Vaken

Mitt i natten. Vaken. Somnade på mindre än en sekund, men vaknade efter ett par timmar. Jet lag? Kanske. Min kropp är helt klart lite småsnurrig. Och självklart kommer alla bilder från norska nyhetssändningar emot mig med sådan kraft när jag ligger i mörkret och försöker somna om. Och med alla dessa bilder flimrande på näthinnan kommer även tankar. Hur kunde det ske? Hur kan människor göra sådana här saker? Varför? Det oskyldiga ordet som min 3-åring upprepar minst 100 gånger per dag har nu fått en helt ny mening. En ny tyngd. Bakom detta lilla ord öppnar sig nu en avgrund så bottenlös att magen nästan krampar då man försöker att se ner i den. Det går inte. Man kan inte. Jag kan inte. Det går bara inte att förstå. Här ligger jag vaken. Men jag kan känna mitt eget hjärta slå. Jag kan lyssna till min älskade dotters andetag bredvid mig. Jag hör henne fnysa till. Suga hårdare på nappen. Känner hennes varma lilla kropp intill min. Och jag inser verkligen hur bräckligt livet ändå är. Min kärlek är så stor och med den kommer skräcken. Över allt man kan förlora. På bara ett enda litet kort ögonblick. Jag saknar M enormt. I stunder som dessa vill man ha familjen samlad. Finnas nära. Ha "kontroll". Kunna se, höra, röra varandra. Samtidigt inser jag att det i detta nu är så många vakna. I Norge. Och på andra ställen runtom i världen. Men för dem handlar det inte om tankar som mina. Tankar om oro. En känsla av olust. För dem handlar det i detta nu om ren skär skräck inför att få sina värsta farhågor besannade. Och om bottenlös sorg över besked som inte går att förstå helt och fullt, vare sig för dem som får dem eller för oss andra som bara står bredvid. För alla dessa personer har en ny verklighet just börjat. Och jag tänker på dem. Varför? Det till synes så oskyldiga ordet. Nu har det växt igen. Så som det gör. När ofattbara saker händer. Som vid rent personliga förluster i livet. Eller som denna gången då man förskonas rent personligen, men tragedin är så stor att den ändå når en. Och kanske växer ordet än mer när tragedin som nu handlar om något planerat. Ingen naturkatastrof. Ingen sjukdom eller olyckshändelse. Utan helt enkelt om en sjuk hjärna som medvetet utfört sjuka handlingar. Som medvetet och kallblodigt tagit liv. Då växer ordet med Sorgen och med Maktlösheten. Till något stort. Svårt. Oöverblickbart. Och inga svar kan ges. Varför?