torsdag, oktober 04, 2012

Sju, Seven, Siete, Sept, Sieben - 7

Siffran sju. Ett sådant där lite smått magiskt nummer. Ni vet, sju som i de Sju Dödssynderna (kanske minns ni den läskiga filmen Seven med bl a Brad Pitt i huvudrollen från mitten av 90-talet?). Sju som i Veckans alla Dagar. Eller Sju som Regnbågens FärgerTalet sju återkommer många gånger i olika religioner, kristendom, islam, hinduism och judendom. Det återfinns i sagor och myter. Man kan vara i Sjunde Himlen. Och Snövit träffade enligt sagan Sju små Dvärgar (eller smurfarna som Lill-Skruttan länge kallade dem....). Vet ni förresten vad som räknas till Världens Sju Underverk? Eller Antikens Sju Underverk som de ju också kallas. Bara för att ge en liten hint om tiden ifall ni försöker er på att gissa (en tabell finns längst ner här om ni vill kolla sedan).

varför tar jag upp siffran sju idag då? Det är ju idag den 4:e oktober. Så varken datum eller månad stämmer med siffran sju. Inte heller veckodagen eftersom det endast är torsdag. Så varför tjatar hon om sju sju sju?

Jo, för idag är det på dagen exakt S-J-U år sedan jag låste dörren till vår lägenhet, kånkade ner mina två överfyllda resväskor nedför alla de tre stentrapporna, satte mig i en väntade taxi som tog mig till Arlanda och sedan lämnade Sverige. För att flytta hit. Till New York City. M hade åkt ett par dagar tidigare och väntade på mig här. Sju år sedan jag landade på Newark och då tänkte att detta är nu mitt hemland. Sju år sedan både M och jag satt vilsna, trötta men också otroligt spända och förväntansfulla i vår lilla temporära lägenhet (mer som ett hotellrum) och sa till varandra "att nu börjar vårt stora äventyr. Vi vet ingenting om hur detta kommer att bli. Ingenting". Sju år sedan.

Det enda vi hade här då var två resväskor var med kläder, lite skor, två kastruller. Varsin uppsättning bestick och varsin mugg. Inget mer. När jag nu ser tillbaka på den här tiden känns den otroligt avlägsen. Allt som var så nytt då. Förvirrande. Annorlunda. Saker man inte förstod. Kulturskillnader. Språkförbistringar. Nu efter alla de här åren känns det mindre förvirrande. Jag har koll på fler saker, även om det finns mycket jag fortfarande inte förstår. Och kulturkrockar råkar jag ut för. Lite titt som tätt. För jag känner mig fortfarande otroligt svensk. Men numer kanske mer som en svensk i New York. En svensk med ytterligare erfarenheter i bagaget. En svensk med hjärtat på två ställen.  För ja, jag känner mig hemma här nu. Detta är numera vad jag räknar som min hemstad nummer ett. Både "på pappret" och rent känslomässigt. Så på det viset känns den första tiden oändligt långt bort. Samtidigt som jag inte för mitt liv kan förstå att jag verkligen bott här så länge. Vad hände med de där tre åren vi hade tänkt vara här från början? Hur blev de mer än dubbelt så många? Jag vet inte. Men så blev det.

USA. New York City. Detta är den stad där M och jag bott längst tillsammans. Vi bodde bara 4 år tillsammans i vår lägenhet i Stockholm. NYC är alltså vår hemstad nummer ett. Det är här vi levt den största delen av vår gemensamma tid. Det är här vi blivit föräldrar. Denna stad är vår dotters hem. Den hon kallar sin. Det känns smått overkligt. Hon som tycker det är det naturligaste i världen att se Frihetsgudinnan på väg till Ikea. Hon som när hon vill "gå till parken" menar Central Park. Hon som nu har förstått att alla städer inte har såhär höga hus som vi bor i. Hon som för tidigare i somras vinkade in en taxi i gathörnet medan vi väntade på bussen bara för att "så hade hon minsann sett att man gjorde" (vi bad såklart taxichauffören om ursäkt och lät honom köra iväg utan passagerare).

Detta hade jag aldrig i min vildaste fantasti kunnat föreställa mig den där dagen för SJU år sedan när jag landade här. Aldrig någonsin. Men nu är det så. Sjuårsdag idag alltså. Hur ska man fira det tro??



*) Och för er som ville veta vilka Världens Sju Underverjk är kan kolla i tabellen nedan. Den är lånad från Wikipedia på nätet om någon undrar.

UnderverkPlatsUppförtFörstört
CheopspyramidenEgypten GizaEgypten2550 f.Kr.Finns kvar idag
Babylons hängande trädgårdarIrak Irak500-talet f.Kr.Har kanske aldrig funnits
Zeusstatyn i OlympiaGrekland OlympiaGrekland430 f.Kr.426 e.Kr. av en brand
Artemistemplet i EfesosTurkiet EfesosTurkiet560 f.Kr.263 e.Kr. av en brand
Mausoleet i HalikarnassosTurkiet HalikarnassosTurkiet360 f.Kr.Revs 1493-1522
Kolossen på RhodosGrekland RhodosGrekland304-292 f.Kr.225 f.Kr. av ett jordskalv
Fyrtornet på FarosEgypten AlexandriaEgypten200-talet f.Kr.Av ett jordskalv på 1300-talet


22 kommentarer:

Lisa sa...

Tänk vad fort tiden gar ända! Sju ar är en lang tid, förstar att det känns som ditt andra hem nu! Ni maste fira ordentligt...kanske med en kanelbulle, hehe? Det är kanelbullens dag idag ;-)
Kramar, Lisa

Saltistjejen sa...

Lisa,
ja jag vet att det är kanelbullens dag idag. Men tyvärr blir det nog inga bullar här...
Och sju år är verkligen en lång tid.
Jag ska även säga att NYC för mig numera faktiskt känns som mitt första hem mer än mitt andra. Även o jag alltid känner mig extremt hemma när jag åker till Sverige. :-)
Kram!!

Miss Marie sa...

Wow! Tiden går verkligen fort, ibland hinner man inte med, helt enkelt. Sju år i NY, det låter magiskt! Är det er hemstad för gott nu, eller hur tänker ni där?

Suzesan sa...

WOW sju år. Grattis. Så härligt det låter att känna så där. Modigt. Lite som "De moderna Utvandrarna" när jag läser om er lilla packning.

Ja tänk så annorlunda det ¨måste vara för lill-Skruttan när hon ser allt det stora och kommer till Sverige med allt det "lilla!" Gullungen. You are a NewYorker.

Men ni måste ju fira.

Sill och potatis. Kanske. Haha.

Kram
/Susanne

Annika sa...

Sju år...LÅNG TID (så lång tid som de säger att det tar att bli rotlös så man bor utomlands)
Jag har varit här 19 år, på det 20...
Herregud, det är så svårt att förstå!!
SÅ svårt!!
Det är underbart med två hem, och jag älskar att ha den rikedomen i mitt liv.
Men, precis som du vet jag inte längre om jag skulle vilja flytta hem till Sthlm.
Jag trivs så bra här, och tycker att livet just NU (det där kan ju ändra sig på en sekund) är så fint.
Jag förstår att du känner som jag.
Det är jädrigt lätt att fastna i det här landet...
Kanelbulle fick jag på svennefrullen idag :-)
Kramar och grattis till de sju åren!!

Saltistjejen sa...

Miss Marie,
ja visst springer tiden iväg. Sju år ÄR länge.
Och ja det är nog lite magiskt ändå att bo här i Städernas Stad. Även om det blir mycket vardag här med... ;-) Än så länge stannar vi, men det blir nog inte för evigt. Dock har vi i nuläget ingen alls koll på vart vi skulle flytta i framtiden riktigt. Allt beror på jobb känns det som.
Kram!


Suzesan,
japp sju år! Tack för grattiset!
Kanske vore sill och potatis något att fira med haha! Men vi får se.
:-)
Kram!!!


Annika,
japp lite som du känner jag. Även om jag tror du snabbare blev rotad här i USA på ett annat vis eftersom du ju har Peter och därmed har en amerikansk familj och "bas". Tror det blir lite annorlunda för många som inte är tillsammans med någon från landet man bor och lever i.
Men visst har man förändrats mycket. Jag känner mig fortfarande oerhört svensk men inser också att mitt tankesätt och min person har ändrats väldigt mycket under de här åren.
Jag älskar NYC verkligen och det är säkert en av orsakerna till att vi trivs så bra här trots att man kan sakna och längta till Sverige och allt och alla där ibland.
KRAM1

Emma sa...

Historiska beslut. Vad tiden går! Jag har flera liknande före och efterkänslor i livet. En var min långa vistelse i Sudan (med hyrd lägenhet och allt) men det största var nog då jag för första gången satt på flyget till Barcelona, där jag stannade i 8 år och varifrån jag flyttade till Kanada med en katalan och en katalansvensk dotter! Då pratade jag inte spanska, nu pratar jag spanska och katalanska och har två flerspråkiga barn (em, nja, bebisen pratart väl kanske inte så många språk ännu men...). Sedan då den här flytten till Montreal i Kanada som är det land där mina barn har varit mest! Stora beslut!!

Du beskriver det så bra. Och det är som sagt inte klokt vad tiden går fort!! Tycker det var alldeles nyss du skrev inlägget som hette "Sex" :)

Saltistjejen sa...

Emma,
ja tiden rusar verkligen och du skrev jag sex nyligen alltså menar du.... ;-)
Tänk vad DU har bott borta länge. 8 år i Barcelona och ett antal år på andra ställen. Nu Montreal! Wow! Så blir man en världsmedborgare! :-) Själv är jag ju verkligen inte det. Bara en svensk i NYC helt enkelt. Varken mer eller mindre. :-)
Och än lever min dröm om att komma och hälsa på er i Montreal ngn dag!
:KRAM!

Steel City Anna sa...

Det är en stor resa verkligen att byta land! Och det tar tid att rota in sej. Så skönt att den känslan finns nu!

Emma sa...

Du/ni är välkommen/na - och ni har tid på er! Varken vi eller ni verkar vara på väg någon annanstans

Sahra sa...

Häftigt. Häftigt att ni känner er så hemma. Att ni har tagit denna storstad till ert hjärta. Att ert första barn är fött där. Häftigt. Kram

Saltistjejen sa...

Steel City Anna,
ja det är det verkligen. Och visst tar det tid innan man känner sig mer eller mindre hemma. Både rent praktiskt och känslomässigt.
Kram!


Emma,
tack tack!!!! Nej än blir nog både ni och vi kvar här på våra respektive ställen ett tag till va? ;-)
Kram!


Sahra,
ja det känns faktiskt helt rätt. Vi trivs och har alltid trivts otroligt bra här! Och nu sedan vi har E så känner iallafall jag mig ännu mer rotad här på ngt vis. Detta är ju min dotters hemland nummer ett. :-)
Kram!


Anne sa...

Vad fint skrivet! Kan relatera och känna igen mycket, vi har gjort lite liknande resa tycker jag (kommit hit som par, inte flyttat hit pga amerikansk kärlek osv). Jösses ja, är det 7 år för er nu... Vi kom året efter, så firar 6år i november.
Jag har alltid känt att beslutet komma hit varit rätt och jag har aldrig känt det som nån kamp att börja trivas här. Det har liksom inte varit jobbigt nån period som jag haft kämpigt med så. Men det betyder ju inte att allting föll/fallit på plats bara sådär. Vissa saker har tagit och tar tid, kan jag känna. Så är det ju. För mig som inte jobbat utanför hemmet t.ex. så kan jag ju känna att det därför tog länge för mig att hitta en egen plats här. Tycker att det faktiskt först klickade då vi fick barn.
Sen dess har det blivit väldigt annorlunda, på många sätt. Det är klart, sen har väl tidens tand arbetat på också. För varje år som går här så blir man ju mer rotad osv. För mig har faktiskt språket varit svårt, är så fortfarande. Jag vet inte varför, det är ju inte så jag är dum i huvudet och inte kunde nån engelska tidigare, men språket har inte varit lätt. Så är det bara. Beror förstås på att jag varit mer isolerad kanske än om jag jobbat. Nu med barn har så mycket hänt och jag märker hur mycket språket ändrat för mig det senaste året, känns faktiskt som mer hänt på ett år än under alla sammantagna år före det.

Jag tycker man alltid inser saker/insikter och får aha-upplevelser då man antingen åker hem eller får besök hit. Det är då man blir medveten om vissa saker Vi har t.ex. som bäst besök från Sverige och det har varit många gånger under de här 2v som jag märkt hur otroligt annorlunda jag tänker, resonerar, värderar saker som är rent kulturellt betingade. Blivit påmind om hur mycket jag förändrats. Det är ju så dubbelt, samtidigt känner jag mig mer patriotisk och vurmar mer för mina rötter, ursprung och känner mig ju "hemma" "hemma" också. Ja, du vet.

Anne sa...

Fortsättning....

Jag brukar säga vi blir här tills vi känner oss "klara" med livet här. Vad nu det sen kan innebära. Det kan ju betyda allt möjligt.Men i slutändan handlar ju allt om jobb, så är det.
Sen är det väl så, och det kan skrämma mig lite, att om vi skulle känna oss färdiga här, uppriktigt vilja flytta hem. Då kanske vi faktiskt står inför en situation som inte kommer göra det möjligt rent praktiskt. I slutändan handlar ju allt om jobb, var man bor beror ju trots allt om var man har jobb. En jobbig situation skulle dock vara att vilja flytta hem men inte kunna göra det för det skulle vara omöjligt rent jobbmässigt och att få ihop den biten. Få ett ok jobb i Sverige alltså.
Det kanske inte ens skulle gå alltså.
Det är ju inget domedagstänk utan en högst realistisk tanke tycker jag.
Sen vet man ju aldrig hur rotad ens barn blir här, man kanske känner man själv vill hem men inser att ens barn mår bäst, trivs bäst här och därför väljer stanna.

För oss personligen har vi dessutom blivit rätt bortskämda med en livsstil vi inte skulle kunna ha i Stockholm/Sverige. Högre löner, billigare boendekostander och andra saker som ger oss personligen en livsstil vi inte skulle kunna få i Sverige så en hemflytt skulle bli att kliva nedåt och det må låta hur ytligt som helst men är ju definitivt nåt som väger in starkt också, nåt man blir van vid och inte känner man vill ge upp.

Men, men livet är oberäkneligt och allt kan förändras på en sekund hur man tänker, värderar, behöver, mår osv. Men JUST NU så trivs jag bäst här och skulle inte vilja flytta till Sverige. Skulle ha mycket svårt för den anpassningen tror jag faktiskt. Mycket här är rena grekiskan för mig, kommer aldrig begripa eller vänja mig vid. Men mycket, väldigt mycket känns fullkomligt självklart och faktiskt det jag föredrar jämfört med det svenska som öppenheten här, högt till tak, mångfalden, möjligheterna, mindre gnäll, optimismen och go:et. Likriktningen, dömandet, lågt till tak, det homogena - allt det har jag så svårt med i Sverige idag.

Oj, lång kommentar. Ditt inlägg fick mig att själv börja fundera på det här, vårt jubileum kommer om någon månad.
KRAM

Saltistjejen sa...

Anne,
TACK för din mycket fina och insiktsfulla kommentar! Det är alltid lika roligt när man får ta del av andra utlandsboendes tankar tycker jag. Och som du beskriver så har vi nog väldigt liknande känslor och lite lika tankar kring detta. Jag tror faktiskt att vi på flera plan är ganska lika du och jag. :-)
Visst har även vi vant oss vid en annan livsstil, fast rent materiellt så har vi det nog inte bättre här vad gäller ekonomi och bostad etc, än vad vi skulle haft i Sverige. NYC är ju en enormt dyr stad och vi ämnade ju faktiskt en lgh på dryga 65 kvm mot en på dryga 40 kvm. DÅ bodde vi två i vår lgh i Stockholm, men nu bor vi med barn och två katter på 20 kvm MINDRE yta hahaha! Så kan det vara. Men det handlar om så många saker tycker jag detta med livsstil. Vi njuter verklige av staden här. Av utbudet. Av tillgängligheten. Av heterogeniteten. Av atmosfären. Ja, av NYC helt enkelt. :-)
Och som du säger skulle jag ha mycket svårt för väldigt stor del av just likriktningen och det låga taket som jag faktiskt tycker finns i Sverige. Även jag har vant mig mycket vid att folk faktiskt kan (och bör?) kunna få ha lite mer inflytande över sina egna liv och framförallt ska få slippa andras "kommentarer" och synpunkter på sådant som egentligen inte rör andra än just de själva. Jag gillar också mentaliteten här att man inte ger sig. Att "allt är möjligt" tills motsatsen är bevisad. Att folk gnäller mindre trots att många har det sämre ekonomiskt och framförallt vad gäller "familjemässigt" om man ser ur ett rent praktiskt-politiskt perspektiv med få och dyra dagis, dyra nannys och ingen föräldraledighet ett tala om och noll VAB-dagar. Ändå gnälls det inte. Alls. Nästan iallafall. DET är befriande.
Kul att ni,snart firar 6 år här!
och du, visst kommer ens utlandsliv till ytterligare en ny nivå efter att man fått barn. Det tycker jag gjorde stor skillnad för mig också. :-)
KRAM!!!

bettankax sa...

Grattis på 7-års dagen! Jag är så glad att jag hittade din blogg och tacksam av att du generöst delar med dig av ditt liv i mina drömmars stad.
Har besökt NYC en gång och vem vet det kanske blir fler. Under tiden följer jag dina fotspår. Min bästa guide:)
KRAM!

Saltistjejen sa...

bettankax,
tack söta rara du!!
Det känns så roligt att ha dig som läsare! :-)
Hoppas verkligen du får tillfälle att komma tillbaka någongång också. Det finns ju så otroligt mycket att uppleva här.
Kram!!

ExPIAtriate wife sa...

Grattis till sju ar! Och visst gar tiden sa fort och man hanger inte med! Men anda fantastiskt hur man anpassar sig, alla nya erfarenheter, nya manniskor!
Skrattade gott at Lill-Skruttans benamning pa de sju dvargarna! Hon ar for sot!
Visst ar sju ett magiskt nummer, alltid varit mitt lyckonummer och jag ar (enligt mina papper fran Korea) fodd den sjunde!
Hoppas ni kunde fira lite pa er sjuarsdag!
Kram!

Saltistjejen sa...

ExPIAtriate wife,
javisst rusar tiden iväg. Och man anpassar sig verkligen till sitt nya liv. Det är rätt otroligt egentligen. Kul att du är född just den sjunde!
Kram!!

Desiree sa...

Wow grattis till 7 års jubileumet. 7 år har vi aldrig bott någonstans hittills. Vi har som längst bott 4 år på samma ställe och det var ju i Alabama. Kanske är vi för rotlösa för att stanna länge på en plats. Det är iallafall inget jag tycker har känts negativt. Vad tror du om framtiden? Kommer ni bo 7 år till NY? Tror du att ni kommer att vilja bo kvar inne i city eller tror du att ni kommer bli mer sugna på att flytta ut till förort?
Kram!

Saltistjejen sa...

Desiree,
tack!!! nej 7 år är ju länge så kanske är det många som inte bott 7 år på ett och samma ställe. Om framtiden vet vi i nuläget väldigt lite. Men jag TROR inte vi blir kvar i NYC för "evigt". Troligen blir det någon annanstans senare när M är färdig. Men vart vet vi inte. Det kommer bero mycket på jobb såklart. Som alltid.
Kram!!

Martina sa...

Grattis!
Ja du tiden rusar verkligen iväg. Själv är det nu 16 ar som jag har bott i Nice, helt galet!
Det här med huruvida man känner sig hemma eller inte där man bor kan ju diskuteras oändligt när man är utlandssvensk! Jag känner väl ungefär som du att där jag bor är hemma, Sverige är hemma fast mitt förflutna hemma. Men trots att jag trivs jättebra i Nice sa är det som du säger jättekonstigt att ens barn som är föddd och uppvuxen där man nu bor har helt andra referensramar än vad man själv har. Som sagt, det här ämnet kan diskuteras langt och länge...
Känns det som att ni blir kvar i NY, eller finns det framtidsplaner att flytta tillbaka till Sverige, eller nagon annanstans?
Kramar