladda batterierna.

Stor kram
Lele

Leles värld sa...

Känner igen mig så väl i det du beskriver.

Och jobbigast blir det ju alltid då ens eget sömnkonto är för litet. Det är då tålamodsprövningarna är som tuffast.

För mig är det superviktigt med lite egentid ibland. Bara en kvart i lugn och ro kan räcka för att ladda batterierna.

Stor kram
Lele

Saltistjejen sa...

Lele,
ja det är ju så att man behöver lite egentid också. Nu har det på ngt vis varit lite mycket saker på gång de senaste veckorna med dagis stängt och sedan inskolning vilket gjort att jag tror min stresnivå gått upp också. Inte alls enbart som mamma utan mycket är det också jobbet. Att försöka sköta det och samtidigt inte ha tid att vara på jobbet är så stressigt. Det kommer ju itne riktigt fram i mitt inlägg här men jag tror det också är en stor bidragande orsak till "allmäntillståndet" viket gör att tålamodet tar slut fortare än annars.
Kram!!!

Marianne sa...

Såg du min kommentar i inlägget när hon hade mardrömmar hemma hos din mamma? Kolla här: http://www.google.com/search?source=ig&hl=sv&rlz=1G1GGLQ_SVEG318&q=nattskräck+barn&aq=1&aqi=g10&aql=&oq=nattskräck&gs_rfai=

Jag tycker att det verkar stämma rätt bra på nattskräck. Vilket tydligen är rätt vanligt och går att fixa! Kolla den länken eller googla nattskräck själv.

Självklart orkar man inte alltid allt, hur mycket man än älskar de små! Och jag misstänker att hon kanske har kommit i tvåårstrotset? Det är inte det lättaste att tampas med, hur mycket tålamod man än har. Kanske är det faktiskt meningen att man SKA höja rösten lite då, för de vill veta var gränsen går? Vill veta hur mycket de kan manipulera och när det inte går längre?

Det är självklart bra att tänka på de här sakerna och analysera hela situationen, men jag tror inte att du behöver må dåligt av det, för jag tror faktiskt att man ska säga ifrån också. Och då blir det höjd röst ibland, eftersom de är för små att ännu förstå ett resonemang och för att man faktiskt måste markera.

KRAMAR och hoppas den här veckan blir bättre!

Saltistjejen sa...

Marianne,
TACK!!! Jo jag läste om det när du ripsade mig förra gången. Det kan mycket väl handla om just nattskräck även om jag tror att det DEN gången var en mardröm eftersom hon senare kunde sätta ord på drömmen och mindes den. Hn pratar fortfarande om just den mardrömmen ibland. De här senaste nätterna kan det nog ha varit nattskräck eller sp? För flera av gångerna har hon aldrig riktigt "vaknat" utan varit ganska frånvarande. Vi ahr oftast bara tagit upp henne i vår ssäng och då har hon somnat om igen. Lugnare. Men för att senare under natten aksta sig runt mcyket och ofta vilket stört sömnen för åtminstone mig. Tror att det kan vara det här med nya gruppen på dagis som spökar kanske eftersom det började i och med inskolningen. Antagligen processar hon en massa under natten. Och är tröttare än vanligt vilkt tydligen verkar vara en av de utläsande faktorerna för just nattskräck såg jag.
Kram!!!

Annika sa...

Nattskräck! DET led Karolina av till och från i 1-3 årsåldern, Saltis. Det var som det inte riktigt gick att nå fram till henne om hon vaknade på natten. Hon var vettskrämd. Jag brukade ta ut henne en sväng i friska luften på decket, du kanske kan öppna ett fönster? Det försvann sen. men det var hemskt de nätter det händfe. Just detta otröstliga och det att hon inte riktigt var vaken...OCH så ledsen...
Märkligt...
Kramis igen!!

Desiree sa...

Ja det är ju inte lätt att ha energi och känna sig på topp samt ha tålamod om man inte får tillräckligt med sömn. Jag fårstår att det känns jobbigt och jag tror att alla föräldrar känner som du gör ibland och speciellt om man itne fått sova ordetligt på länge. Jag hoppas att lilla E snart kommer in i en tryggare period då hon sover bättre om nätterna. Men jag är glad att omställnigen till Orange room ändå verkar gå bra. Jag vet ju att du har ett mycket krävande jobb också. Håller tummarna för att det blir bättre med sömnen och du känn inte skuld för jag tror det är helt naturligt att känna så som du gör även om det kanske inte är lätt att mota bort skuldtankarna.
KRam!

Saltistjejen sa...

Annika,
Ja det kan kanas obehsgligt med nattskrack men hit tills har det and a varit "under kontroll". Det var just haromnatten när hon var riktigt otrostlig och vi tog pup henna en stund som var varst hit tills har.
Kram!

Karin sa...

Stackare. Inte nog med att du är trött och utarbetad, du har dåligt samvete också. Underlättar det om jag säger att det är helt normalt? Det är helt normalt att både älska och tycka att barnen är jobbiga ibland. Fast jag förstår dina känslor. Jag brukar tycka att det känns bättre att tänka att det också är viktigt att visa att även vuxna kan bli trötta, arga och ledsna. Och att det aldrig är för sent att be om ursäkt ;-)
kramar på dig!!!!!!!!!

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja det positiva är ju att hon verkar anpassa sig väl till Orange Room och det känns verkligen jättebra! Redan idag känns det så mycket bättre än igår också. Inte alls lika trött idag. Tack för din fina kommentar!
Kram!!


Karin,
ja jag vet ju egentligen att det ÄR normalt och att alla mer eller mindre kan känna såhär av och till. Och som du säger måste man ju visa hela spektrat av känslor även för sina barn. Det jobbigaste är väl när man känner att man vill så mycket mer än man orkar...
Stor kram!!

Anna, Fair and True sa...

Du ska verkligen inte ha dåligt samvete! Man får känna och tycka att det är jobbigt. Allt är ju inte "a bed of roses". Det är ju dessutom en jobbig period som lilltjejen går igenom (och ni med) och inte bara "vanligt" gnäll.

Hoppas verkligen att hon vänjer sig snart och att hon börjar sova bättre både på nätterna och dagarna!

Kram!

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
tack! Nej jag inser som sagt det men det är i vissa stunder svårt att vara logisk i sitt tänkande. Men det betyder mycket att kunna ventilera här på bloggen och att få stöd, råd och tips av er gullisar! :-)
Kram!!!

Bejla sa...

Ja, sådär är visst tyvärr föräldralivet också ibland och ibland oftare än bara just "ibland". Känner igen mig och hade nog hoppats att jag då, när min kille var lika liten, hade förstått hur "oensam" jag faktiskt var. Det blir ju lättare när de blir äldre och kan uttrycka sig lite mer själv och faktiskt inte vill vara med de vuxna hela tiden. Fast varje ålder har väl sin baksida. Tyvärr. Kram!

Saltistjejen sa...

Bejla,
javisst är det enklare när de blir äldre och man kan kommunicera bättre. Jag tycker det iallafall även om det är en bit kvar till att man verkligen kan förstå allt hon funderar över.
Kram!