Behöver tid

Just nu rusar allt runt runt runt. Både på jobbet och privat. Det är massor av måsten som knackar på axeln, viskar i mitt öra, eller till och med ropar högt ibland. Som en konstant kör av viskningar och rop. I mitt huvud. Inte konstigt att man blir trött. Igår hade jag lätt huvudvärk hela dagen faktiskt. Jag tror det är stressen. Men visst, det kan ju vara fukten och hettan också. Eller en kombo.

Jag längtar just nu till att den här superhektiska perioden på jobbet ska vara över. För det ÄR verkligen otroligt intensivt nu. De här topparna vi har inför de stora konferenserna (två om året med ca ett halvårs mellanrum) är verkligen ingen barnlek. Det är konstant saker som skulle varit gjorda igår. Tusen saker att hålla i huvudet. Personer att kontakta. Att minnas att man ska kontakta. Och att göra det i tid. Det kan ibland vara en av de stora utmaningarna i mitt jobb just nu. Plus att i vissa fall ha silkesvantarna på då man knattrar emails på tangentbordet. Diplomat i miniformat får man vara ibland. Ni vet. Lika delar lirk, smicker och mutor. Hahaha!

Jaja, jag ska inte klaga alltför mycket. Jag tycker galet mycket om mitt jobb faktiskt! Stortrivs. Både med arbetsuppgifter och kollegor. Och med min chef som är underbar! Varje dag gläds och förundras jag över att jag faktiskt fått den här möjligheten. Jag tror ändå att saker och ting ibland sker, eller INTE sker, av en anledning. Alla de där jobben jag sökte men aldrig fick. Alla ansökningar jag svettades över. Skickade. Väntade svar på. Svar som aldrig kom. Alla besvikelser som för ett år sedan hopade sig till ett gigantiskt träsk av dåligt självförtroende, ilska, sorg, frustration och stress. Det var överjobbigt då, men såhär i efterhand är jag så glad och tacksam över att jag inte fick något av de andra jobben jag sökte. För jag har svårt att tro att det skulle slagit det jag nu har. På flera plan. Både rent karriärsmässigt men också vad gäller hur mycket jag utvecklas och hur bra jag trivs. Trots den höga arbetsbelastningen som det stundtals är.

Men visst, just nu känner jag att det snurrar lite väl fort. Denna veckan har varit så jobbintensiv att jag verkligen fysiskt nästan känt av att det inte riktigt känns rätt. Långa dagar. Häromdagen var det 11 timmars arbetsdag. Och igår jobbade jag visserligen hemifrån men tog mig inte ens tid för lunchpaus. Konstant jobb i huvudet. Kollade min mailbox igårkväll och insåg att jag faktiskt svarat och skickat mail från 5.30 på morgonen till 23.30 på kvällen. Flera av dagarna denna veckan. Självklart har jag inte arbetat alla timmar däremellan, men det visar ändå på hur pass "påkopplad" man är under hela sin vakna tid.

Så jag har bestämt mig för att idag ska jag sluta jobbet tidigt. Jag känner verkligen att jag behöver det. Det kommer att bli hämtning av Lill-Skruttan redan efter "nap time" på dagis och sedan ska vi tillsammans med en av hennes bästa kompisar gå till någon lekpark och hänga där. Ungarna lär inte hänga så mycket gissar jag utan leka med vattenspridarna. För jo, det är hett hett hett här i staden idag. Redan 31 grader och klockan är bara strax efter 10 på förmiddagen. Så vattenspridarlek blir perfekt. Jag känner att jag behöver bara vara lite. Vara mamma. För den senaste tiden har jag kanske inte varit helt bra på det. Närvaron. Ni. Vet. Den där som det ibland kan vara så svårt med. Särskilt när man har tusen andra saker i huvudet. Och jag tror hon känt av det. Omedvetet på något vis. För hon har varit mer mammig än vanligt den senaste tiden. Lill-Skruttan. Så i eftermiddag tänker jag logga ut och försöka vara i nuet. Försöka lära av min underbara snart-5-åring. Nuet. Ni vet det där som försvinner nästan lika fort som det kommer. Det där magiska ögonblicket. Att vara. Här och nu. En av livets svåraste konster. DEN ska jag träna på i eftermiddag. Och jag ser fram emot det!