En del grått, en del trött, en del kul

Idag har det varit gråmulet och regnigt. Dis och dimma. Vädret har på något vis speglat mitt humör också. Dagar som denna kan jag känna avund. Men den känslan får mig också att känna lite skuld. Varför? Jo, för jag avundas de som har barn som sover middag och/eller som kan roa sig på egen hand åtminstone någon halvtimme i sträck. Och tre sekunder efter att de här tankarna korsat mina hjärnvindlingar jag får skuldkänslor som nyper mig i magtrakten. Skuldkänslor över att jag överhuvudtaget känner så. För egentligen inser jag ju hur bra vi har det. Jag älskar Lill-Skruttan över allt annat. Den senaste tiden har vi dessutom verkligen njutit av henne på så många vis. Hennes tankar och funderingar. För jo, sådana verkar mer eller mindre konstant flyga genom hennes huvud. Och hon delar frikostigt med sig av dem. Hennes nyfikenhet. Hennes växande förmåga att uttrycka sig alltmer detaljerat i ord. Både på svenska och engelska. Hennes alldeles egna person som börjar utkristallisera sig allt mer. Det är underbart! Fantastiskt!

Men dagar som denna känner jag att min energi helt enkelt inte riktigt räcker till. Och det är jobbigt att känna så. Inte enbart för att man faktiskt är trött i ordets rätta och enkla bemärkelse. Utan även för att man känner att man inte "borde" känna som man gör. Att ens egen önskebild över hur man borde vara och känna som mamma liksom börjar krackelera i kanterna. Krack krack. Inte kul alls.

När man tänker efter finns såklart naturliga orsaker till tröttheten. Logiska förklaringar. Ganska enkla till och med. Som inskolningen. Den har ju som jag redan skrivit om gått långt över förväntan. Veckan som gått har varit i stort sett problemfri i Orange Room. Lite gråt vid lämning. Men det är nästan allt. Vad som ändå visar att Lill-Skruttan går igenom en fas som hon troligen tycker är jobbig är att hon dels inte vill ge sig av hemifrån. Knappt ens ner på lekplatsen på gården. Om hon fick som hon ville skulle hon vara inne i lägenheten konstant tillsammans med mig, M och katterna. Normalt är det nästan tvärtom. Hon brukar tjata om att hon vill ut ut ut. Den här hemmakärleken tror vi helt klart är ett tecken på att hon har ett större behov av trygghet just nu. Och kontinuitet. Hon vill vara där hon känner sig mest hemma. Bland sina saker och med de hon känner full tillit till. Helt naturligt. Men vissa saker som gör just detta lite jobbigt och påfrestande för oss andra är att det känns som om hon också testar oss och vår gränssättning lite extra just nu. Sådant som självklart tär lite på tålamodsreserven.

Ytterligare en sak som bidragit till dagens trötthetskänsla är att hon sover sämre igen. Rastlös. Drömmer mycket. Vissa nätter har hon även haft mardrömmar. I förrgår natt skrek hon efter mig så jag trodde någon höll på att röva bort henne. Inte lika illa som den där natten när vi var hemma hos min mamma i Sverige, men tillräckligt för att det skulle ta ett tag att trösta och lugna. Sedan sov hon så nära nära inpå mig resten av natten att det bokstavligt talat var som att ha ett extra klädesplagg. Att hon dessutom kastar sig hit och dit, kryper och buffar runt i sömnen underlättar ju inte heller direkt min egen sömn. Några av nätterna har hon t o m väckt mig ur den ganska grunda sömn jag lyckats försjunka i. Ena gången bestod väckningen av att hon helt enkelt tagit tag i mitt huvud och vridit det så att mitt ansikte (som då tydligen råkade vara bortvänt från henne) vändes mot sig och sagt "Mamma titta mig!". Sedan tryckte hon sitt lilla ansikte så nära mitt att jag fick nappavtryck i pannan. En annan gång for hon runt så häftigt i sängen att hon lyckades med konststycket att ge mig ett ordentligt slag med sin arm rakt på mitt ena öga. Så har det varit de senaste nätterna. Men igårnatt sov jag faktiskt på soffan. Skönt. Men det är inte heller optimalt.

Idag var nog det som gjorde att min inte så enorma energi började kännas lite i minsta laget, det att hon knappt sov middag alls. En dryg halvtimme bara. I vagnen när jag efter att ha försökt lägga henne i sängen till slut gav upp och bestämde mig för att ta en promenad ute med henne. Medan jag gick där hade jag en förhoppning om att jag skulle kunna gå hem och hon skulle fortsätta sova åtminstone 20 minuter till. Jag målade upp en drömbild av mig själv sittandes i soffan tillbakalutad med en bok. Eller kanske bara slumrandes en stund. Men när vi var ett kvarter från vårt hus vaknade hon självklart. Och somnade inte om. Puts väck var den där soffstunden.

Eftermiddagen gick dock bra. Jag roade Lill-Skruttan samt bakade en sockerkaka medan M fixade med ett skåp vi köpt till badrummet och som stått ett tag som ett dåligt samvete. Skönt att det blev gjort. Men det innebar såklart att det inte blev en stunds vila alls då heller.... Sedan hade vi en jättetrevlig kväll tillsammans med våra vänner. Fyra familjer med barn. Lite småsnacks och sedan Take Out. Mexikanskt. Full rulle på de fyra barnen. Men ändå också någon form av "vuxentid". Skönt! Fast vid hemkomsten räckte trots det tålamodet inte fullt ut. Tyvärr. Krack i kanten som sagt. Krack krack. Just då orkade jag inte ens bli ångerfull. Det kommer ibland inte förrän efteråt. När man fått tillräcklig lugn och ro omkring sig att man känner att man hinner ta ett par djupa andetag. Då kommer självklart ångern smygande. Varför höjde jag rösten sådär? Det var ju ändå inte nödvändigt. Mest ångrar jag att jag faktiskt inte sa förlåt. Utan bara Godnatt. Hur ska vi kunna kräva av våra barn att de ska säga förlåt när de gjort något dumt och betett sig illa, om vi inte själva gör det?

Nu är det ny vecka. Jag hoppas så att mitt tålamod ska återhämta sig snabbt. Så även mitt sömnkonto. Vi får väl se. Chefen är tillbaks efter sin semester och tyvärr anar jag att det kommer kunna bli en ganska jobbig höst för min del. Men det är en helt annan historia det.