onsdag, april 13, 2011

Nu har de åkt

Precis hemkommen efter att ha vinkat av Svägerskan och Loff. Fy, jag HATAR verkligen avsked. Särskilt då man inte vet när man kommer att ses igen. Det känns alltid extra jobbigt då. Och i nuläget vet vi inte alls hur eller när vi kommer att träffas igen. Vår sommar känns oviss. I väntan på Green Card-beskedet, men framförallt med tanke på att jag troligen kommer vara arbetslös en tid framöver, så har vi inte gjort upp några som helst planer för sommaren. Vi får helt enkelt se. Det kommer helt klart till stor del vara en kostnadsfråga. Ett tag var vi helt inne på att vi skulle stanna här eftersom det alltid är dyrare att resa på sommaren. Men nu efter detta besöket så känner jag att det ändå vore så himla roligt att få åka hem till Sverige i sommar. Inget bestämt än. Man får trösta sig med att så länge man inte gjort upp några planer så är allt möjligt.

Just nu har den där speciella tomheten sänkt sig över lägenheten. Den där då man haft kärt besök som just packat ihop sina saker och på börjat sin resa hem igen. Det är en speciell tystnad tycker jag. Liknar inget annat. I tystnaden finns ett svagt eko. Som om alla färska minnen efter besöket fortfarande flyger omkring i rummet. Det har ännu inte gått såpass lång tid att de fått tyngd och liksom sjunkit ned. Sittmärken i soffan där de nyss suttit. Ett urdrucket glas vatten på ett bord. Några tomkartonger som väntar på att tas ut till återvinningen. Små avtryck som påminner om att de alldeles nyss var här. Alldeles nyss satt i soffan, drack lite vatten och sedan fortsatte packa ner allt de handlat. Vemodigt. Samtidigt finns en glädje i detta. Glädjen över att det varit en sådan fantastisk vecka! Att allt varit så bra! Att vi fått de här dagarna tillsammans. All glädje och all kärlek som de rymt. Och jag vet att när vemodet och ledsnaden efter avskedet lagt sig kommer glädjen att ta över. Det kommer att vara den man minns. Jag vet det av erfarenhet. Och det känns skönt. Ändå, just nu ekande tystnad och urdruckna glas.

19 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Å så bra skrivet. Precis så är det, precis precis så!!!

Kram!

Anonym sa...

Åh, det stämmer så bra det du skriver om tomheten och tystnaden efter att gästerna åkt hem.
Det är ingen rolig känsla.
Hoppas att ni hittar på något trevligt till sommaren även om det inte innebär en resa till Sverige.

Har jag missat nått nu ang ditt arbete? Går ditt kontrakt ut snart? Och är det inte möjligt att förnya om du och företaget vill?
Jag vet ju inte alls hur det funkar att vara forskare och hur kontrakten ser ut.

Hoppas att ni snart återgår till vardagen igen och får se fram emot nästa besök..av vem det nu än kan vara. :)

KRAM!

Marianne sa...

Ja vad trist det är när de åker! Och jag förstår att det känns extra mycket för er just nu när ni inte vet hur det blir i sommar. Det är bara att hoppas att allt ordnar sig för er nu, först med Green Card, sedan med jobb. Det blir väl enklare att söka jobb också när du har GC, för det är väl arbetstillstånd också?

KRAM och hoppas att ni är glada som vanligt snart igen!

Anonym sa...

Och grattis i efterskott också naturligtvis! Förlåt, missade vilken dag det var.

Saltistjejen sa...

Karlavagnen,
ja du vi som valt att leva såhär vet ju precis hur det känns.... På gott och ont.
Tack!
kram!


Jess,
ja vi får se hur sommaren blir. Jo ang mitt jobb så är mitt forskningsanslag slut nu i april. Så därmed blir jag arbetslös. Lite knivigt men jag hoppas det ska lösa sig framåt såklart.
Haha, sedan grattiset gissar jag är för attvi firat födelsedagarna. Men min och Svägerskan fyllde för rätt länge sedan, men vi bestämde att vi skulle fira oss här när vi sågs. :-) Därav den sena "firningen".
Kram!!


Marianne,
jo OM vi får ett GC kommer det bli lättare med jobb. Så vi hoppas såklart på det.
tack!
Kramar!!

Anna, Fair and True sa...

Så sant det där med ekot. Förstår att det är extra jobbigt när man inte vet när man ses igen. Får ni förresten lämna landet medan ni väntat på GC-besked? Hur stor är chansen att ansökan går igenom? Är det en viss procent eller hur funkar det? Håller i alla fall tummarna för den och att du hittar ett jobb snart! Kram!

bettankax sa...

Här sitter jag och känner av ditt vemod...och glädjen. Du beskriver så bra.
KRAM!!

Charlie sa ... sa...

Å, Saltis. Jag får tårar i ögonen. Det är precis så det är. Och jag hatar det. Att sedan komma hem och öppna dörren och känna tystnaden och att något saknas är hemskt.
Det är då jag undrar varför jag utsätter mig för det här livet.

Det går över, men jag tänker ändå att den där känslan står för något, att ett lättare sätt att vara med sina nära och kära saknas. Sen är det inte givet att man bor nära varandra i Sverige heller.

Härligt att ni haft det så bra iallfall och att ni kan åka till Sverige en sväng i sommar.

Kram!

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
ja det är verkligen en sådan speciell känsla och stämning just efter att man tagit avsked tycker jag. Av personer som står en nära och som varit här på besök. Man lever ju lite som i en bubbla då under tiden man har besökare här. Sedan spricker den.
Man får lämna landet så länge ens GC-ansökan är pending tror jag. Och får vi inte GC så kommer jag ansöka om ett H4-visum och får då lämna landet. MEN får inte jobba. Så därför vil vi självklart ha ett GC. Men jag kommer oavsett att kunna vistas här legalt och kunna resa in och ut ur landet.
Jag har ingen aning om procent som får ansökan beviljad. Vi får helt enkelt se.
Kram!!!


bettankax,
tack!
:-)
Kramar!

Saltistjejen sa...

Lotta,
ja sådana här gånger känns det nästan som om det inte är värt det. Att bo och leva så satans långt bort!
Men visst försöker man se det från den ljusare sidan också. Och tänker på att ett jobbigt avsked betyder att man haft det bra tillsammans.
Ang sommaren vet vi inte alls hur det blir än. Det är väl detta som gör det extra jobbigt att säga hejdå nu. Att vi inte alls vet när vi får träffas igen.
Kram och tack för att du förstår!

Monica sa...

Avskeden känns. Är som du beskriver det.
Hoppas det löser sig med GC och forskningsanslaget kunde de gott förlängt tycker jag:-), hoppas det löser sig med arbete också.

Saltistjejen sa...

Monica,
ja avsked känns verkligen. I hjärtat.
tack för dina fina ord och ditt stöd! Det är som det är med anslag. Jag visste redan från början att detta var på 2 år så det kommer inte som någon överraskning. Försöker se det som en chans till nystart.
Vill även säga att jag är glad att du ville kommentera och att du läser min blogg. Vet inte om du kommenterat förut, men jag tror inte det? Om det är så men jag har glömt så ber jag om ursäkt. I vilket fall blir jag väldigt glad över att se dig här och nu!
:-)

Katarina sa...

Åh, vännen vad bra skrivet! Jag den där känslan går verkligen att ta på när sina nära och kära lämnat huset!

Hoppas saker och ting ordnar upp sig för er/dig på ett bra sätt, men som du skriver ovissheten är värst.

Jag lämnade ju USA med ett pendlande GC. jag reste in ut ur USA vid 5 tillfällen. Nu har jag ett Re enter permit tillsånd. dock ska jag överge mitt GC nästa vecka vid ambassaden..Tänk om du ändå kunde haft mitt, du är i större behov av det än jag!

Stor kram

Saltistjejen sa...

Katarina,
tack! ja det är en sådan speciell känsla när de åkt och lämnar ett stort tomrum efter sig.
Ja jag hoppas också att vi får veta snart. Och självklart betyder detta att jag vill ha ett positivt svar haha!
Tack igen för dina gulliga och fina ord!
Kram!!!

Trillingnöten sa...

Jag vet EXAKT hur det känns och du beskriver det så bra! Det är ett vemod och samtidigt en glädje som man känner. Att säga adjö är som att förlora en liten bit av sig själv för ett tag. Speciellt när man inte vet exakt när man ses igen...Jag hoppas allt löser sig med Green Card snart nog så att du kan söka jobb och sånt... Kram!!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ja så är det verkligen. Det är så himla svårt att ta avsked Men man får försöka se att det varit bra och att det är därför man tycker det känns så himla jobbigt.
Och tack för ditt stöd! Det värmer!
KRAM!

Anna, Fair and True sa...

Det ordnar sig säkert tror jag! Känns som ni har goda skäl att få det beviljat!

Monica sa...

Hej igen och jag läser din blogg lite då och då via steelcityanna som är min dotter:-), har kommenterat om något förut men kommer inte ihåg vad. Läste idag om din dotter och att barn känner stor saknad också fast de är så små och de kan tänka på dem som flyttat eller rest fast de inte har ord att sätta på det riktigt som vi ännu. Roligt med kompisen så nära och hon verkar så gullig och rar din lilltjej.

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
ja vi hoppas ju på det.
:-)


Monica,
vad roligt att få höra mer om dig! Tack!
Kul att du gillar att läsa min blogg.
Hoppas att du får en fin helg!
kram!