Vågar man hoppas?

Idag har det varit en riktigt riktigt bra dag. Äntligen kände vi igen vår Lill-Skrutta. Morgonen började med att hon ville att vi skulle gå ut och köpa bagels. Så det gjorde vi. Hon och jag. På vägen hem stannade vi till på vår bakgård så hon fick gunga lite. Redan här började hoppet tändas. Kanske hade hon lämnat sjukdagarna bakom sig för denna gången?? Och jo, mycket riktigt. Det verkade faktiskt så. Peppar peppar. Dagen har fyllts av pladder och lek. Fantasiäventyr och picknickar. Matlagning och bakning. Rädda nallar, båtturer o playroom, pussel som skulle läggas, och musik- och sångstund. Det var spring i benen och hopp i fötterna. Lunchen slank ner och likaså middagen. Däremellan en del olika snacks och det dracks både vatten, äppeljuice och lite mjölk. Utan att något kom i retur. Även magen verkar ha kommit igång nu vilket var på tiden eftersom den senaste bajsblöjan (förlåt detaljer) byttes förra fredagen. Kvällen avslutades med lek tillsammans med kompisen W. Full fart hela dagen alltså. Inte ens en eftermiddagsvila blev det. Vet inte ifall hon kände att hon var tvungen att ta igen allt förlorat spring-lek-hopp-studs-och-prat efter nästan en vecka i moloket horisontellt läge. Imorgon blir det faktiskt dagis! Otroligt! Om nu inget händer igen under natten eller morgonen. Som sagt, numera vågar man ju inte riktigt tro på tillfrisknandet förrän det gått ytterligare lite tid....

Fredagstema kommer senare. Men detta har varit en vecka som känts tyngre och segare än normalt så jag vet inte riktigt när det blir. Eller om jag gör en "dubbel" eftersom jag aldrig hann med förra veckans tema heller. Vi får se helt enkelt. Allt beror på tid och ork.
Nu gläds vi nog mest åt att ha vår härliga Skrutta tillbaks!



Bilden här tog jag i eftermiddags i "playroom" när Lill-Skruttan ville krypa ner i leksaksdiskhon. Det är alltså den hon tittar upp från.