söndag, september 11, 2011

10 år sedan


Idag är det då 10 år sedan det hände. Tio år.
Långt innan vi flyttade hit. Långt innan New York City blev "vår" stad. Vårt Hemma. Jag hade vid den tiden inte ens varit här som turist. Aldrig besökt staden, än mindre de Två Tornen. Då, när det hände minns jag att jag mest kände stor chock över att det kunde ske. Att det hade skett. Sättet på vilket folk hade dött. Terrorn. Och självklart frågorna om vad som skulle hända sedan? Hur USA skulle svara på det som skett? Men rent känslomässigt var jag inte alls så berörd. Inte på det personliga planet. Jag kände otroligt mycket större sorg den elfte september två år senare när Anna Lindh avled efter att ha blivit knivstucken i Stockholm. Att hennes liv inte gick att rädda trots att sjukvårdsteamet slet bara ett par byggnader från min dåvarande arbetsplats. Det kändes nära. Det kändes svårt. På ett helt annat plan.


Men nu efter att ha bott här i denna fantastiska stad i snart 6 år. Nu känns det annorlunda. Nära. Nu blir jag känslomässigt mycket mer påverkad av vad som skedde då den där klara, vackra septembermorgonen här inte alltför långt ifrån mitt nuvarande hem. Detta trots att jag inte förälskade mig i den här staden förrän flera år efter själva händelsen. Tragedin känns ändå närmre. På ett mer personligt plan.

Att gå i de kvarteren som för tio år sedan var en mardröm. Och känna att detta är faktiskt en del av min hemstad. Mitt Hemma. Allt kryper närmare då.

Jag och M har just sett filmen "United 93" och ja, vad ska jag säga? Med känslorna som den filmen väckte, och med mina mycket färska minnen från den fruktansvärda tragedin i Norge nu den 22 juli i år så vill jag skicka en tanke till alla Er som på ett eller annat vis drabbades av dessa tragedier. Sorg kan inte mätas. Och jag vet att det tyvärr skett och sker hemska orättvisor runtom i världen som är minst lika stora eller ofantligt mycket större räknat i förstörda människoliv. Men idag på Årsdagen av Nine Eleven går som sagt mina tankar till denna händelse som förändrade min nuvarande hemstad. Samt till Norge. Det finns ett Före och ett Efter.

För er som vill se fler bilder av 9/11 Memorial kan titta och läsa här eller här.


*) Bilderna i detta inlägg är från nätet:
http://designwire.interiordesign.net
http://www.generationxcel.com/ground_zero.htm
http://www.nycinsiderguide.com/Ground-Zero-Memorial

23 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Jag känner samma sak. New York är också mitt hem nu på ett sätt och jag är både glad och ledsen på samma gång att jag aldrig fick uppleva de två tornen. Jag är glad för att för mig är New York inte en förstörd stad. För mig ha de två tornen nästan aldrig funnits. Å andra sidan är de så historiska att det hade varit fantastiskt att få ta del av dem...
Jag hoppas att det blir en fin dag i New York denna minnesdag!

Pettas sa...

Jag tror att oberoende var man bor i världen så minns man den här dagen så länge man lever. Naturligtvis blir den påtagligare närmare kärnan man finns men det ohyggliga våldet, terrorn sprider känslor runt världen. Det var så hemskt så man egentligen inte kunde ta det till sig.Lika litet som med Anna Lindh, som med Norge...det är svårt att förstå...
Det enda man kan är att hoppas att det inte upprepar sig.
Ha en finfin söndag!
Karinkram!

Desiree sa...

Ja usch tänk att det gått 10 dagar nu sedan denna hemska dag. Helt ofattbart det som hände. Nog förstår jag att det känns närmre och mer personligt för dig nu när NY är ditt hem även om du inte var där då det hände. Jag och C kollade faktiskt också just på filmen Flight 93 igår. Väldigt bra och skakande film. Jag håller med dig om att tragedier som 9/11 och det som hände i Norge är så fruktasvärt. Denna sorg går inte mätas. Så många varför ligger i luften. Ha en bra söndag trots att det ligger mycket sorg i minnena efter denna dag för 10 år sedan.
Kramar

Louise sa...

Sjalv bodde jag i New York under den hemska tiden -- utanfor zonen men tillrackligt nara (East Village). Foretaget jag jobbade pa forlorade ett par medarbetare, en eller TVA forlorade sina fiancees och manga manga forlorade vanner/Familj. Cantor var en av vara kunder. Dessutom kanner jag M Bloomberg. Kanslan man fick av att bo i NYC under den tiden var olik ngt annat jag ngnsin upplevt: horror, immense sorrow, kanslan av att vara en medmanniska och att vara en del av ngt storre. Det ar svart att forklara men det var inte bars negativt for under denna tiden fick man uppleva smarre hjaltedad varje dag.
Alla I hela staten var involverade. Nar sedan tsunamin hande sa en av Mina svenska svenskboende bekanta att 9/11 var peanuts i jamforelse och att amerikaner alltid skall vara I centrum. Jag var da tyst, tyvarr, men inom mig slog det slint. Varfor jamfora?
Nu bor jag i Los Angeles och kanner blandat infor att inte vara hos er imorgon. Men tanker pa er alla som bor i en av varldens underbaraste stader!!

olgakatt sa...

Vissa händelser fastnar ju så i minnet att man minns precis vad man gjorde när nyheten kom. Så var det ju den 11/9 2001 och likaså precis året därpå.
Men jag minns också känslan att stå på takterassen till det ena tornet för det gjorde jag en gång på 1970-talet. Någonstans har jag dessutom en bild på mig själv där. Den stunden har också etsat sig fast efter dådet och blivit ett klarare (redigerat?) minne.
Förknippat med platsen har också Dam B`s och min "bejublade" sånginsats med en grupp förståndshandikappade ungdomar och deras lärare en septemberdag för två år sedan blivit. Vi sjöng "We shall overcome", en hel massa verser, vid planket till byggarbetsplatsen. Jag tror inte det var Dam B och jag som fick mest applåder men några uppskattande kommentarer fick vi.

Lotta sa...

Svårt att hitta orden

Jag instämmer med allas tankar här

För mig var det mycket nära fast jag var i Stockholm. Min man är uppvuxen på Manhattan och själv kom jag dit första gången som 7-åring

Solen lyser just nu över en av världens bästa stad - New York

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ja det är konstigt det där att vissa händelser kan kännas närmare långt efter att de verkligen inträffat. Endast för att man själv har fått en annan relation till den.
Kram!


Pettas,
ja, det tror jag med. Och visst är det så att vi får hoppas att det inte ska upprepas.
Kram!


Desiree,
ja det känns inte riktigt som 10 år tycker jag. Aha, så du och C hade också lite av ett Nine-eleven-moment igår då beträffande film. Vi såg dock inte Flight 93 utan United 93 vilket jag tror är lite mer likt en "dokumentär" såpass det nu går att vara det. Filmen är självklart ingen dokumentär utan en sk spelfilm, men mycket av den utspelar sig i de olika kontrollrum för flygkontrollanter när man upptäckte att de olika planen betedde sig underligt.
Här blir det ju stor högtidlig minnesstund men jag tror få kommer gå ner till Ground Zero idag.
Kram!


Louise,
tack vilken fin kommentar! Jag förstår verkligen att det måste varit något alldeles otroligt att ha upplevt 9/11. På så många sätt. Hemskt, sorgligt men som du också beskriver det med en vissa positiva förtecken, just p g a att alla här då ställde upp på varandra. Visade enorm drivkraft och utförde hjältedåd som du säger. Var riktiga medmänniskor. Och så oerhört klumpigt av din svenska bekant att uttala sig på det viset!! Sådant får mig upprörd! Alla som förlorar någon närstående bär sorg. Oavsett om det hände i en naturkatastrof, en terrorattack eller i en sjukhusäng. Sorgen är lika stor och smärtsam för de som drabbas. OCH det som skillde 9/11 samt Oslo/Utöya från t ex tsunamin är ju att just att det är människor bakom som orsakar detta. Som dödar. Mördar. Planerat och medvetet. Jag tror just detta faktum kan skaka om både de drabbade samt oss andra runtomkring på ett annat sätt eftersom det kring detta finns ännu fler frågor kring varför, samt om det skulle gått att undvika. Olyckor och naturkatastrofer är hemska men där tänker man ofta inte i samma banor vad gäller det här med just "ondskan" och rädsla för t ex hämnd. Men som sagt, själva Sorgen blir varken större eller mindre oavsett dödsorsak för de man förlorat.
Kram!!


olgakatt,
ja jag tänker också på dig och Dam B som var där och sjöng med gruppen när ni var här på besök!! Det var en sådan underbar händelse tycker jag! :-)
Kramar!


Lotta,
ja, det är svårt att finna orden. Stora händelser som denna gör ofta att man inte riktigt kan förstå. Inte ens efter år och åter år. Jag förstår verkligen att det kändes för dig redan då när det hände eftersom din man är härifrån. Jag hoppas att hans familj inte drabbades av förluster i form av omkomna.
Kramar!!!

Emma sa...

:-( Usch, det är när det blir nära som det *känns på riktigt* men det är / var t.o.m en stor händelse på avstånd.

Anna Lindh var fruktansvärt. Jag jobbade med svensk-sudaneniksa föreningen när hon var utrikesminister och hon kom till ett av våra styrelsemöten en gång p.g.a ett fall med en kidnappning -en sudanesisk man som hade barn med en svenska och inte¨lät henne träffa dem igen / inte lät dem återvända till Sverige. Vi var bara 5-6 personer i styrelsen och det kändes stort att hon tog sig den tiden mitt i hennes stressade schema. Dock löstes inte fallet. När hon mördades kändes det verkligen nära och extra hemskt eftersom jag spenderat flera timmar i hennes sällskap. Hemskt!

Så det där med närhet spelar naturligtvis stor roll. Förstår att 9/11 känns med verkligt nu när ni har er vardag dÄr.

Saltistjejen sa...

Emma,
jag förstår verkligen att det måste känts ännu hemskar med mordet på Anna Lindh för alla som träffat henne. Det blir ju som sagt ännu närmare när man har träffat och/eller jobbat känt en person som sedan försvinner. Fantastiskt också vilket engagemang hon hade tycker jag. Det är ju den bilden man fått av henne. Att hon brydde sig inte bara om de "större" frågorna utan även på mer "personlig nivå".
Kramar!

Susanne sa...

Du skriver så bra om känslorna kring denna speciella dag och jag kan identifiera mig med mycket i din text.

Bloggade själv om 9/11 idag och kände hur jag plötsligt var tillbaka där i tiden, för tio år sedan, och såg planen flyga in i tvillingtornen på mina föräldrars tv (http://susalull.wordpress.com/2011/09/11/wtcsitememorial-org-en-wikipedia-org/)

Har zappat mellan SVT1 och CNN idag och sett stora delar av minnesceremonin. Tyckte det var nästan olidligt vackert när Paul Simon sjöng.

Susanne sa...

Du skriver så bra om känslorna kring denna speciella dag och jag kan identifiera mig med mycket i din text.

Bloggade själv om 9/11 idag och kände hur jag plötsligt var tillbaka där i tiden, för tio år sedan, och såg planen flyga in i tvillingtornen på mina föräldrars tv...

Har zappat mellan SVT1 och CNN idag och sett stora delar av minnesceremonin. Tyckte det var nästan olidligt vackert när Paul Simon sjöng.

Saltistjejen sa...

Susanne,
tack!! Vad fint du skrivit också! Och ja, vi är lite lika där med att ingen av oss varit i NYC då det hela hände, men att man i efterhand förälskat sig i staden och därmed känner mycket för alla som drabbades av den här tragedin.
Kramar!!

Stef sa...

Det var inte alls lika nära när man bodde i sverige, man tyckte att det var en fruktansvärd tragedi naturligtvis, men det träffade inte så när hem. När man flyttade till usa förändrades det,människorna och platsen...man berördes på ett helt annat sätt, man såg det på ett helt annat sätt. Det blev mer nära hem. Nu bodde vi inte i New York så jag förstår att det känns så ännu mer för er som bor där. Kramar till er alla!

Freedomtravel sa...

Självklart blev det mer abstrakt för oss som befann oss lite på avstånd. Ändå är det en händelse som berörde många känslomässigt. Jag kände också människor som berördes direkt ekonomiskt när bolagen där de hade aktier utraderades. Självklart en bagatell att förlora pengar om man jämför, men det drabbade en också med en insikt om hur beroende alla länder är av varandra, hur sammankopplade vi är, hur händelser i världen startar kedjor av händelser som berör människor på många olika platser.

Saltistjejen sa...

Stef,
ja jag tror att alla som kände till vad som hände blev berörda oavsett var i världen man befann sig. Men visst känner jag skilnnad på just det där personliga planet. Innan vi flyttade hit hade jag liskom ingen direkt koppling till New York. Innan 9/11 hade jag inte ens upplevt staden. Så visst förändras ens egen relation till staden och därmed även dess historia.
Kramar!!!


Freedomtravel,
jag tror som du att alla som på ngåot vis hade en koppling till New York upplevde det mer känslomässigt även om ni inte befann er i staden då det hände. Att känna någon som drabbas eller att helt enkelt "bara" älska staden efter att man besökt den är ju sådana kopplingar. Själv hade jag ju som sagt aldrig varit i NYC innan 9/11 så för mig var staden på den tiden endast bilder från filmer och TV. Inget mer. Alltså kände jag inte alls den där personliga känslan kring tragedin. Den har växt fram senare.

Annika sa...

Jag är nog en av de få US-bloggare som bodde i USA redan då.
DET som hände, och känslorna, går faktiskt inte att beskriva.
Det var som en fruktansvärd mardröm, något man aldrig trodde skulle kunna ske.
Dagen då var lika vacker som den igår.
Lika overkligt vacker, och så händer detta inferno i NYC, Washington och PA. Jag glömmer aldrig den dagen, och aldrig den HÖSTEN som var genommärklig.
USA har inte blivit sig likt efter 9/11. Det var så annorlunda innan det hände, det var faktiskt det.
Anna Lindh var ju chockerande, men på ett annat sätt. Jag var inte i Sverige då, och det kändes genomärkligt att ingen här visste vem hon var. Så det var en mkt egendomlig känsla också, men på ett anant plan.
Skönt att den här helgen är över nu. Jag tror jag överdoserae lite i minnesprogram, och egna dagböcker.
Kram!

Annika sa...

OO; och jag var ju uppe i Twin Towers med varenda besök vi tog till NYC. OCH, jag tycket alltid att det var lika obehagligt att vara där på the observation deck, men samtidigt fascinerande.
Så Twin Towers betydde verkligen mkt för mig.
NU är jag impad över det nya som byggs där. DET komemr att bli så fint!! OCH mäktigt, det nya WTC!!

Taina sa...

Bra skrivet Saltis! Trots att jag inte bor i NYC så har det berört mig mer sedan jag flyttade till USA. Jag möter alltid någon som haft en relation till någon av de drabbade. Då kommer det närmare en liksom.

Jag besökte Windows of the world under halloween 2000, dvs året innan. Kommer så väl ihåg utsikten där vi stod och dansade och tittade ut över Manhattan. Mäktigt.

Minnesstunden igår var fin tycker jag.

Kram på dig!

Saltistjejen sa...

Annika,
ja, du har ju bott här i USA såpass länge så du upplevde detta på ett helt annat sätt. Att du dessutom bodde nära DC som var ett av målen gör ju att det hela måste blivit en ännu starkare upplevelse. Samt att ni ett bra tag inte visste om din svärfar överlevt efter att Pentagon blivit träffat av ett av planen. Förstår att det måste varit en ren mardröm! Även själva efterspelen med Anthraxhot och allmän skräck för nya attacker.
Och att du varit upp i Twin Towers så många gånger gör ju att du verkligen VISSTE hur högt det var. Jag tänker på det ibland just det faktum att folk verkligen hoppade ut därifrån. Så ofattbart hemskt!
Och visst är nya WTC fint! Jag tycker verkligen att de lyckats med 9/11-Memorial! Så symboliskt och samtidigt vackert.
Kraaamar!!


Taina,
ja, man träffar ju av förklarliga skäl fler här som drabbades på olika vis. Och det faktum att man numera har trampat runt i de kvarteren där det hela hände.
Stor Kram!!

Anna, Fair and True sa...

Jag påverkades ju inte heller på det personliga planet så att säga men eftersom jag bott i och besökt USA väldigt mycket innan dess så kändes det ju mer då än vad det gör nu (ingen av de jag känner drabbades på nära håll som tur är). Jag hade bl a varit i tornen, fast bara i shoppingcentret i botten. Anna Lindh känns så här i efterhand en mycket större grej för mig. Eller t ex Estonia-förlisningen - en båt jag även åkt med bara sex veckor innan. Även om det givetvis var så många fler människoliv som gick till spillo i 9/11. Och t ex Estonia var ju annorlunda för det var en tragisk olycka och inget attentat.

Jag har varit tillbaka till Ground Zero några gånger, bl a redan i december 2011, och jag ser fram emto att se det nya monumentet. Det ser så vackert ut!

Märktes det av någon annan stämning på årsdagen?

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
nej men med din personliga koppling hit så förstår jag att det kändes väldigt starkt för dig. Estonia var ju för svenskarna fruktansvärt, liksom Tsunamikatastrofen. Om man räknar till antalet drabbade svenskar. Mordet på Anna Lindh var väl det mest omskakande ur "samhällsperspektiv" sett. Att det var ett mord på en svensk toppolitiker. Dessutom någon som var så omtyckt och folklig som hon. Och så UNG! Med barn! Det gjorde väl att det hela kändes ännu värre för många svenskar tror jag. Alltså förutom den mer "samhällsomvälvande" sidan av det hela.
Av 9/11 här märkte man inte mycket ute på stan. Iallafall inte är uppe, men säkert mer om man var runt Ground Zero. Men på TV var det ju både live sändning av själva ceremonin samt en massa minnesprogram.

Anna, Fair and True sa...

På tal om Anna Lindh så dog ju deras pappa för ett-två år sedan så nu är de helt föräldralösa :( Nu är de ju nästan vuxna men ändå! Vet inte om du läste det men för ett par veckor sedan kom mördaren ut med sanningen och då kändes det mordet ännu mer meningslöst.

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
ja visst är det hemskt. Jag tycker de pojkarna fått vara med om så fruktansvärda saker under sin uppväxt. Minns att jag blev jättetagen av beskedet när deras pappa dog. Och visst är det så fruktansvärt onödigt och meningslöst med mordet! Ja, alla mord såklart.