Att växa med hoppsasteg

Just nu är Lill-Skruttan inne i en "jag-vill-bli -större-fas". Tidigare nu under våren har hon ju varit i en rätt utmanande fas (läs: stundtals överjobbig) med otroligt stort behov av att testa gränser och med en vilja samt önskningar som byter riktning snabbare än man hinner med. Mycket gråt, skrik, bråk, förhandlingar (jodå, sådana började redan för ett bra tag sedan....), raseriutbrott, frustration och annat som följer med de här perioderna. För någon dryg månad sedan satt jag och M vid köksbordet och bara tittade på varandra tills en av oss sa det vi båda tänkte "Hur länge ska det här egentligen HÅLLA PÅ?" och så skakade vi båda rätt uppgivet på huvudena. Konstigt nog vänjer man sig ändå. Vid att allt allt allt ska diskuteras. Vid att det blir bråk inte en eller två gånger per dag, utan snarare tre eller fyra eller till och med fem gånger. Varje timme. Jag vet, det låter jobbigt. Och det ÄR det också. Väldigt. Det ska jag inte sticka under stol med. Och med tanke på hur trött man är ibland så inser man verkligen hur stark, och ja faktiskt outslitlig i ordets rätta bemärkelse, kärleken till sitt barn är. För vem annan än sitt barn skulle man orka med om det betedde sig på det här viset....?



Men nu som sagt, känns det som om vi skördar frukterna från den här jobbiga perioden. För jo, allt sådant här går ju i vågor. Utveckling sker ju inte med en jämn och stadig fart framåt. Utan med hoppsasteg. Skutt skutt skutt. Framåt. Sedan landar man på en fläck och står där ett bra tag innan det återigen är dags för nya skutt skutt skutt. Kris och utveckling heter det ju också. Och nu har den värsta krisen återigen ebbat ut, och vi har de senaste veckorna sett stora steg framåt som vi inte ens hade vågat drömma om. Eller jo det hade vi väl, men inte nu. Kanske senare. Framåt i tiden. Men inte redan. Och då händer det bara. De här hoppsastegen. Skutt skutt skutt.

För snart tre veckor sedan slutade hon med nappen. Helt frankt förkunnade hon att hon var färdig med den. Hon var stor nu. Och vi har inte hört ett knyst om den sedan dess. Inte ett pip. Det är som om hon aldrig någonsin har haft napp i sitt liv. Helt otroligt! Att det skulle gå så smidigt. Det hade jag aldrig vågat hoppas på eftersom Lill-Skruttan har varit otroligt nappberoende ända fram till nu. Vi fasade ut nappen till att bara användas då hon sov för runt 2 år sedan. Och sedan något drygt år tillbaka fick hon endast nappen när hon skulle sova på natten (inte längre för eftermiddagsvilan på dagis eller hemma). Men nattetid var hon INTE villig att ge ifrån sig nappen. Alls.

Fast någon process har nog pågått inom henne ändå det senaste halvåret. För hon har återkommande talat om för oss att "Ikväll, DÅ ska hon sova som en stor tjej - utan napp". Fast när kvällen kommit har detta alltid ändrats till "En annan dag. Imorgon. DÅ...." Så vi har gissat att hon har funderat över detta ganska länge, men vi har inte alls pushat henne, utan tyckt att det får ta den tid det tar. Tids nog kommer hon själv att vara tillräckligt motiverad för att sluta. Har vi resonerat. Och tydligen var den tiden nu. När hon väl fattat beslutet så var det över. Hon var nog verkligen helt färdig med nappen nu. Klar. Finito.

Nästa steg framåt var än mer oväntat. Som en blixt från en klar himmel skulle man kunna säga. Inget vi pratat om alls. Inget vi tagit upp med Lill-Skruttan. Jag tror helt enkelt att M och jag mer eller mindre resignerat inför det faktum att Lill-Skruttan sovit i vår säng större delen av sitt liv. Och vi tänkte mest att hon kommer väl sluta innan hon blir tonåring iallafall.... Eller det var iallafall vad vi gick och hoppades på haha! Så just det här hoppsasteget kom faktiskt som en total överraskning. Men i helgen, en vecka efter att nappen lades på hyllan, förkunnade hon plötsligt att hon nu skulle sluta sova i vår säng. Nu skulle hon minsann sova i sin egen säng! För ja, vi har ju haft Lill-Skruttan i vår säng sedan jag vet inte när.... Från och till redan som bebis. Sedan när den lånade spjälsängen lämnades tillbaka var hon ju runt 1,5 eller så. Då sov hon ett par månader i vår säng. Innan vi skaffade hennes barnsäng. Och den sov hon så fint i första natten men sedan var det vår säng som gällde. Igen. Och där har hon sovit mer eller mindre varje natt. I början flyttade vi över henne i hennes säng efter att hon somnat, men eftersom hon alltid vaknade när vi gick och lade oss ett par timmar senare och då kröp över i vår säng så slutade vi med den där flytten efter ett tag. Den kändes mest bara onödig...

Men nu så. Sedan hon själv bestämde sig och deklarerade att hon ville sova i sin egen säng har hon självmant hoppat dit varje kväll efter att vi läst "godnattsagorna" i vår säng. Sedan vill hon bli omstoppad och ha Nallarna och Kängurun hos sig. Och när hon väl somnat har hon sedan sovit hela nätterna. I sin egen säng. Det är smått fantastiskt! Och M och jag har fortfarande inte riktigt vant oss vid att ha hela vår säng för oss själva! Vilken LYX!!

Jag är medveten om att det säkert kommer att komma perioder igen då hon kommer att vilja och behöva sova med oss i vår säng igen. Och det känns helt okej. Eftersom jag hoppas och tror att de perioderna kommer att bli mer begränsade. Kanske kommer det handla om ett par nätter eller max ett par veckor i taget. Inte ett par år!