lördag, juli 23, 2011

Vaken

Mitt i natten. Vaken. Somnade på mindre än en sekund, men vaknade efter ett par timmar. Jet lag? Kanske. Min kropp är helt klart lite småsnurrig. Och självklart kommer alla bilder från norska nyhetssändningar emot mig med sådan kraft när jag ligger i mörkret och försöker somna om. Och med alla dessa bilder flimrande på näthinnan kommer även tankar. Hur kunde det ske? Hur kan människor göra sådana här saker? Varför? Det oskyldiga ordet som min 3-åring upprepar minst 100 gånger per dag har nu fått en helt ny mening. En ny tyngd. Bakom detta lilla ord öppnar sig nu en avgrund så bottenlös att magen nästan krampar då man försöker att se ner i den. Det går inte. Man kan inte. Jag kan inte. Det går bara inte att förstå. Här ligger jag vaken. Men jag kan känna mitt eget hjärta slå. Jag kan lyssna till min älskade dotters andetag bredvid mig. Jag hör henne fnysa till. Suga hårdare på nappen. Känner hennes varma lilla kropp intill min. Och jag inser verkligen hur bräckligt livet ändå är. Min kärlek är så stor och med den kommer skräcken. Över allt man kan förlora. På bara ett enda litet kort ögonblick. Jag saknar M enormt. I stunder som dessa vill man ha familjen samlad. Finnas nära. Ha "kontroll". Kunna se, höra, röra varandra. Samtidigt inser jag att det i detta nu är så många vakna. I Norge. Och på andra ställen runtom i världen. Men för dem handlar det inte om tankar som mina. Tankar om oro. En känsla av olust. För dem handlar det i detta nu om ren skär skräck inför att få sina värsta farhågor besannade. Och om bottenlös sorg över besked som inte går att förstå helt och fullt, vare sig för dem som får dem eller för oss andra som bara står bredvid. För alla dessa personer har en ny verklighet just börjat. Och jag tänker på dem. Varför? Det till synes så oskyldiga ordet. Nu har det växt igen. Så som det gör. När ofattbara saker händer. Som vid rent personliga förluster i livet. Eller som denna gången då man förskonas rent personligen, men tragedin är så stor att den ändå når en. Och kanske växer ordet än mer när tragedin som nu handlar om något planerat. Ingen naturkatastrof. Ingen sjukdom eller olyckshändelse. Utan helt enkelt om en sjuk hjärna som medvetet utfört sjuka handlingar. Som medvetet och kallblodigt tagit liv. Då växer ordet med Sorgen och med Maktlösheten. Till något stort. Svårt. Oöverblickbart. Och inga svar kan ges. Varför?

8 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Jag är fortfarande i chock. Det är så hemskt att det är svårt att förstå. Som du skriver, varför? Varför dessa ungdomar som inte gjort nåt? Varför? Och hur skyddar man sig mot galningar?

Desiree sa...

Ja det som hänt är otroligt hemskt oh så ofattbart. Man har svårt att ta in det. Jag tror inte man kan skydda sig mot galningar. Detta som hänt är ju bara så fruktasvärt.
Kram!

Petra H sa...

Så enormt svårt att förstå och ta till sig. När något sådant här hemskt har hänt, en massaker, tänker jag hur det måste kännas, inte bara för offrenas anhöriga men också för gärningsmannen (/männen, det är ju ytterst sällan kvinnor) anhöriga?? När man inser att det är ens avkomma, ens barn som har utfört något så makabert, något så hemskt? Jag vet att t.ex den belgiska pedofilens Jean-Marc Dutrouxs mamma har tagit helt avstånd från honom och sagt att han är ett monster (jag har ingen aning om hur hans uppväxt var så det är mkt möjligt att föräldrarna inte är helt "oskyldiga"). Jag har boken "We have to talk about Kevin" men har inte läst den än, och min syster sa till mig att INTE läsa den medan jag är gravid - det är liksom inte rätt tillfälle att börja tänka sådana tankar...
Stora kramar och hoppas att du fick lite ro till slut ändå.

Bejla sa...

Visst är det helt omöjligt att förstå det hemska som har hänt! det har helt klart påverkat hela min helg, och allt känns på något sätt opassande att göra och glädja sig åt här och nu (även om man ju inte ska låta sig styras av liknande personers galna handlingar). Livet är skört och liknande händelser får en helt klart att omprioritera vad som är viktigt för en här i livet.
Kram

bettankax sa...

Måhända din kropp är småsnurrig men du sätter ord på och formulerar dig så bra och berörande. Jag själv har inga ord så tack för ditt inlägg.

Hoppas och önskar ni får en fin vistelse i Svärje:)
KRAMAR!!

✿Ewa sa...

Helt ofattbart, totalt galet, Hur kan han???? Du skriver så bra själv har jag inte kunnat skriva alls...kan knappt sluta se på TV sändningarna...försöker men kan inte förstå det ofattbara.

Jag önskar dig trots allt en riktigt fin och underbar svärje vistelse.

Stor kram

Emma sa...

Ja det är outgrundligt, bottenlöst... det finns liksom ingen tröst, inget gott som kommit ur det onda, känns det som.

Men det var väldigt fint skrivet!

Hoppas ni snart kommer i fas med tiden.

Kram!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ja det är så fruktansvärt! Och tyvärr kan man ju inte skydda sig mot just galningar.
Kram!


Desiree,
visst är det så att man inte kan skydda sig mot sådana här galningar. Det går bara inte. Men det är en fruktansvärd tragedi.
Kram!


Petra,
ja en massaker av det här slaget är så hemsk och ofattbar att man inte riktigt kan förstå tror jag. Det kommer ta en evighet innan Norge kan hämta sig från detta. Om ens någonsin. Sådana här saker sätter djupa spår i ett land, en kultur och ett samhälle. Att tänka på personens familj och släktingar är något jag också funderat över i vissa liknande sammanhang. Det måste vara fruktansvärt att vara föräldrar till en person som begår sådana här brott. Vilken sorg och vilken skuld och skam!
Kramar!


Bejla,
jag känner lite likadant som du. Att ens egna aktiviteter på något vis färgas av händelserna. Och att man ibland nästan kan känna dåligt samvete över att man själv mår bra och har roligt. Även om det självklart inte bör kännas så. En sådan här galnings illdåd ska ju inte ta bort glädjen ur livet för alla runtomkring även om det till stor del påverkar oss alla.
Kramar!


bettankax,
tack vad fint sagt! jag blir glad.
Kram!!


Ewa,
ja det är just ordet varför som snurrar runt i mitt huvud också. Hur kan sådana här saker hända? Hur kan någon människa göra något så fruktansvärt?
Tack!
Kram!


Emma,
nej i sådana här hemska tragedier finns tyvärr inget direkt gott tycker jag. Det enda skulle då vara att folk verkligen "går samman" och försöker bekämpa främlingsfientlighet och våld mot och inom alla grupper i samhället. Man kan hoppas på något sådant. Men i övrigt är det bara nattsvart tycker jag.
tack också för dina fina ord!
kramar!