torsdag, augusti 02, 2012

Att växa med hoppsasteg

Just nu är Lill-Skruttan inne i en "jag-vill-bli -större-fas". Tidigare nu under våren har hon ju varit i en rätt utmanande fas (läs: stundtals överjobbig) med otroligt stort behov av att testa gränser och med en vilja samt önskningar som byter riktning snabbare än man hinner med. Mycket gråt, skrik, bråk, förhandlingar (jodå, sådana började redan för ett bra tag sedan....), raseriutbrott, frustration och annat som följer med de här perioderna. För någon dryg månad sedan satt jag och M vid köksbordet och bara tittade på varandra tills en av oss sa det vi båda tänkte "Hur länge ska det här egentligen HÅLLA PÅ?" och så skakade vi båda rätt uppgivet på huvudena. Konstigt nog vänjer man sig ändå. Vid att allt allt allt ska diskuteras. Vid att det blir bråk inte en eller två gånger per dag, utan snarare tre eller fyra eller till och med fem gånger. Varje timme. Jag vet, det låter jobbigt. Och det ÄR det också. Väldigt. Det ska jag inte sticka under stol med. Och med tanke på hur trött man är ibland så inser man verkligen hur stark, och ja faktiskt outslitlig i ordets rätta bemärkelse, kärleken till sitt barn är. För vem annan än sitt barn skulle man orka med om det betedde sig på det här viset....?



Men nu som sagt, känns det som om vi skördar frukterna från den här jobbiga perioden. För jo, allt sådant här går ju i vågor. Utveckling sker ju inte med en jämn och stadig fart framåt. Utan med hoppsasteg. Skutt skutt skutt. Framåt. Sedan landar man på en fläck och står där ett bra tag innan det återigen är dags för nya skutt skutt skutt. Kris och utveckling heter det ju också. Och nu har den värsta krisen återigen ebbat ut, och vi har de senaste veckorna sett stora steg framåt som vi inte ens hade vågat drömma om. Eller jo det hade vi väl, men inte nu. Kanske senare. Framåt i tiden. Men inte redan. Och då händer det bara. De här hoppsastegen. Skutt skutt skutt.

För snart tre veckor sedan slutade hon med nappen. Helt frankt förkunnade hon att hon var färdig med den. Hon var stor nu. Och vi har inte hört ett knyst om den sedan dess. Inte ett pip. Det är som om hon aldrig någonsin har haft napp i sitt liv. Helt otroligt! Att det skulle gå så smidigtDet hade jag aldrig vågat hoppas på eftersom Lill-Skruttan har varit otroligt nappberoende ända fram till nu. Vi fasade ut nappen till att bara användas då hon sov för runt 2 år sedan. Och sedan något drygt år tillbaka fick hon endast nappen när hon skulle sova på natten (inte längre för eftermiddagsvilan på dagis eller hemma). Men nattetid var hon INTE villig att ge ifrån sig nappen. Alls.

Fast någon process har nog pågått inom henne ändå det senaste halvåret. För hon har återkommande talat om för oss att "Ikväll, DÅ ska hon sova som en stor tjej - utan napp". Fast när kvällen kommit har detta alltid ändrats till "En annan dag. Imorgon. DÅ...." Så vi har gissat att hon har funderat över detta ganska länge, men vi har inte alls pushat henne, utan tyckt att det får ta den tid det tar. Tids nog kommer hon själv att vara tillräckligt motiverad för att sluta. Har vi resonerat. Och tydligen var den tiden nu. När hon väl fattat beslutet så var det över. Hon var nog verkligen helt färdig med nappen nu. Klar. Finito.

Nästa steg framåt var än mer oväntat. Som en blixt från en klar himmel skulle man kunna säga. Inget vi pratat om alls. Inget vi tagit upp med Lill-Skruttan. Jag tror helt enkelt att M och jag mer eller mindre resignerat inför det faktum att Lill-Skruttan sovit i vår säng större delen av sitt liv. Och vi tänkte mest att hon kommer väl sluta innan hon blir tonåring iallafall.... Eller det var iallafall vad vi gick och hoppades på haha! Så just det här hoppsasteget kom faktiskt som en total överraskning. Men i helgen, en vecka efter att nappen lades på hyllan, förkunnade hon plötsligt att hon nu skulle sluta sova i vår säng. Nu skulle hon minsann sova i sin egen säng! För ja, vi har ju haft Lill-Skruttan i vår säng sedan jag vet inte när.... Från och till redan som bebis. Sedan när den lånade spjälsängen lämnades tillbaka var hon ju runt 1,5 eller så. Då sov hon ett par månader i vår säng. Innan vi skaffade hennes barnsäng. Och den sov hon så fint i första natten men sedan var det vår säng som gällde. Igen. Och där har hon sovit mer eller mindre varje natt. I början flyttade vi över henne i hennes säng efter att hon somnat, men eftersom hon alltid vaknade när vi gick och lade oss ett par timmar senare och då kröp över i vår säng så slutade vi med den där flytten efter ett tag. Den kändes mest bara onödig...

Men nu så. Sedan hon själv bestämde sig och deklarerade att hon ville sova i sin egen säng har hon självmant hoppat dit varje kväll efter att vi läst "godnattsagorna" i vår säng. Sedan vill hon bli omstoppad och ha Nallarna och Kängurun hos sig. Och när hon väl somnat har hon sedan sovit hela nätterna. I sin egen säng. Det är smått fantastiskt! Och M och jag har fortfarande inte riktigt vant oss vid att ha hela vår säng för oss själva! Vilken LYX!!

Jag är medveten om att det säkert kommer att komma perioder igen då hon kommer att vilja och behöva sova med oss i vår säng igen. Och det känns helt okej. Eftersom jag hoppas och tror att de perioderna kommer att bli mer begränsade. Kanske kommer det handla om ett par nätter eller max ett par veckor i taget. Inte ett par år!


15 kommentarer:

Emma sa...

Stora duktiga E!! Här Är vi inne i en ganska strulig period, men just det dÄr med att saker och ting får ta sin tid och att man inte pushar-det funkar ju! Ilia sov alltid med oss, nu har hon ett eget RUM, men eftersom vi alltid har besök (;-) så sover vi också därinne. Dock måste jag eller pappa ligga bredvid henne tills hon somnar och ibland kommer hon på natten -alltid välkommen trots att lillebror också sover med oss. Spjälsängen vi har haft har alltid använts som klädhögsförvaring.

Härligt att hon vâxer så fint och att ni har en lugn period! Underbart!

Saltistjejen sa...

Emma,
ja jag tror att saker och ting tar olika tid för olika barn. Och detta med att hon sovit hos oss är något vi verkligen känt att hon måste få göra så länge som hon själv känner att hon behöver det. Även om vi ibland klagat och tyckt det varit stundtals jobbigt. Men någonstans känner jag att det känns rätt nu. Att hon själv fick bestämma helt över detta. Att de är redo när de gör de här sakerna tror jag underlättar just att beslutet är "väl underbyggt" för deras del. :-)
Härligt att I har eget rum, men att ni delar det ofta! Och du, struliga perioder kommer och går. Ibland känns de evighetslånga, jag vet, men i slutet kommer det ändå en tid av lugn och solsken! :-)
KRAM!!!

pratglad sa...

Åh! Det ger hopp! Båda projekten ser likadana ut här. Nappen är kär och nätternas sovs mestadels i vår säng. Och ambitionen att verkligen göra något åt dessa projekt är minst sagt låg.

Skönt att höra att det kan finnas en slutpunkt eller i alla fall avstamp!

Saltistjejen sa...

Pratglad,
jodå visst finns det hopp! -) Men visst i vårt fall tog det ju ett par år... ;-) Men som sagt, om man klarar av att ha en liten tjej eller kille i sängen så tycker jag det är värt att inte pusha. Men jag vet också att vissa inte kan sova så. Och då får man ju hitta andra lösningar. Hoppas det kommer gå fint för er och kanske kommer det inte ta lika lång tid för er? :-)
Kram!

bettankax sa...

Du är makalöst bra på att beskriva Lill-Skruttans(och alla andra barns) utveckling och framsteg. Det är så roligt att läsa. Just detta att det kommer i skov och när man minst anar det.
Följer mitt barnbarn, som nu är tre år, och det är mycket roligt och givande. Hon har börjat "lekprata" och agera med sin flodhästfamilj, dockor etc. Så otroligt roligt och intressant. Det är bara att lyssna och förundras.
KRAM!!

Västmanländskan sa...

Så härligt att läsa! Fina, fina E. Kram!

Saltistjejen sa...

bettankax,
tack!! Vad roligt, Jag blir så glad av att du tycker om att läsa mina tankar kring detta. och så kul att ditt barnbarn nu är tre och har kommit in i den här åldern med mycket kommunikation och lek. :-)
Kramar!!


Västmanländskan,
tack goa du!!!
KRAM!

Lotta sa...

Sötnos! Stor tjej...som vill sova i egen säng. Håller tummarna!

Ja min vän, du skriver jättefint och så bra. Härligt att läsa!

Kram!!

Saltistjejen sa...

Lotta,
japp nu är det egen säng som gäller och det känns fortfarande helt overkligt! :-) För mig och M alltså hahahaa!
TACK också för din att du berättar att du tycker om det jag skriver. Det värmer!
Kramis!!

Syster i söder sa...

Hon börjar bli stora tjejen nu! :)

Victoria sa...

En sån duktig tjej!! Det är absolut så att utvecklingen kommer med hoppsatstag och däremellan så står det helt still (och iblad känns det som om det går baklänges)... Ibland undrar man om de kommer bli äldre eller om de stannat i växten helt...;o)
Kramar/Vic

Saltistjejen sa...

Syster i soder,
ja det har hänt en del sedan förra sommaren. Och snart får ni ses!!!
:-)
Kram!!


VIc,
ja visst är det så. Framåt lite "bakåt" och så framåt igen. :-) Och man blir liksom lika förvånad varje gång de tar de där storkliven framåt också. :-)
Kramar!

Trillingnöten sa...

Vilken tjej! Det är roligt hur det går i omgångar! :) Ibland vill de bara vara små och ibland vill de vara stora :)

Ingrid sa...

Det låter väl helt fantastiskt att hon vet så bra själv vad hon vill. Det är säkert det bästa. Tror inte alla barn tar så tydliga, bra, egna initiativ. Det kan ni verkligen vara glada över :) .

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
javisst är det roligt att se deras steg framåt. Hopps hopps. Det pendlar mycket nu här också melllan att vilja vara stor och vilja vara liten. Men så kommer det nog vara länge. Ibland vill man ju själv vara liten igen också. ;-)
Kram!


Ingrid,
Tack! Och ja, hon har en mycket stark vilja det har hon. Samt envishet. På gott och ont. :-) Men även om det såklart även kan vålla en del "problem" ibland så är det något jag också uppskattar mycket. Att hon är såpass stark i sig själv och vet vad hon vill och inte vill.
Kram!