Lunch med Olgakatt

Nu känner jag mig mer eller mindre återställd. Jag inser att min kropp inte är fysiskt som innan jag blev sjuk och försöker att acceptera att jag inte orkar lika mycket. Jag är klen helt enkelt. Enligt läkaren kommer jag troligen att kunna känna av trötthet och matthet flera månader framöver. Och jag ska absolut inte utföra några former av fysisk ansträngning, så det lär inte bli någon höstlöpning eller annan träning på ett tag antar jag. Men just nu spelar det mindre roll för jag har fått min mun tillbaka, och DET go'vänner är en stor lycka i sig! Att kunna äta igen. Att kunna prata! Utan smärta. Det känns som om jag sluppit ut ur ett fängelse.

Idag har jag dock arbetat hemifrån vilket kändes skönt. Att slippa gå upp i ottan och köra till jobbet. Jag hade två telefonkonferenser här hemma iförd pyjamas och sedan har jag arbetat vid datorn. Strax innan 14-tiden fick jag ett skönt avbrott eftersom Olgakatt bjudit ut mig på lunch nu när jag kan äta igen. Vi träffades på Bloomingdale's restaurang Le Train Bleu där vi åt en mycket god lunch i en lugn och trivsam miljö. Rekommenderas verkligen!

Restaurangen ligger på våning 6 i det stora varuhuset och är inredd som en äldre restaurangvagn.

Olgakatt innan vi började hugga in på varmrätten. Innan hade vi ätit en mycket god soppa.

Jag valde en crab cake serverad på brysselkål och med en rödpeppar remouladsås till. Väldigt gott!

Det blev en riktigt mysig och trevlig lunch. Vi pratade om ditt och datt och njöt av maten, servicen och av att bara kunna sitta och prata ostört under sådana här sköna former en stund. Det är ju inte var dag man får sitta ner i en sådan skön miljö och njuta av både god mat och bra sällskap. Varmt TACK Olgakatt för denna fina och mysiga lunch!

Under lunchen fick jag även ett sms från en av våra vänner som hastigt insjuknat i någon magsjuka. Hon frågade ifall vi kunde hämta hennes dotter på dagis och självklart kunde vi det. Hennes man hjälpte oss förra veckan då jag mådde så dåligt och Olgakatt och M skulle på operan. Så att vi nu kunde hjälpa dem kändes bara bra. Det är otroligt skönt att vi har ett par familjer omkring oss fortfarande som hjälps åt vid sådana här situationer. Det är verkligen guld värt! När man inte har familj i form av far- eller morföräldrar i närheten är ett nätverk av vänner värt hur mycket som helst. Just att våra barn inte har något emot att följa med sina kompisar och deras föräldrar hem gör såklart det hela ännu enklare. De brukar mest tycka det enbart är roligt att få en "extra playdate". Så blev det även ikväll.

Här sitter tjejerna och äter middag - pasta och köttbullar.

Imorgon åker jag in till jobbet. Det ska nog gå bra nu, och det känns faktiskt riktigt roligt att få komma dit som en mer eller mindre normal person igen. Jag vet att det är massor att göra där också så det känns fint att kunna ta itu med det också. Jag tror min chef kommer att bli glad över att se mig tillbaka.