torsdag, mars 25, 2010

Mycket försenat Fredagstema

Förra veckan hann jag inte alls med Fredagstemat. Det var ju Längtan som var temat. Ett starkt ord som för mig betyder väldigt mycket. Längtan är för mig inte enbart en sinnesstämning utan en känsla som nästan har en färg. Inte bara en enda färg utan Längtans färg kan skifta. Allt från det skymningsblå som är så närbesläktat med Vemodet via det lugnt förväntansfullt gyllengula till en nästan klarlysande stark röd färg. Nästan lika kraftfull som den färg jag också tänker mig att Livskraften men även Desperationen har.

Längtan.
Ett ord som vid första tanken ligger mjukt i munnen. Men som trots detta inte enbart är ett ord höljt i ett smått romantiskt skimmer utan lika gärna kan bränna som eld eller till och med skära en sönder och samman om man låter det ske.

I mitt liv har jag gått hand i hand med just Längtan i perioder.
Jag har stiftat bekantskap med både den form av Längtan som gränsar till lycka och den som gränsar till sorg. Och all den Längtan som ryms däremellan.

Man kan längta till platser. Till det som var. Till det som ska komma. Till situationer. Man kan längta efter personer. Efter en speciell doft, en smak, en känsla. Man kan längta efter sådant man nästan glömt. Och efter sådant man knappt visste fanns. Men man kan också längta bort från något eller någon.

Den allra starkaste Längtan jag känt hittills i mitt liv, och som på något vis hamnar i en helt egen kategori för sig själv, är dock min längtan efter barn. Detta kan kanske låta underligt och främmande för er som känt mig länge, särskilt då denna längtan kulminerade efter att jag lämnade Sverige och därför inte var något jag alls kände innan vi flyttade hit. Jag har hela mitt liv vetat att jag "vill ha barn när jag blir stor". Sedan har dock det där "bli stor" flyttats längre och längre fram i tiden vartefter åren gått. Först var tanken "inte före 25". Sedan när 25-årsstrecket närmade sig flyttades gränsen hastigt till "inte före 30". När även min 30:e födelsedag kom och passerade hade åldersgränsen återigen skjutits framåt. Nu handlade det mest om "oj man kanske borde vilja ha barn nu men det vill jag ju inte...." vilket faktiskt skapade en viss form av stress. Runtomkring mig fick vänner och kollegor barn. Och trots att jag i en framtid inte kunde se mig själv utan barn så kändes det som något jag absolut inte kunde tänka mig "just nu". För just nu var det ju så mycket annat som skulle ske. Inte hade jag plats för att bli förälder. Bortprioritera delar av mitt liv och de planer och drömmar jag hade. Nej, det fanns inte på kartan.

Men efter att vi flyttat hit började jag fundera alltmer över framtiden och över hur jag ville att min liv skulle utvecklas. Över hur länge vi skulle bo här? När och hur vi skulle komma tillbaks till Sverige. Och självklart började även mina år att spöka. Inte så att jag kände mig gammal. Men rent logiskt visste jag ju att jag var en bit över 30 och att jag inte blev yngre med tiden. Någon direkt längtan efter barn hade jag dock fortfarande inte. Men jag började inse att en sådan längtan kanske aldrig "bara skulle komma" sådär lite oförhappandes. Alltså började min logiska del av hjärnan (jo jag har faktiskt en sådan även om den inte alltid går på högvarv direkt) att arbeta. Det hela slutade helt enkelt med att ja och M fattade ett helt logiskt och inte alls särskilt känslomässigt beslut om att "nu fick det nog vara dags".

I början var ingen av oss särskilt fundersamma. Mer än att vi kände en viss nervositet över "om det skulle gå snabbt". Men snabbt var precis vad det inte gick. För min del tyckte jag det var skönt att inget hände till en början. Och jag kände ingen som helst stress. Men sedan gick månaderna och vartefter tiden gick och inget hände började min faktiska längtan efter att bli gravid växa sig allt större. När det gått ett helt år och inget hänt började min längtan även blandas med en svagt växande oro. Tänk om något var fel?! Tänk om det vi väntade och hoppades på aldrig skulle hända? Plötsligt var min Längtan väldigt påtaglig. Nästan fysisk i sin kraft.

Utan att gå in på fler detaljer kan jag mest bara säga att tiden innan vi faktiskt fick vårt otroligt hett efterlängtade besked var en riktig berg-och-dalbana. Det handlade inte om år som lades till år. Inte heller så stora uppoffringar, både fysiskt, mentalt och ekonomiskt som så många andra tyvärr måste igenom. Men det räckte gott och väl. Vår berg-och-dalbana gick via undersökningar, hopp & besvikelser, fertilitetsklinik, desperation & nedstämdhet, googlande, sorg & likgiltighet, oro, ilska & stress, hormonbehandlingar, operationer och ännu mer hopp mot en oviss framtid. Under den här tiden försökte vi så gott vi kunde att leva ett så normalt liv som möjligt. Jag är även ganska säker på mina minnen av den här tiden färgas rejält av just min egen upplevelse. För jag tror att M och jag upplevde detta väldigt olika. Visst är man två om att försöka bli föräldrar, men hur engagerad den kämpande mannen än är så handlar det till sist ändå om kvinnans kropp. Det är hos henne de olika förändringarna ska ske. Det är hon som kan gå och "känna efter" dagarna mellan ägglossning och mens. Är något annorlunda denna gången? Ömmar inte brösten något mer än vanligt ändå? Känns inte magen lite mer svullen än normalt? Jag kan inte säga säkert, men för M´s del tror jag den största oron och stressen bottnade i hans omtanke om mig. Att jag skulle må bra. Medan oron och besvikelsen över att det "inte gick denna gången heller" på något vis kom lite i andra hand.

Jag kan även såhär i efterhand helt klart konstatera att jag blev lite smått paranoid dagarna mellan ägglossning och mens. Det fanns dagar när de här tankarna upptog en enormt stor del av min vakna tid. Jag kände efter. Jag kände efter lite till. Och så lite igen. Jag klämde och kände. Jag läste och funderade. Analyserade och drömde. Och dagarna när mensen skulle komma sprang jag på toa säkert ett par gånger i timmen ibland. För att kolla. Och kolla igen. Tills det de allra flesta gångerna slutade med ett krasst konstaterande av fakta och sedan en djup besvikelse och tårar. Eller vissa gånger med någon sorts avtrubbad likgiltighet.

Och under hela den här perioden fanns den där stora Stora Längtan inom mig. Och den växte och växte och växte. För varje misslyckat försök. För varje månad som kom och gick utan resultat. Och den Längtan kan jag säga, är av en mycket speciell sort. Den känns stor och den är röd. Och den tar en i besittning. Den är så stark att man förundras över att man inte kan bli gravid enbart genom den energi som lagras och alstras av denna Stora Längtan. Den är en enorm drivkraft. På både gott och ont. Kraften man får hjälper en upp från det avgrundshål man ramlar ner i när det lilla spirande hoppet dör. Då när man inser att man trots att man gått över tiden ändå inte alls bär något liv. För utan drivkraften som den där Längtan gett upphov till hade man gett upp långt långt tidigare. Men dess styrka och intensitet är inte enbart något positivt. Om man inte passar sig kan den med tiden även utvecklas till desperation och dess styrka kan lätt förtära en inifrån.

Just ofrivillig barnlöshet är något som blivit allt vanligare i takt med att vi i västländerna väljer ett annat sorts liv än tidigare. Vi vill hinna med så mycket innan vi ska "stadga oss". Det är resor som ska göras, olika arbeten vi vill prova på, olika utbildningar vi vill genomföra. Vi vill gärna sedan hinna arbeta på ett "riktigt" jobb ett tag för att ha en bra ekonomi. Och om vi tycker om våra yrken vill vi kanske hinna med att göra lite karriär också. Allt detta innan vi är beredda att bilda familj. Detta resulterar i allt äldre förstagångsföräldrar. Vilket i sin tur resulterar i att fler och fler får problem med just detta att få ta del av ynnesten att kunna bli föräldrar.

Självklart är det högst individuella skäl till varför man väntar med att försöka få barn. Det behöver inte alltid handla om "bortprioriteringar" för andra saker, utan det kan handla om faktorer man inte själv kan styra över. Att man ännu inte träffat någon att "bilda familj med". Eller arbetslöshet. Sjukdom. Om livssituationer som är helt oförenliga med barn. Men oavsett vad orsaken är så tror jag de flesta som upplevt detta kan känna igen sig i just den väldigt speciella form av Längtan som skapas och växer under den tid man försöker att förverkliga drömmen om ett barn. För den är verkligen en mycket egen form av Längtan. Stark som livet själv. Kanske för att den just handlar om Livet självt. En sorts Livslängtan.

Jag är inte en person som aktivt strävar efter att ingå i olika gruppgemenskaper. För min del handlar relationer alltid om individer. Vissa klickar man med, andra inte. Vissa har man gemensamma erfarenheter och tankar med, andra inte. Det förra behöver absolut inte vara en garanti för att man ska klicka dock. Nej, det är mycket mer komplicerat än så. Man kan träffa personer där man inte kan se en enda "likhet" men där man på något förunderligt vis ändå känner det som om man har hittat hem. Men en sak som jag trots allt har upptäck efter min erfarenhet med den barnlängtan jag hade, är att jag känner enormt mycket för och med andra personer jag träffar som har liknande erfarenheter. Just denna Längtan och den oro som tillsammans skapar ett slags tillstånd av vakuum just när man kämpar som mest, är något som definitivt sätter sina spår. Även när det hela är över. Något man bär med sig resten av sitt liv. Som ett ärr i själen. I mitt fall, eftersom allt slutade mer än lyckligt för vår del, är ärret numer inget som smärtar. Det skaver inte ens. Men det finns där. Som ett minne. Ett minne av en kamp och en Längtan starkare än något annat jag hittills upplevt. Längtan efter Liv.

Till Alla Er där ute som kämpar och som känner till styrkan av just denna Längtan. Till Er vill jag skicka de allra varmaste styrkekramar! Låt er Längtans drivkraft föra er framåt och dra er upp om ni faller. Men låt den inte ta er i besittning. Låt den inte äta upp Er.


"Längtan är den största kraft i världen. Mjuka maskroshuvudet som spränger asfalten av bara längtan! Hunden som utan vila springer hundra mil för att hitta husse! Kometen som återvänder efter nästan åtti år!"
Ur "Medan regnbågen bleknar" av Peter Pohl




Här är även råd och tankar kring detta med ofrivillig barnlöshet för er som vill läsa mer:
Jag vill framförallt lite fint inflika till Er som eventuellt träffar personer i er omgivning som kämpar med just detta: Vad ni än säger undvik en av vår moderna tids största och mest efterhängsna MYTER - den om Stress!!!!! Säg inte att det handlar om stress. Att "om ni bara slappnar aaaav så kommer gå vägen". Tyvärr är just detta en s k "sanning" som lever kvar hos många, inte minst inom sjukvården. Men detta är faktiskt ren skär myt! Glöm alla historier om att "om du känner press och stress så spänner du dig och då är det svårare att bli gravid." Glöm även alla berättelser om "par ni hört talas om som försökt i hur många år som helst utan resultat men så fort de ställde sig i adoptionskö så släppte spänningen och stressen och då blev hon gravid med en gång".
Så snälla rara! Det handlar inte om stress! Det handlar om idogt kämpande. Med allra största sannolikhet hade samma kvinna blivit gravid även om paret inte beslutat sig för adoption. Detta givet att allt annat i deras liv varit exakt detsamma som det var vid tiden för befruktningen.

Stress ÄR fortfarande en faktor som kan påverka befruktning och graviditet negativt. MEN det handlar om stress som mycket få av oss som bor och lever i Väst någonsin kommer att uppleva. Det är stress orsakat av saker som svält, mycket traumatiska upplevelser såsom krigstillstånd, tortyr eller liknande. Inte av att man har mycket på jobbet just nu. Eller att man så gärna vill ha barn att man "stressar upp sig" p g a detta.

Självklart orsakar en sådan här kamp för att få barn en mycket stor mental stress. Såklart. Men anledningen till att det inte blir några barn sitter inte i denna stressen. Orsaken till utebliven graviditet har nästan alltid någon form av genetiska och/eller andra fysiska orsaker. Enligt min f .d chef, en mycket framstående fertilitetsforskare (Dr Roger Gosden) ligger svårigheter att bli gravid eller att kunna få till en fullgången graviditet oftast i äggets kvalitet. Självfallet finns även många andra faktorer som kan spela in, men han menade att just ägget bär på otroligt många "faktorer och mekanismer" som vi idag inte ens kan gissa oss till, men som är mer eller mindre nödvändiga för att en fullbordad befruktning och inplantering ska kunna ske. En av de saker som stöder denna hypotes är att många kvinnor som har flera år av misslyckade försök till befruktning/graviditet (både "vanliga" och olika former av IVF) bakom sig kan bli gravida på första försöket om de använder sig av en äggdonator (alltså en annan kvinnas ägg).

Andra orsaker kan vara genetiska i form av deletioner eller mutationer men av sådan art att man inte kan upptäcka dem med dagens diagnostiska verktyg. Det går dock framåt. En av mina f d kollegors man visade sig ha en familjehistoria där hans mamma blivit gravid många gånger men där nästan varje graviditet tyvärr slutat med missfall. De enda fullgångna graviditeter hon haft var när hon väntade honom samt hans bror. Men hans bror föddes med en s k utvecklingsstörning. Inte förrän nu när han och hans fru (min f d kollega) ville börja bilda familj kunde man hitta en liten genetisk defekt som visade sig vara orsaken till hans mammas alla ofullgångna graviditeter samt hans brors utvecklingsstörning. Men tidigare har man inte kunnat hitta denna defekt eftersom man inte haft tillräcklig kunskap att leta efter just denna typ av genetisk defekt.

Tyvärr vet vi än idag, trots idogt forskande, alldeles för lite om alla de faktorer vilka utgör det komplexa och komplicerade mirakel som skapandet av ett nytt liv verkligen är. Min gissning är att man om kanske 5, 10, 20, 50 år fram i tiden kommer att kunna hjälpa ofrivilligt barnlösa personer som idag kanske inte kan få hjälp. Personer där man med dagens kunskap inte kan hitta något som helst fysiskt/genetiskt fel. Främst beroende på att de verktyg man har idag är alltför grova. Ungefär som att leta efter en nål i en höstack men där man endast har tillgång till en helikopter som hjälpmedel i sökandet.

Så än en gång:
Säg inte att oförmågan att få barn handlar om att "man bara måste slappna av" eller att det handlar om stress för det gör det inte!

43 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Hej!
Det var ett mycket öppet och utelämnande inlägg som jag uppskattade enormt! Och det är en längtan som många har - barn, på flera sätt, som du skrev. En längtan som blir fysisk och kanske till och med gör ont. Och jag känner igen det där med att skjuta upp :) Man väntar på ett perfekt tillfälle att få barn, eller skaffa hus, eller flytta eller byta jobb eller något annat stort. Men finns det verkligen något perfekt tillfälle? :)
Jag är så glad att det gick vägen för er till slut! Nu har ni en fantastisk liten tjej som förgyller ert liv :)
Stor kram och tack för detta fina inlägg!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
tack!! Ja det var en krångligare resa än väntat men jag är också så otorligt lycklig och tacksam över att den slutade lyckligt. Och visst har du rätt i att det aldrig är "rätt tid" för de stora valen och ögonblicken i livet...
Kramar!

Therese sa...

Ett fint och ärligt inlägg ♥
Jag är så glad för er skull att ni fick er söta tös.
Många kramar

Lena sa...

Jättefint inlägg och jag är så glad att det gick bra för er! Själv så är jag o mannen i längtans tagen och längtan är svår men hanterbar! Tackar och niger för kramen du ger! :0)

Mvh Lena

bettankax sa...

Å vad jag önskar denna text kunde spridas vida omkring. Fantastiskt bra och berörande. Ingenting är enkelt och glada "avstressande" tillrop vittnar om, som så ofta, stor okunskap.
Kram till dej o Ellagull.

Annika sa...

Otroligt personligt och fint skrivet, Saltis...
Och jag kan förstå att just DEN längtan känns i kropp och själ. Att den börjar äta sig in i allt. Det är ngt man inte direkt tänker på när ens barn kommit "på beställning" sas.
Men, som sagt, jag förstår ju, nu ännu mer tack vare dig, hur TÄRANDE denna längtan kan bli.
En trängtan...
Saltis, tänk att ni fick den lilla ella-bellan till slut. Vilket mirakel!!!
Powerinlägg.
Stora kramar!!!

Saltistjejen sa...

Therese,
tack söta du!
Kram!!


Lena,
å jag önskar er all Lycka Till!!!
:-)
Kramar!!!


bettankax,
tack vad gullig du är!
Kram!

Millan sa...

Vilket fint inlagg. Det maste vara nagot av det tuffaste man kan ga igenom, den dar langtan efter ett barn som blandas med frustration nar det inte hander. Jag har nagra nara vanner som haft samma resa och som lyckligtvis slutat med barn i slutandan men usch vilken tuff tid de hade.
Jag ar sa glad for er skull att det gick sa bra i slutandan och att ni nu har er fina lilla Ella!

Det dar med att langta ar egentligen en ratt sa underlig kansla. Jag har emellanat haft sadan hemlangtan att jag fullstandigt uppslukats av kanslan och inte alls kunnat leva i nuet har. Precis nar Nils fotts och jag nog led av lite babyblues sa hade jag en sa stark langtan till sverige och familjen dar att jag inte kunde se nagot positivt med vart liv har alls. Jag langtade inte efter nagon speciell person, eller nagot speciellt stalle.. jag langtade bara bort. En ratt sa laskig kansla som jag ar glad att jag inte kant sedan dess!

Men langtan kan ocksa vara en ratt positiv kansla. I helgen var jag borta ifran barnen langre an nagonsin forrut och pa sondagen langtade jag rejalt efter att fa traffa dem igen. Att langta efter nagot som man vet snart ska uppfyllas ar en harlig kansla!

Kram!

Millan sa...

Och sa en kommentar till inlagget nedan.
Det later helt klart som om det ar utvecking pa gang for Ella. Alla barn ar ju olika men jag vet att vi hade det precis sa dar med Nils i samma alder. Fran runt 1.5 och frammat sa var det mycket grat och tandagnisslan fram till ungefar 2-ars dagen da allt vanda och blev mycket gladare igen. Inte sa att varje dag var miserabel alls utan bara mer grat an vanligt och mycket mammighet och lite underliga beteenden som man inte riktigt vet vad de beror pa. I england pratar med om Terrible Twos istallet for trears-trots och det ar ju inte nagot som hander bara precis nar de blir tva utan hela aret som leder upp till tvaarsdagen.

Det dar med orolig somn kanner jag ocksa igen och faktum ar att jag borjar se vissa trotsmoment redan nu hos Sofia. Hon ar ju snart ett och ett halvt sa det stammer ganska val med hur det var med Nils. Det ar oerhort frusterande nar de gar igenom sadana har perioder och jag tycker man sjalv undrar om det alltid ska vara sa har nu. Men sa ar det ju inte och i efterhand ser man tillbaka och tanker att det val inte var sa farligt. Men nar man ar mitt uppe i det sa ar det inte sa skoj precis!!

Hoppas att lillskruttan far sova battre snart (och da aven ni) och att humoret blir battre ocksa!!

Kram

anna of sweden sa...

Vilket starkt och fint inlägg. Och vilken tur att det blev ett så fint resultat efter all er väntan och längtan.

Kram!

anna of sweden sa...

Vilket starkt och fint inlägg. Och vilken tur att det blev ett så fint resultat efter all er väntan och längtan.

Kram!

Saltistjejen sa...

Annika,
tack! ja det är en mycket speciell känsla och självklart är den individuell för varje person. Men många känslor man går igenom i en sådan situation upplevs väldigt lika även av olika personer.
Kram!!


Millan,
ja det är ju tyvärr allt för vanligt idag att man behöver gå igenom en mycket slingrande väg innan man förhoppningsvis kan få sitt efterlängtade barn. Längtan är som du säger även sådan att den ibland kan "ta över" en och i de lägena är det ofta en mer destruktiv känsla. Skönt att din enorma hemlängtan verkar lagt sig nu.
Ang mitt förra inlägg så är det nog just så att de flesta barn går igenom liknande faser i den här åldern. Det verkar så iallafall. Skönt att höra attde går över iallafall! ;-) man vet ju att de gör det, men som du säger så är det ibland lätt att inte riktigt se ngt slut när man står upp i det hela.
Kramar!!!!


Anna of Sweden,
tack! Ja, vi är otroligt tacksamma och lyckliga över att vår längtan kunde sluta med vår underbara Lill-Skrutta! :-)
Kram!

Grekland nu sa...

Så fint du beskriver din längtan efter barn! Just den typen av längtan sitter nog extra djupt hos oss kvinnor, av naturliga skäl för att mänskligheten ska överleva. Sen är ju varje kvinna unik ändå och det var så rörande att höra din berättelse. Själv hade jag ingen längtan alls att bli mamma förrän jag blev sådär 23 eller nåt - då plötsligt, utan nån särskild anledning, fick jag en enorm längtan efter att få barn. Men det dröjde tills jag var 30 innan jag fick mitt första barn av tre, och då var jag så REDO! Är så glad för din skull att allt gick bra!

Desiree sa...

Tack Saltis för att du delade med dig av din berättelse om längtan. Dina ord och din story har verkligen berört mig. Jag är så glad att din längtan till slut fick komma till en happy ending med lilla söta Ella. Fotot på hennes lilla hand är så vacker och full av stämning och kärlek. Jättefint kort som passar så bra i detta inlägg. Jag har aldrig haft den där intesiva barnlägtan som andra kan ha. Nästan avis på dem som har det istället finns så mycket tvekan och oro om allt. Men du har helt rätt i att man kanske måste låta den logiska delen av hjärnan få ta över ibland. Så skönt att höra att den där lägtan och känslan av att nu är rätt tidpunkt inte infinner sig hos alla utan att man får knuffa på ibland själv.
Jättefint skrivet. Nu har du en underbar liten dotter.
Kram.

Saltistjejen sa...

Grekland nu,
tack! ja jag tror också att denna längtan rent generellt ofta är starkare hos kvinnor. Men jag har även manliga vänner som känt lika starkt så visst handlar det mycket om individuella skillnader också. Det där med ålder när en längtan kan sätta in är ju också så olika.
Stor kram!!!


Desiree,
tack vännen! Ja det är svårt det där med barn och att planera inför det. Om man vill eller inte, Det är aldrig "rätt tillfälle" för att bilda familj. Så är det bara. Så jag tror att grundfrågan man måste fråga sig själv är OM man ÖVERHUVUDTAGET vill ha barn eller ej?? Om svaret är tevklöst nej så kan man ju välja att inte bli förälder. Om man däremot känner att man vill ha barn "bara inte nu" som JAg kände länge, så måste man ändå se på det hela lite logiskt också. Låter krasst och hårt, men med min erfarenhet med dessa svårigheter så hoppas jag verkligen att de som verkligen vill ha barn inte väntar alltför länge OM man inte måste. För min del växte ju min barnlängtan i och med att vi inte blev med barn så snabbt. I början kände jag mest skräckblandad stress över beslutet. Men om man ska se ngt positivt av vår resa så var det nog att den verkiigen gav mig tid att förbereda mig inför mitt beslut och få mig att inse att detta verkligenv ar DET jag VILLE.
Varma kramar!!!

Nilla sa...

Vilket fint och personligt inlägg om längtan! Du skriver så bra!

Saltistjejen sa...

Nilla,
tack vad fint att du tyckte om det. Det blev ju lite l[ngt kanske...
Kram!

Suddrik sa...

Duu... den där bebishand-bilden var nog den finaste bild jag nånsin sett. Visade karln också, han blev också rörd. Sanslöst.

Kram på're mästerfotografen!

Musikanta sa...

Jag har upplevt allt det du skriver om den senaste åren på väldigt nära håll, så jag förstår precis hur du har haft det.

Synd att "ofrivillig barnlöshet" fortfarande är ett så tabubelagt ämne. Man lägger miljoner kronor på aborter men snålar med pengar till fertilitetshjälp!!! Om man inte vill stå i landstingets kö i många år kostar det massor av pengar att få sådan hjälp privat...

Därför är det så bra att du skriver om dina upplevelser. Hur ofta läser man inte om att någon snart "ska skaffa barn", som om det skulle komma som ett brev på posten?

Och hur många frågar inte tanklöst "Ska ni inte ha barn snart" utan att ha en aning om vad som kan ligga bakom. Skönt att det finns hjälp att få, även om det är förenat med otroligt mycket arbete och envishet, som du berättar om. Skrivet med tårar i ögonen.
Många kramar från Musikanta

Anonym sa...

När jag såg veckans ämne tänkte jag genast på denna sorts längtan och förstod vart dagens ämne skulle bottna i. Sitter både med lite tårar och ett stort leende efter att ha läst hela inlägget (får säga ett förlåt till min arbetsgivare ... det var inte meningen men jag kunde inte låta bli). Du skriver så träffande, beskrivande och bra! Kan inget annat än att känna igen mig.

Stor kram till dig!

//Lapinette
en som fortfarande längtar

Saltistjejen sa...

Suddrik,
å tack!! Fast jag tror att just den bilden var det M som tog. :-)


Musikanta,
ja jag tror jag har förstått det när jag läst lite på en av dina närmastes bloggar. Jag tycker själv att det är konstigt och sååå synd att det är tabubelagt detta med att försöka få barn, precis som du skriver. Självklart förstår jag om man inte orkar vara "öppen" med det unde tiden man håller på. Vi var "hemliga av oss" på grund av att vi kände att det skulle öka pressen och stressen ytterligare om vi berättae för omgivningen. Men det där är så olika. Vissa mår bättre av att vänner och familj vet andra tycker det är skönare att hålla det för sig själva. Vi invigde i slutskedet ett par nära vänner men höll familjen utanför. Mycket p g a att vi kände att om de blev känslomässigt engagerade skulle det kännas ännu jobbigare för oss varje gång det misslyckades. MEN efter att vi lyckades att få vår lilla dotter så har jag hela tiden känt att jag vill vara öppen med att det inte var en dans på rosor. varför skulle jag inte kunna vara det? Om det kan hjälpa och stötta andra i samma situation så är det ju jättefint! Och det är absolut inget jag skäms för. Jag känner mig inte sämre som kvinna eller mamma bara för att det tog lång tid och för vi sedan var tvungna att få lite hjälp på vägen. Så jag har verkligen svårt att förstå personer som håller sådant hemligt när man sitter där med facit i handen och det gått BRA. Annat är det såklart om man kämpar i många år utan att man någonsin lyckas. Då kan jag förstå om man inte vill pratta om det eftersom det kasnke är en sorg man bär med sig hela livet.
Kramar!


Å Lapinette!!!
Gumman, vad rörd jag blir av dina ord.
Jag hoppas verkligen att din arbetsgivare inte tar illa vid sig ;-)
Jag vet att ni längtar men ni har ju kommit otroligt långt nu! Hm, inser att det var länge sedan jag uppdaterade mig om detaljer så jag borde göra det snart. men kanske sses vi ju til och med om bara ett par månader! :-)
DÅ ska det snackas hahaha!!!!
KRAAAM!!

Annika sa...

Tack för ett bra tema och tack för att du delar med dig av något som så många känner igen sig i!

Anonym sa...

Det är tyvärr en lååång väntan på barn när det gäller adoption men ååhhh, vad vi väntar och längtar.

Jag hoppas på att få se dig och lillskruttan i maj!

Kram
//Lapinette

Saltistjejen sa...

Annika,
tack för din fina kommentar!


Lapinette,
jo jag har förstått det men trodde att ni redan "betat" av en hel del tid i kön eftersom ni ställde er där parallellt med era IVF-försök??
Men det är alltså fortfarande lång tid kvar med andra ord?
Självklart ska vi träffas när ni kommer hit i maj!
:-)
KRAM!

Anonym sa...

Ja det är lång väntan och köerna blir hela tiden längre :-(. Vi står nu och väntar på att få starta utredning så även där är det väntan för vår del. Känns emellanåt frustrerande men det är inte alls samma frustration som tidigare ... du vet den där som man fick varje månad ;-).

Gudskelov att vi ställde oss i kö för snart två år sedan!

Då ses vi snart! :-)

Saltistjejen sa...

Oj! Jag trodde att ni redan hade väntat "tillräckligt". Men som sagt, tur att ni ställde er i kö när ni gjorde det!!!! :-)
Nu hoppas jag att ni snart får genomgå utredningen!
kram!

Anne sa...

Vilket FANTASTISKT inlägg! Saltis-Anna, om du stod här framför mig skulle jag krama dig i fem timmar. Allting du skriver går rakt in i hjärtat på mig, stämmer så överens med mina tankar, passar min livsfas så bra, känns så bra och fint läsa, nödvändigt att läsa, uppmuntrande, igenkännande. Ja, det gick rakt in i mig.
Jag ville bara säga det, att ditt inlägg lämnade spår och intryck hos mig. Stor KRAM!

Saltistjejen sa...

Anne,
å tack!! Nu blev jag både glad och rörd! På en och samma gång. Vad roligt att du tog till dig mitt inlägg och att du kände att det gav dig något.
Jag vet ju ungefär hur du känner och tänker efter att ha läst om er resa på din blogg. och visst har vi många likehter och paralleller med hur tankar och känslor kommit och gått. Jag hoppas ju även såklart att ni också kommer att få det ni längtar efter!! :-)
Bamsekram!

Jemayá sa...

Tänkte att jag hastigt ska titta vad du skrivit - och blev totalt absorberad av din text. TACK för att du delar med dig, TACK för din otroliga förmåga att forma i ord så många känslor, förmedla så fint. Jag visste inte att ni hade väntat så länge på Ella - nu ger denna bakgrund en helt annan förståelse, ett annat djup åt din blogg.

Som kommentar till slutdelen: "Everything happens for a reason" - allt är kanske inte bara biologi, genetik här i livet - i något skede, om inte förr så kanske i slutet av sitt liv kan man kanske se varför vissa saker hände/inte hände när man själv ville det. Det är ingen tröst när man är överväldigad av sin längtan, men jag tror på större sammanhang. Att man i något skede får en insikt och förståelse "det var sådär allt helt enkelt måste ske". Som t.ex för mig, det att jag blev gravid - det var ett mirakel! Det är klart att man själv hela tiden gör val i sitt liv, men ibland är det nästan som om livet gör valen för en om man - som i mitt fall - helt enkelt inte förstår bättre!

Jag är så glad för er skull att ni också fick ert mirakel. Och jag är så glad att jag får ta del av dina ord, tankar och känslor! Stor kram!!!

Saltistjejen sa...

Jemayà,
TACK för din jättegulliga kommentar!!! Jag blir väldigt glad av dina fina ord. Och jag tror som du att många saker här i livet händer utan att vi på något vis kan påverka dem. Ofta kan man sedan i efterhand se att de fört med sig ytterligare en nivå till ens liv. Att saker och ting som du säger "händer av en orsak". Jag tror att vi i stort sett kan välja det mesta i livet som handlar om SMÅ saker, men de STORA och egentligen VIKTIGA skeendena i livet är inget vi kan välja. Det är sådant som "drabbar" oss. Både de positiva och de negativa.
Och visst är det fantastiskt att både du och jag nu kan njuta av våra mirakel?!?!! :-)
Varm kram!!

YraTyra sa...

Vi har båda längtat oändligt efter våra små busfrön. Dina ord fyllde mig med en oändlig tacksamhet över att vi faktiskt fått möta dessa två fantastiska, intressanta och stundtals förbryllande personer - våra barn

Saltistjejen sa...

YraTyra,
tack för din jättefina kommentar! och roligt att se dig här i bloggen! Jag har inte sett dig kommentera förr så jag vill hälsa dig välkommen! :-)
Visst är det helt fantastiskt att man har fått vara med om detta. Eller får vara med om heter det väl?! Jag är också så otroligt tacksam över att vi fick vårt efterlängtade barn. Just detta att man inte alls kan "ta det för givet".
Underbart att ni har era små busfrön också!
Stor kram!

Anonym sa...

Så bra skrivet Saltis!
Åh, vad man var less på frågan: När ska ni skaffa barn?
Mitt ex och jag gick ju igenom "en bit" av IVF förberedelsena.
Men det tar ju mycket så på krafterna, fysiskt och psykiskt.
Jag trodde ALDRIG att jag skulle få uppleva att bli mamma.
Att bli "en i klubben".
Även vid graviditeten med Milo flera år senare så fanns det något som höll tillbaka glädjen och oron för att det skulle gå fel fanns alltid där, vilket det också gjorde.
När folk frågade om när jag och mitt ex skulle "skaffa" barn så sa jag alltid att vi får se när det blir. Man orkar inte berätta för alla och vill ju inte heller det.

Jag önskar att alla som längtar och hoppas en dag ska få uppleva glädjen att äntligen få uppleva föräldraskap. Ochdå oavsett om det är ett biologiskt eller adopterat barn.

KRAM!

Fröken Anki sa...

Fint, och starkt, inlägg om längtan. Sitter här med tårar i ögonen när jag läser vissa bitar. Känner igen mig på flera ställen och är tacksam för de fina orden på slutet.

Så glad för er skull att det gick till slut. Att ni fick lilla söta Ella.

Önskar er en fortsatt fin helg och ser fram emot nästa inlägg.

kram

Saltistjejen sa...

Jess,
ja det är ändå konstigt att folk ska fråga sådana saker tycker jag. Så otroligt okänsligt och onödigt. När, hur och om folk vill "skaffa" barn är ju så högst personligt och privat. Det angår verkligen ingen annan oavsett tycker jag.
kramar!!!


Fröken Anki,
å TACK vännen!!! Jag hoppas verkligen innerligt att ni kommer få er längtan stillad i framtiden!
Många varma kramar!!

Anonym sa...

Tack! Så himla fint skrivet!

Saltistjejen sa...

HeLena,
tack!!!

Suzesan sa...

ÅHHHH Saltis det är bara du som kan skriva så där. Man kände den RÖDA känslan. Jag tycker det är kul när du sätter föärger på känslor.

men tänk så kom hon LillSkruttran Ella ändå till slut och jag tror du hjälper många med detta inlägget.

Dikten var ju SÅ FIN!

Tack för att du delade med dig

Kram
/Susanne

Livet enligt Jenny sa...

Vilket underbart inlägg Saltis! Som tjej kan jag verkligen förstå vad du menar med att vilja ha barn då jag precis som du alltid vetat att jag skall skaffa barn. Men efter 25 blev jag mindre och mindre sugen och idag har jag tagit beslutet att inte skaffa några. Jodå klart jag itne är så gammal, klart jag kan få ändra mig om jag vill(ja tack detta är faktiskt kommentarer man får svara på av vilt främmande männsikor när de frågar om man har barn) men jag vill inte. Har 3 underbara bonusbarn varav ett bor hos oss jämt. Min barnlängtan är mer än mättad och behovet att ha ett "eget" finns inte längre. Nu styr jag längtan till att få finfina bonusbarnbarn om en tio år eller så. Längtan att få sniffa lite babyhud... :) Kramen

Saltistjejen sa...

Suzesan,
å TACK!!! Vad gulligt sagt! :-)
ja hon kom till slut och det är vi så glada för.
Stor kram!!!!


Livet enligt Jenny,
nej inget säger ju att man måste ha biologiska barn. Det handlar ju inte om just detta för alla. Vissa ja, men långt ifrån alla. Däremot är det ju för många så att man vill ha barn i sitt liv. Att få följa med på deras resa och att få ta del av deras liv. Och detta har du ju!!! :-)
Så jag tycker inte det är så konstigt att din "barnlängtan" redan är uppfylld.
Kramar!!!

Petchie75 sa...

Ah Saltis, ditt inlagg fick mig att grata. Jag har god lust att citera slutet pa din text till en massa manniskor...
Stora stora kramar

Saltistjejen sa...

Petra,
vännen inte ska du gråta!!!!!!
Och du ang slutet av inlägget är du mer än välkommen att kopiera det och göra precis vad du vill med det. Massmaila, lägga in det i din blogg, skriva ut det och skica med snigelpost, sätta upp på ditt kylskåp...! Lovar! Jag skulle inte ta illa uop för jag tycker just att detta är en del av de saker som ALLA borde få ta del av. Att inse att de här gamla myterna faktiskt är bara just detta - MYYYYYTER!!!!
Bamsekramar tiller båda och ha en riktigt fin påsk nu innan det blir Europa för hela slanten!!!

Anna, Fair and True sa...

Vilket bra och utlämnande inlägg. Jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Jag har alltid velat ha barn, eller vetat att jag vill det i framtiden (som nu blivit nutid) men det är mer på senare tid som jag börjat längta. Innan dess var det mer att man sköt upp det som du beskrev. Sedan är jag oerhört rädd för att det ska bli som ni var tvungen att genomgå, att inte lyckas när man vill och längtar. Men jag ska försöka att inte grubbla på det i förväg. Nu har vi ju i alla förlovningen avklarad och snart bröllop och snart kan vi börja försöka! :)