Regn regn regn

Idag har det varit grått och regnet har fallit i stort sett hela dagen. Hela staden känns som ett våtvarmt omslag. Inte skönt! Själva har vi jobbat mest hela dagen, men jag tyckte synd om Olgakatt som ju är här och var ute och traskade i regnet. Vi sågs dock en stund i eftermiddags allihop och fikade. Hon kunde då berätta att hennes besök på MoMa och Matisseutställningen varit bra och att hon haft en bra dag trots regnet. På MoMa hade hon även sprungit på sin egen väska.... vilket ni kan se på bilden här under.

10-grupps väska gånger 2.

Lill-Skruttan hade dock en jobbig dag på dagis idag. Det var inte roligt att lämna henne i morse. Eftersom jag kunde sluta jobbet lite tidigare idag så hämtade jag henne därför lite tidigare också. När jag läste anteckningarna om dagen insåg jag att det var bra att jag kommit tidigare. Hon hade varit känsligare än vanligt och inte tyckt om när de andra barnen kom för nära. Hennes inskolning har ju gått över förväntan, men vi inser båda att hon har det ganska jobbigt just nu. Anpassningen till förändringen i Orange Room har gått bra på många vis, men än så länge verkar hon inte alls vilja interagera med de andra barnen där. Utom hennes bästa vän R förstås. Men alla de nya barnen verkar hon väldigt ointresserad av. Ja inte enbart ointresse, utan hon har flera gånger när jag varit där visat sig mer aggressiv mot dem. Det är ofta oprovocerade knuffar, slag eller så säger hon åt dem att hon vill att de inte ska komma nära henne. 

Det enda sättet jag kan tolka detta beteende är att hon sörjer sina gamla vänner. Hon pratar nämligen mycket mycket om dem. Särskilt vissa av barnen i sin gamla grupp som hon lekte mycket med. För henne är denna förändring såklart den största som skett i hennes drygt 2-åriga liv. De vänner hon haft omkring sig så länge hon kan minnas är inte en del av hennes vardagliga liv längre. För henne som umgåtts med dessa barn runt åtta timmar om dagen sedan 3 månaders ålder var de ju i stort sett så nära familj man kan komma utan att verkligen vara det. Hon saknar dem säkert och sörjer att de inte längre är tillsammans. Jag tror att hennes ovilja mot de nya barnen egentligen mer är en reaktion på att hon saknar sina gamla vänner än att hon ogillar de nya? Visserligen pratar hon bra och jag tycker jag kan förstå henne ganska väl, men fortfarande är det långt till det stadiet då hon kan uttrycka abstrakta saker som hon känner på ett detaljerat sätt. Därför tror jag att hennes fysiska utagerande nu dels bottnar i att hon inte riktigt kan sätta ord för vad hon känner, och dels att de här starka känslorna hon har nu är helt nya för henne. 

I morse var hon på flera av barnen så fort de kom nära henne. Vips åker en hand ut och hon knuffar till dem eller slår någon leksak i huvudet på dem. Även hennes vän R fick sig sin beskärda del då han kom fram till henne för att han helt enkelt ville leka med henne. Men nej, se det ville inte hon så pang flög plötsligt en legobil genom luften och landade mitt i ansiktet på stackars R. Som självklart blev både förvånad och ledsen. Jag blev arg och sa att hon absolut inte får kasta saker på andra. Att det gör ont och att de blir ledsna. Hon förstod att hon gjort något dumt och började själv gråta efter en stund. Men när hon lugnat ner sig lite gick hon fram och sa "Ajm sorri". I eftermiddags när jag hämtat henne och vi gick hem sa hon att hon varit dum och hon hade tårar i ögonen. När jag frågade vad som hänt och vad hon gjort sa hon att hon hade bitits. När jag frågade vidare berättade hon att hon "bitit R´s baby sister och att det var dumt". Med tanke på att R´s baby sister inte är född än så var ju denna information inte helt sann, men jag vet inte om det var en omskrivning av något som faktiskt hänt (att hon bitit någon under dagen) eller om hon bara hittade på det hela och att hela "jag-har-varit-dum-händelsen" egentligen handlade om det som hänt på morgonen. Jag berättade då för henne att man absolut inte får bitas. Inte någon. Att det gör väldigt ont och att det är väldigt väldigt dumt att göra så. Men sedan fortsatte jag med att säga att vi alla kan göra dumma saker ibland. Och att man kan ångra sig när man inser att det man gjort var fel. Men jag sa även att oavsett om hon gör dumma saker ibland så älskar jag och hennes pappa henne så mycket så mycket. Det sista tog hon fasta på och upprepade för sig själv ett par gånger. "Mamma och pappa äskar mej lite mycket mycket alltid." Sedan sa hon att hon ville gosa med mig i sängen när vi kom hem. Så det gjorde vi. Otroligt hur mycket tankar och känslor som jag tror far runt i hennes lilla huvud nu.

Kvällen har sedan förflutit bra. Hon lekte mycket med sin leksakselefant och sin leksaksekorre och då berättade hon för mig att "elefanten hade ont i armen för att ekorren bitit honom". Så detta med att bitas är något som uppenbarligen snurrar runt i hennes huvud. Om det är för att hon själv bitit någon eller om det beror på att hon faktiskt blev biten förra veckan vet jag inte? Men vi pratar mycket om det och jag tycker att det på många vis är bra att hon faktiskt leker de här sakerna. Det kan nog vara ett sätt att bearbeta händelserna. Och nyckelordet just nu för henne känns som om det är närhet. Till oss. Mig och M. Helt naturligt såklart. När man är inne i en sorgeprocess är det trygghet man söker. Och för henne finns den naturligtvis hos oss.