lördag, september 11, 2010

Nine eleven

Idag är det den elfte september. Nine eleven. 9/11. I en stad som New York kommer den här dagen alltid att uppmärksammas. I år är det 9 år sedan båda tornen kollapsade. Det var långt innan vi flyttade hit. Jag minns ändå exakt vad jag gjorde när jag fick reda på vad som hänt. Hur vi alla på mitt dåvarande labb samt de labb på samma våningsplan samlades i lunchrummet där vi hade en TV. Hur ingen kunde tro det var sant. Senare samma kväll kom en av mina bästa vänner över till M´s och min lägenhet och vi tittade på CNN´s sändningar. Chockade javisst. Men ändå, ändå känner jag att jag inte till fullo förstod riktigt vad som hänt. Och på något vis var det inte förrän jag flyttade hit flera år senare, som jag började inse och ta det till mig på ett mer personligt plan. Det kanske låter både konstigt och känslokallt, men för mig var Word Trade Center tornen här i NYC så abstrakta. 2001 hade jag aldrig någonsin besökt New York. Jag kände till mycket mycket lite om staden. Inte mer än det man kan se på film eller på TV.

Visst, insåg jag rent logiskt vilken tragedi det var den där vackra klara septemberdagen. Jag kunde på ett medmänskligt plan känna med alla de som förlorade någon nära då tornen föll. Jag kunde känna ilska över att något sådant skulle kunna få hända. Jag kunde känna oro över vad som skulle ske efter detta. Men på ett personligt plan - nej. Nu sedan jag bott här i denna stad i nära 5 år känns det så annorlunda. Att se filmklipp på TV från den där ödesdigra dagen får mig idag att känna så mycket mer än vad jag gjorde när det verkligen skedde. Nu när jag känner igen de platser man ser skymta fram i klippen. Känner igen miljöerna. Det är platser jag besökt både en och flera gånger. Det är miljöer som jag lever i dagligen. Nu är ju New York City min stad. Mitt hem.

Idag var en lika vacker septemberdag som då. Blå himmel. Klar luft. Vi bestämde vid lunchtid att åka ner till området runt Ground Zero. Inte alls för att det var 9/11 utan mer för att vi tänkte se om vi kunde luncha i hamnen som ligger ett par block västerut vid Hudson River. Sedan ville vi promenera längs Hudson ner till Battery park eftersom det är ett så fint promenadstråk längs vattnet där. Sagt och gjort. Vi tog tunnelbanan ner och insåg så snart vi kommit upp på gatan att det ju var ett stort pådrag där nere. Såklart! Elfte september uppmärksammas som sagt mycket här. Många gator var avstängda och det var poliser nästan i varje gathörn. Men vi kunde ändå ta oss över till västra sidan utan problem. När vi passerade Ground Zero slog det mig återigen med kraft att det var här det skedde. Då för nio år sedan.


Här kan man skymta de stora kranarna på byggarbetsplatsen Ground Zero till vänster i bilden.


Längs med Hudson River är här ett väldigt fint promenadstråk.
På andra sidan syns New Jersey.


Vi gick till den lilla hamnen som ligger ungefär i höjd med Ground Zero.


De flesta båtar som ligger här är stora.


Men de här små röda båtarna är lite mindre. De hör till en seglarskola som man kan anmälsa sig till om man vill lära sig segla.


Här är baksidan av The World Financial Center som ligger i stort sett mellan Ground Zero och Hudson River. Det är en vacker byggnad med mycket fönster vilket gör att det släpper in otroligt mycket ljus. Här inne finns även en liten mall (galleria) med affärer och en del restauranger.


En av de restauranger som ligger i The World Financial Center har en fin uteservering vid hamnen. Det var hit vi ville gå för att äta lunch.


Perfekt temperatur och sittande i skuggan under platanerna var det härligt att äta och samtidigt se de båtar som kom och gick i hamnen.


Efter lunchen promenerade vi söderut mot Battery Park längs Hudson River. Floden hade en mycket underlig färg idag. Den var alldeles roströd. Jag har ingen aning om varför? Kanske strömmar och vindar drog upp mycket slam eller så från botten? Det såg ut så som vissa svenska järnhaltiga insjöar kan göra.


Som sagt en underbar promenad under fina dagar. I horisonten skymtar man Frihetsgudinnan.


Här är vi nästan framme vid Battery Park på sydspetsen av Manhattan. Fortfarande skymtar man Frihetsgudinnan i horisonten, och lite till höger om henne kan man även se Ellis Island - inkörsporten till Amerikat för si sådär en 100 år sedan.


Gatuvy nere vid Battery Park


Som sagt eftersom det var 9/11 idag så var alla dessa flaggor uppställda kring den här skulpturen. Själva skulpturen står alltid här nere i parken som ett minnesmärke över de som omkom då men flaggorna brukar inte vara här normalt.
En liten rolig detalj i allt det sorgliga och "högtravande" tycker jag är mannen med cykeln efter vilken en enorm cupcake var fäst som en liten vagn. New York i ett litet nötskal - högtidliga memorials och lite roliga inslag i stadsbilden på en och samma gång.


Skulpturen stod ursprungligen vid World Trade Center och var en symbol för världsfreden. Den blev förstörd under attacken men inte fullständig, och flyttades hit till Battery Park för ett antal år sedan då man även tände en eld vilken brunnit här sedan dess till minne av de som omkom under attacken.


På dessa flaggor stod bl a orden "For our Heroes" samt namnen på personer som omkommit då tornen rasade. Jag minns inte nu riktigt men jag tror det stod att det var brandmän samt eventuellt andra från någon form av "räddningstjänst".


Väl hemma igen kom en av Lill-Skruttans vänner, lilla E över. Det lektes både länge och väl. Tea parties med dockor verkade vara en av de lekar de höll på längst med. Vi vuxna (M, jag samt E´s pappa) fick också en trevlig kväll. Det känns otroligt kul när barnen nu börjar kunna roa sig ganska långa stunder själva. Senare på kvällen hamnade M och jag framför en dokumentär på History Channel om just 9/11. Där visades filmer som flera privatpersoner tagit under hela händelsen från det att första planet kraschade i ena tornet tills dess att båda tornen rasat. Återigen greps jag av en känsla av overklighet. Särskilt som flera av filmerna visade just de ställen där vi varit och promenerat på så sent som idag. Bl a hamnen där vi suttit och ätit vår lunch. Men istället för den idyll det var idag kunde man där se öde stenbeläggning som var alldeles täckt av så mycket gråvitt damm att det såg ut som vinter. Ja, 9/11 kommer för min del alltid att kännas mer personligt nu efter att vi bott här i staden. Trots att det hände flera år innan vi flyttade hit. Men det är ju en del av stadens moderna historia och eftersom jag helt och fullt tagit den här staden till mitt hjärta så känns det annorlunda för mig nu. New York. Min stad.



Om ni vill läsa en av mina bloggvänners upplevelse av just 9/11 så kan ni läsa här. Hon bor och bodde i DC, där man ju verkligen fick sin beskärda del av tragedin och dramatiken.

8 kommentarer:

Desiree sa...

Ja usch hemskt med det som hände för nio år sedan. Även om du inte var där då det hände så lever du med det dagligen då du bor i NY. Det är en dag världen aldrig kommer att glömma och man får hoppas att man slipper vara med om något liknade någonsin igen.
En underbar promenad i strålande väder. Underbara bilder. Åh önskar att vi hade erat fina väder här nu. Gillar inte det gråvädret. Ha det bra och sköt om dig.
Kram!

Stef sa...

Jag vet precis vad du pratar om! Vi flyttade till Usa, inte till New York då men till Ohio jag tror det var ett år eller så efter! Och när man är usa så grips man på ett helt annat sätt av händelsen, man inser hur det starkt det påverkar amerikanerna, och det är gripande att få ta del av deras känslor. Jag blev mycket mer känslosam när det gäller 9/11 efter att vi flyttade till usa.

Kramar

olgakatt sa...

Nog minns man vad man gjorde den 11 september, både för 9 år sen och 7 år sen. Jag kom hem och fann maken framför TV:n och de förfärliga bilderna.
På kvällen var jag på ett möte dit många kom direkt från jobbet utan att ha hört några nyheter. Mötet blev inte det planerade, det kan lugnt konstateras.
För 7 år sen dog Anna Lindh på operationsbordet. Jag var på jobbet och kände den ångest op-laget som hade jobbat hela natten på KS måste ha känt när det inte gick att få stopp på blödningen - det är en välkänd fasa för alla i branschen.

Jag har en bild av mig själv stående uppe på det ena WTC-tornet 1978.

Förra året blev jag och Dam B del av en "kör" som sjöng vid Ground Zero! En märklig upplevelse!

Annika sa...

Jadu, Saltis...
Det är så fruktansfärt att tänka tillbaka på den dagen, och jag minns den som det vore igår. Totalt inristad i min hjärna. Hela dagen. Minut för minut...Nästan.
När jag igår satt och såg dokumentärer från dagen blir man ju återigen påmind om hur OFATTBART det var. Att höra folk som sprang i NYC, att se skräcken lysa ur ögonen, och sen filmen då det andra planet med kraft kör in i norra tornet är ju bara så vidrigt. Som den värsta katastroffilm som tyvärr blev den nya verkligheten.
Sen dess har inte landet, och världen, blivit sig riktigt lik igen.
Ja, det var osannolikt att befinna sig i DC den dagen. KAOS och skräck!!
Kramar!!!

SALTIS; vi såg samma FILM igår på the history cannel, jag ryser nu. SÅ gripande den VAR!!!

OCH vi var i NYC på försommaren 2001, som vanligt var vi uPPE på the observation deck i tower one. Hur många ggr var man inte där under alla NYC-besök, och hur skakade icke mina ben då jag stod på the platform på taket och såg ut över staden. SÅÅÅ högt uppe...
Svindel, svindel och tankar OM man skulle ramla ner. TÄNK de som hoppade från sina kontor i ren panik...Ofattbart, ofattbart.

Trillingnöten sa...

Ja, det är en sån där sak man tänker på långt efter...och ännu mer om man har en personlig koppling till staden och området som både du och jag ju nu har...Just där downtown är ju så himla vackert att det är svårt att fatta att något så hemskt har hänt där.
Jag kommer ihåg min första 9/11 i New York 2006. Jag hade precis börjat springa lite på skoj och var på väg hem genom Riverside Park efter en lång runda när jag måste springa förbi kanske 30 polismän. Alla i snygg uniform. Jäklars, tänkte jag, när man för en gångs skull ser snyggingar i uniform (och en hel massa till på köpet) så är man svettig och högröd! Jag fattade ju inte att de hade en minnesstund heller...förrän jag kom hem insåg vilket datum det var. Det är fint att det finns minnesstunder varje år så att familjerna känner att det finns ett stöd fortfarande! Kram

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja det känns såklart lite speciellt eftersom vi bor här. Man blir påmind på ett annat vis gissar jag. Och ja, promenaden var underbar och vädret likaås! Hoppas ni snart får lite mer sol där hemma i Stockholm också!
kram!


Stef,
javisst kännns det närmare en på något vis när man bor här. Det blir helt klart mer personligt på något vis. Inte "bara" något man ser i tidningar eller i TV-nyheterna.
Kram!


olgakatt,
ja att Anna Lindh avled var verkligen en chock. Jag tror verkligen att det tog hela Sverige oerhört hårt. Oavsett partitillhörighet verkade nästan alla tycka om henne. Både för hennnes otroliga kompetens rent yrkesmässigt, men kanske framförallt för att hon faktiskt kändes som en människa! En person. En av oss. Ungefär som den enda ärliga politikern...
och hennes död var ju sååå tragisk och onödig också. Fruktansvärt!

Ja jag minns när du och "Dam B" berättade att ni sjungit i "kören" vid Ground Zero! :-)


Annika,
visst är det otroligt när man ser de där filmerna som privatpersoner tog under själva dådet. Man kan liksom inte förstå. Hemskt!
Att ni verkligen fick känna av det hela där i DC är något jag inte ens kan tänka mig hur de skulle vara! Fruktansvärt! Rädslan och oron. För nära och kära. För vad som ska hända sedan. Verkligen tur att ni iallafall inte miste någon ur familjen eller vänkretsen även om det ju var nära.
Kram!!


Trillingnöten,
ja har man en koppling hit till NYC så kommer det hela skrämmande nära på något vis. man känner till alla platser. Man promenerar runt där idag och då är det på ngt vis ofattbart att tänka sig hur det var när det hände. Och minnesstunder är det ju som sagt årligen.
Kram!

Anna, Fair and True sa...

Jag minns också exakt vad jag gjorde då. Var på mitt sommarjobb på Scania i Södertälje och jag har nog aldrig gått så fort hem därifrån. Det är vanligtvis en promenad på 15-20 minuter men jag gick hem medan jag pratade med mamma på telefon på drygt 10 minuter.

För mig var det kanske lite mer påtagligt då eftersom jag varit väldigt mycket i New York och även varit i World Trade Center. Inte uppe i tornen men i shoppingcentrat som fanns i botten.

Jag var även tillbaka redan julen 2001 och var då till Ground Zero och då såg det ju fortfarande ut som ett katastrofområde. Men givetvis kände jag inte på samma sätt som riktiga New York-bor och amerikaner. Och nu när jag varit tillbaka där (på Ground Zero alltså) på senare år känns det mer avlägset eftersom det var länge sedan jag tillbringade mycket tid i New York. Förstår att det blir mer och mer en stor sak för er ju längre ni bor i NYC.

De hade inte hällt ut färg i floden för att symbolisera allt blod som flutit eller något sådant?

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
ja jag kan tänka mig att du verkligen kände starkt då det hände eftersom du varit så mycket i NYC innan! För mig var NYC på den tiden mest ngt abstrakt, något man kände till lite från film och TV. Nu känns det ju som sagt annorlunda.
Ang flodfärgen så tror jag inte det. Men vi pratade om just det att det var en färg som nästan blev som en symbol med tanke på vilken dag det var.
Kram!!!