måndag, september 27, 2010

Regn regn regn

Idag har det varit grått och regnet har fallit i stort sett hela dagen. Hela staden känns som ett våtvarmt omslag. Inte skönt! Själva har vi jobbat mest hela dagen, men jag tyckte synd om Olgakatt som ju är här och var ute och traskade i regnet. Vi sågs dock en stund i eftermiddags allihop och fikade. Hon kunde då berätta att hennes besök på MoMa och Matisseutställningen varit bra och att hon haft en bra dag trots regnet. På MoMa hade hon även sprungit på sin egen väska.... vilket ni kan se på bilden här under.

10-grupps väska gånger 2.

Lill-Skruttan hade dock en jobbig dag på dagis idag. Det var inte roligt att lämna henne i morse. Eftersom jag kunde sluta jobbet lite tidigare idag så hämtade jag henne därför lite tidigare också. När jag läste anteckningarna om dagen insåg jag att det var bra att jag kommit tidigare. Hon hade varit känsligare än vanligt och inte tyckt om när de andra barnen kom för nära. Hennes inskolning har ju gått över förväntan, men vi inser båda att hon har det ganska jobbigt just nu. Anpassningen till förändringen i Orange Room har gått bra på många vis, men än så länge verkar hon inte alls vilja interagera med de andra barnen där. Utom hennes bästa vän R förstås. Men alla de nya barnen verkar hon väldigt ointresserad av. Ja inte enbart ointresse, utan hon har flera gånger när jag varit där visat sig mer aggressiv mot dem. Det är ofta oprovocerade knuffar, slag eller så säger hon åt dem att hon vill att de inte ska komma nära henne. 

Det enda sättet jag kan tolka detta beteende är att hon sörjer sina gamla vänner. Hon pratar nämligen mycket mycket om dem. Särskilt vissa av barnen i sin gamla grupp som hon lekte mycket med. För henne är denna förändring såklart den största som skett i hennes drygt 2-åriga liv. De vänner hon haft omkring sig så länge hon kan minnas är inte en del av hennes vardagliga liv längre. För henne som umgåtts med dessa barn runt åtta timmar om dagen sedan 3 månaders ålder var de ju i stort sett så nära familj man kan komma utan att verkligen vara det. Hon saknar dem säkert och sörjer att de inte längre är tillsammans. Jag tror att hennes ovilja mot de nya barnen egentligen mer är en reaktion på att hon saknar sina gamla vänner än att hon ogillar de nya? Visserligen pratar hon bra och jag tycker jag kan förstå henne ganska väl, men fortfarande är det långt till det stadiet då hon kan uttrycka abstrakta saker som hon känner på ett detaljerat sätt. Därför tror jag att hennes fysiska utagerande nu dels bottnar i att hon inte riktigt kan sätta ord för vad hon känner, och dels att de här starka känslorna hon har nu är helt nya för henne. 

I morse var hon på flera av barnen så fort de kom nära henne. Vips åker en hand ut och hon knuffar till dem eller slår någon leksak i huvudet på dem. Även hennes vän R fick sig sin beskärda del då han kom fram till henne för att han helt enkelt ville leka med henne. Men nej, se det ville inte hon så pang flög plötsligt en legobil genom luften och landade mitt i ansiktet på stackars R. Som självklart blev både förvånad och ledsen. Jag blev arg och sa att hon absolut inte får kasta saker på andra. Att det gör ont och att de blir ledsna. Hon förstod att hon gjort något dumt och började själv gråta efter en stund. Men när hon lugnat ner sig lite gick hon fram och sa "Ajm sorri". I eftermiddags när jag hämtat henne och vi gick hem sa hon att hon varit dum och hon hade tårar i ögonen. När jag frågade vad som hänt och vad hon gjort sa hon att hon hade bitits. När jag frågade vidare berättade hon att hon "bitit R´s baby sister och att det var dumt". Med tanke på att R´s baby sister inte är född än så var ju denna information inte helt sann, men jag vet inte om det var en omskrivning av något som faktiskt hänt (att hon bitit någon under dagen) eller om hon bara hittade på det hela och att hela "jag-har-varit-dum-händelsen" egentligen handlade om det som hänt på morgonen. Jag berättade då för henne att man absolut inte får bitas. Inte någon. Att det gör väldigt ont och att det är väldigt väldigt dumt att göra så. Men sedan fortsatte jag med att säga att vi alla kan göra dumma saker ibland. Och att man kan ångra sig när man inser att det man gjort var fel. Men jag sa även att oavsett om hon gör dumma saker ibland så älskar jag och hennes pappa henne så mycket så mycket. Det sista tog hon fasta på och upprepade för sig själv ett par gånger. "Mamma och pappa äskar mej lite mycket mycket alltid." Sedan sa hon att hon ville gosa med mig i sängen när vi kom hem. Så det gjorde vi. Otroligt hur mycket tankar och känslor som jag tror far runt i hennes lilla huvud nu.

Kvällen har sedan förflutit bra. Hon lekte mycket med sin leksakselefant och sin leksaksekorre och då berättade hon för mig att "elefanten hade ont i armen för att ekorren bitit honom". Så detta med att bitas är något som uppenbarligen snurrar runt i hennes huvud. Om det är för att hon själv bitit någon eller om det beror på att hon faktiskt blev biten förra veckan vet jag inte? Men vi pratar mycket om det och jag tycker att det på många vis är bra att hon faktiskt leker de här sakerna. Det kan nog vara ett sätt att bearbeta händelserna. Och nyckelordet just nu för henne känns som om det är närhet. Till oss. Mig och M. Helt naturligt såklart. När man är inne i en sorgeprocess är det trygghet man söker. Och för henne finns den naturligtvis hos oss. 

17 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Oj vad E har det svårt just nu! Det är verkligen något stort som hon går igenom med denna flytt, det märker man verkligen. Det kan vara frustrerande som förälder när man ser sitt barn då och barnet inte kan uttrycka sina känslor ännu, på ett annat sätt än att bitas och act out...Det är något som jag själv tycker ska bli skönt, när N kan tala ordentligt! Då man kan ha samtal och slippa se sitt barn så frustrerat! Jag hoppas det går bättre idag!

Äventyret framtiden sa...

Det är inte lätt att vara liten alla gånger med allt som sker runtomkring en,direkt påverkar och dessutom vara på väg in i trotsåldern, där hon hittar sig själv på ett annat sätt än tidigare. Det är jättebra att du ger henne klara gränser, för det är just det som hon behöver mera än vanligt just nu plus er närvarande uppmärksamhet.

:)/Karin

ExPIAtriate sa...

Förstår att det är en jobbig period för både dig och Lill-Skruttan! När Elias bytte avdelning på dagis i Singapore blev han också väldigt känslosam, började gråta på morgonen. Det tog ett tag för honom att anpassa sig på dagis, inte konstigt, nytt land och nytt språk och när han väl lärt känna alla barnen och kände sig någorlunda trygg så blev han uppflyttad till ny fröken och nya barn. Hans fina fröken flyttade då tillbaka honom till gamla avdelningen och det fungerade bättre för han var väldigt fäst vid henne. Det var samtidigt som vi väntade lillasyrran så vet inte om det var en reaktion på detta också.
Jag tycker det är bra att du pratar med henne, sätter gränser och visar vad som är rätt och fel men även försäkrar att alla kan göra dumma saker ibland men att mamma och papppa alltid finns där. Min pappa sa alltid till mig när jag växte upp att vad som än händer så kan jag alltid berätta för honom och det är något jag försöker föra vidare till mina barn. Att alltid vara öppen och ärlig och att lösa saker via en öppen dialog, det finns oftast lösning på de flesta problem.
Hoppas att det blir lättare för Lill-Skruttan, och för dig, för det är ju minst lika jobbigt som förälder men man får se det som en nödvändig period i deras utveckling. Min dotter bet sin kompis för inte så länge sedan och sprang sedan in på toaletten och gömde sig, väl medveten om att hon gjort något fel men kanske hennes sätt att säga till kompisen att inte komma för nära men orden saknades och det blev en handling istället.
Kram till er båda!
Pia

Katarina sa...

Oj, det låter verkligen som lilla E. har det jobbigt nu. Men som föräldrar är det nog lika smärtsamt.

Jag tror också som de andra att det är bra att prata om alla känslor och vad som händer och sker där. hon behöver nog mer tid att anpassa sig och finna sig själv i denna nya miljö.. Jag hoppas verkligen att det är tillfälligt och att E. ska börja trivas och gilla sina nya vänner.

Kram

Taina sa...

Stackars lilla E. Men Saltis, detta är inget ovanligt, även om det är jobbigt för alla inblandade. Jag är långt ifrån expert, men har varit med om liknande situation när L var liten och gick på dagis där ett av barnen bet L. Det diskuterades en hel del kring detta.

Jag tror att E får så mycket kärlek och uppmärksamhet hemma att hon känner en "skillnad" när hon kommer till dagis. Där måste hon dela på denna uppmärksamhet. Som tur är att hon kan sätta ord på sina känslor och så himla duktig på att prata.

Både du och M är superföräldrar och snart är E lika trygg på denna avdelning som på tidigare avdelning tack vare att ni tillsammans bearbetar detta.

Stor kram till er alla!!!

Annika sa...

Ja, det är klart att det är skitjobbigt för er nu.
Så fort ens barn inte mpr riktigt bra känns det ju gånger tio inom en själv. Man vill hjälpa och ställa saker till rätta.
Inte lätt att byta klassrum för den lilla. OCH, ja, du vet vad jag sagt tusen ggr om dig, Saltis: DU är den bästa mamma lilla Ella kunde få på denna jord. DIn styrka och klokhet och ditt tålamod och resonemang lyser igenom hela tiden.
Ella har haft tur med sina fldrar , helt klart.
Nu ska ni lotsa er igenom det här, och det kommer ni att göra.

Känner för Olgakatt, fö. Idag är det inte så mkt bättre väder. Regn och fukt...ingen skön kombo...blä...
Me4n imorrn ska det bli bättre!!

Kramar!!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ja för henne har ju den dagliga vardagen ändrats drastiskt. Och det känns värre för mig just detta att hon ännu inte riktigt kan uttrycka sig ordentligt. Jag tror det bidrar till hennes känsla av frustration.
Kram!


Pettas,
ja det är ju många saker som förändras nu precis som du säger. Både yttre och inre förändringar.
Tack för råd!
kram!!


ExPIAtriate wife,
visst är det så att vi alla strävar efter att ha en såpass öppen dialog och relation som möjligt. Och samtidigt sätta gränder och visa att vissa saker verkligen inte är ok. Och sedan är det ofta avsaknaden av ord som gör att de agerar utåt tror jag. Att stället för att säga till så slåss eller biter de. På dagiset jobbar de mycket med just detta. Att barnen istället ska "use your words". vilket är jättebra.
Tack för att du ville dela med dig!
kram!!


Katarina,
visst hadnlar det mycket om att prata omd etta. Det svåra är tycker jag, att jag inte riktigt vet hur mycket honv erkligen förstår av det jag säger, och även att jag själv inte riktigt kan förstå de HON försöker uttrycka. Men vi försöker ändå prata om det. Om inte annat så tror jag det är bra för henne att se att vi bryr oss om hennes vardag och vad hon känner.
Kram!!


Taina,
självklart är det stor skillnad på hemiljön och dagismiljön. Här är hon ju "ensam" om all uppmärksamhet medan hon på dagis får dela med andra. Just nu känner hon sig nog inte helt trygg med de andra barnen och jag tror det kan vara det som gör att hon reagerar som hon gör. Det plus att hon verkligen saknar sina gamla vänner mycket, och säkert inte riktigt kan förstå varför de inte får vara med henne. Jag hoppas det ska bli bättre med tiden såklart.
Tack för dina råd och din omtanke!
Kramar!


Annika,
tack vännen vad gullig du är! Det värmer. Som förälder tycker jag hela tiden att man ifrågasätter sig själv och sin roll och sitt handlande... ;-)
Och ja, vädret ja. Men det är inte LIKA mycket regn idag som igår ändå. Och som sagt imorgon ska det bli bättre.
Kramar!!!!

KARLAVAGNEN sa...

Jag blir lite rörd när jag läser om Lill-Skruttan, tänk om alla barn hade en sån fin mamma som du?

Å så vill jag säga att jag önskar att vi hade mer regn här, så njut lite av regnet samt att Olgakatts väska är väldigt fin. Men jag är inte avis ;-)

Kram

Desiree sa...

Ha ha vad lustigt att Olgakatt sprang på sin egen väska. Jag tror inte att det gjorde något för henne att det blev en regnig dag för det finns ju bara så mycket att göra inomhus i NY också.
Oj för de sådana noggranna anteckningar på barnen varje dag. Det var ett ambitiöst dagis. Hoppas att lilla E har en bättre dag imorgon och det var ju toppen att du kunde hämta henne lite tidigare i dag då hon behövde det lite extra.
KRam!

Saltistjejen sa...

Desiree,
javisst var det lite lustigt att hon sprang på sine gen väska! Tydligen hade tjejn med den andra väskan fått den från en svensk kompis. :-)
Ja de kkör alltid med anteckningar om hur dagen varit på dagis vilket är väldigt bra. Ibland är de mer detaljerade ibland mindre beroende på dag såklart.
I morse gick det bättre vid lämningen så jag hoppas hon haft en bättre dag idag.
Kram!!

Saltistjejen sa...

Karlavagnen,
å men gulledu vad snällt! Nu blir jag ju rörd själv... :-)
Ang regnet ska jag tänka på det. Själv tycker jag inte att regnet är så hemskt men det känns lite tråkigt för Olgakatt som är här osh ska turista.
Kram!!

Lia sa...

Du är en helt fantastisk mamma! så klok och inkännande och rättvis. Jag beudrar din relation till E så mycket! Lillsnuttan, det är tufft att vara liten men också tufft att vara vuxen och inte kunna följa med i sitt barns vardag. Närhet kan man nog inte få för mycket av, jag är fortfarande så att när jag är som mest ängslig vill jag bara vara nära J. Spelar ingen roll att jag snart fyller 30! Kram

Anne-Marie sa...

Vad jobbigt för E med den period hon går igenom men det är säkert bara en övergångsperiod. Och du verkar ju förstå precis vad som är på gång. Klok och inkännande. Skulle gärna ta emot litet regn. Här är det varmt och torrt. Kram!

Suzesan sa...

Gulle tös och gullemamman så bra mamma du är Saltis:)


Hon har säkert bara inte funnit sin roll i gruppen. Ny där och så kan man titta tillbaka och se om hon hade en central roll i den andra gruppen. Vilken plats hon hade där.

Jag som då inte är expert tror att det kommer lösa sig såsmåningom. Hon är ju på väg in en en trotsålder nu.

Om hon har temperament, vilket jag tror hon har, så kan det vara en dålig dag bara. De måste göra så där barn för att kunna lära sig sen att placera sig i livet. Men får lotas dem framåt i rätt och fel.

Kanske hon tror att de nya ska försvinna de med, så hon i början är avvaktande.
Måste säga även om det låter konstigt så fnissade jag åt att hon sagt att hon bitit bebisen som inte är född.....humor.....svartsjuk kanske på en bebis...eller vad tror du.

Lille E får så mycket uppmärksamhet och då kanske hon kräver det av de andra annars kan det kvitta lixom. Håller med om att det är bra att du sätter tydliga gränser. De måste man hålla det har jag lärt mig av erfarenhet. Ger man dem lillfingren tar de hela handen ALLA barn. Barn förhandlar HELA TIDEN till sin fördel. Åhhh så gullligt... ajm sorri.

(Människobett är det "farligaste man kan få infektionsmässigt om det går hål)

Kram
/Susanne

Saltistjejen sa...

Lia,
tack vad gullig du är! Nu blir jag jätteglad och rörd.Och visst är det så att vi alla behöver närhet, särksilt när vi går igenom händelser och/eller situationer som känns jobbiga.
Kramar!!


Anne-Marie,
tack! Ja, vi hoppas ju ockås att det är en övergångsperiod.
Här är det faktiskt sol och vackert idag vilket känns fint som omväxling mot de senaste dagarnas regn.
kram!!


Suzesan,
javisst kan det ligga mycket i att hon nu inte har den självklara "roll" som hon hade i den förra gruppen. Sådant känner vi ju alla av när vi byter grupptillhörighet. Oavsett ålder eller plats. Och hon har temperament så vissa dagar är det såklart mer av den varan än andra. Men någonstans så tror jag verkligen att hon även saknar sina gamla vänner mycket. De var en så självklar del i hennes liv för henne, och nu är de bara "borta".
Tack för din fina insiktsfulla kommentar!
Kram!!

Bejla sa...

Det är inte lätt att vara liten alla gånger. Samtidigt är det ju otroligt hur mycket de små trots allt förstår och känner. Det kan vara lätt att glömma. I sonens klass - där de ju är 6 år - ser man samma tendenser. Av saknad från det gamla och osäkerheten med det nya blir det många knuffar och småbråk. Det går dock säkert över med tiden.
Kram!

Saltistjejen sa...

Bejla,
ja jag tror att barn kan ha det lite svårt ibland då de ju genomgår inre förändringar hela tiden också. Antagligen kan detta vara en av orsakerna till att de flesta barn verkar må bäst av en såpass stabil miljö omkring dem som möjligt och att fust yttre förändringar kan få dem ur balans ett tag. Men jag hoppas som sagt också att detta ska vara en övergående fas.
Kram!