Nu har de åkt

Precis hemkommen efter att ha vinkat av Svägerskan och Loff. Fy, jag HATAR verkligen avsked. Särskilt då man inte vet när man kommer att ses igen. Det känns alltid extra jobbigt då. Och i nuläget vet vi inte alls hur eller när vi kommer att träffas igen. Vår sommar känns oviss. I väntan på Green Card-beskedet, men framförallt med tanke på att jag troligen kommer vara arbetslös en tid framöver, så har vi inte gjort upp några som helst planer för sommaren. Vi får helt enkelt se. Det kommer helt klart till stor del vara en kostnadsfråga. Ett tag var vi helt inne på att vi skulle stanna här eftersom det alltid är dyrare att resa på sommaren. Men nu efter detta besöket så känner jag att det ändå vore så himla roligt att få åka hem till Sverige i sommar. Inget bestämt än. Man får trösta sig med att så länge man inte gjort upp några planer så är allt möjligt.

Just nu har den där speciella tomheten sänkt sig över lägenheten. Den där då man haft kärt besök som just packat ihop sina saker och på börjat sin resa hem igen. Det är en speciell tystnad tycker jag. Liknar inget annat. I tystnaden finns ett svagt eko. Som om alla färska minnen efter besöket fortfarande flyger omkring i rummet. Det har ännu inte gått såpass lång tid att de fått tyngd och liksom sjunkit ned. Sittmärken i soffan där de nyss suttit. Ett urdrucket glas vatten på ett bord. Några tomkartonger som väntar på att tas ut till återvinningen. Små avtryck som påminner om att de alldeles nyss var här. Alldeles nyss satt i soffan, drack lite vatten och sedan fortsatte packa ner allt de handlat. Vemodigt. Samtidigt finns en glädje i detta. Glädjen över att det varit en sådan fantastisk vecka! Att allt varit så bra! Att vi fått de här dagarna tillsammans. All glädje och all kärlek som de rymt. Och jag vet att när vemodet och ledsnaden efter avskedet lagt sig kommer glädjen att ta över. Det kommer att vara den man minns. Jag vet det av erfarenhet. Och det känns skönt. Ändå, just nu ekande tystnad och urdruckna glas.