tisdag, december 20, 2011

Den första sorgen

Igår var ingen bra dag för Lill-Skruttan. Hon hade bråkat hela förmiddagen med sin kompis W. Varit på honom och sagt "You are not my friend any more!" och "I don't like you!" upprepade gånger. Stackars W, han sa till henne att sluta "I don't like when you say that to me." Men hon gav sig minsann inte. Utan på honom igen. Och igen. Och igen. Till slut hade han blivit så arg, ledsen och frustrerad att det hela övergått till mer fysiska handlingar. Från bådas håll.

Lärarna hade givetvis ingripit. Dels under tiden för att försöka få Lill-Skruttan att sluta, men framförallt efter att hela incidenten urartat i fysiska handlingar. En av lärarna tog de båda barnen åt sidan och pratade med dem. Hon frågade Lill-Skruttan varför hon sa detta till W. Då förklarade hon att "I'm angry with W because he has moved!". Stackars lilla W. Han hade då tittat på henne och berättat "But I don't want to move. It was my Daddy who told me I had to move!" Sedan hade de pratat om detta mer och till slut blivit vänner igen. Kramat om varandra och pussats.

Lärarna hade sedan tagit upp detta med alla barnen i gruppen också. De hade pratat om att även fast någon man tycker mycket om flyttar så kan man fortsätta att vara vänner. Man kan hälsa på varandra. Man kan ringa varandra. man kan prata via Skype. Man kan skriva brev eller skicka teckningar på varandra. Och fortsätta sin vänskap.

Hemma igårkväll tog Lill-Skruttan upp detta både med mig och sedan senare med M. Hon berättade att hon var arg på W för att han flyttat. Och både jag och M försökte förklara igen att det inte är W's fel. Att han inte valde att flytta iväg. Utan att detta var något som de var tvungna att göra för att de inte längre kunde bo kvar här i vårt hus. Och att vi kan träffas ändå. Vi kan ta F-tåget och hälsa på honom snart. Och han kan komma hit. Jag berättade även att jag ju har många vänner som fortfarande bor kvar ända borta i Sverige och som jag träffar väldigt sällan. Men vi är ändå vänner. Man kan vara vänner trots att man inte ses varje dag och/eller bor i samma hus.

Tillsammans med M hade hon sedan frågat ifall jag skulle bo kvar med dem här. Och det sa han att jag självklart skulle. Hon hade även försäkrat sig om att vi alltid skulle bo tillsammans "mamma och pappa och jag.". Att om vi flyttade från vårt hus någongång så skulle vi göra det tillsammans.

Lilla Skruttan. Vi har nog inte riktigt förstått hur pass mycket det här med Grannarnas flytt ändå påverkar henne rent känslomässigt. Hon har inte visat något alls här hemma direkt, mer än att ett par gånger sagt att hon inte vill att W ska flytta. "Jag kommer att missa* honom när han flyttar." Men i lördags då flyttlasset gått och vi var över i den tomma lägenheten för att säga hejdå till W verkade hon inte ett dugg tagen. Själv hade jag tårar på väg och en stor klump i halsen. Och efteråt var jag tacksam över att flyttkillarna ringt till C och behövde hjälp med garageporten så att hela avskedet blev rätt hastigt ändå. För annars hade jag verkligen börjat att storgråta tror jag. Avsked är så otroligt jobbiga tycker jag. Men Lill-Skruttan sa bara "Bye Bye W!" vinkade till Grannarna och sedan skuttade hon tillbaka hem igen.

Men helt klart är att hon verkligen jobbar med detta. Känslorna över att W inte längre bor i dörren mittemot hennes. Att han efter jul inte heller kommer att komma till hennes Green Room. Jag inser nu när jag verkligen tänker efter att detta ju måste vara hennes allra första stora förlust. Rent känslomässigt är detta första gången hon ställs inför de stora svåra känslorna som saknad och sorg. Och i deras fotspår följer ju nästan alltid ilska, ledsenhet, litenhet, frustration och maktlöshet. Allt så stort och nytt för henne. För henne och W är det ju något väldigt stort detta eftersom de umgåtts nästan dagligen sedan de fyllde ett. För dem finns inget annat. I deras värld ska den andra finnas i dörren där mitt emot. En del av ens vardag är att höra den andres röst där utanför. Nu skrattar W. Eller nu är han ledsen. Jo, sådant har vi såklart hört stängda dörrar till trots.

Därför har jag faktiskt tidigare funderat en del över att hon inte reagerat mer på Grannarnas flytt. Vi har ju pratat om detta i ett par veckors tid nu. För att förbereda. Men förutom att hon vissa gånger sagt att hon inte vill att de ska flytta så har hon inte riktigt visat så mycket eller ens velat prata särskilt mycket om detta. Hennes huvudlärare som jag pratade med både igår samt idag på morgonen, sa dock att det är ganska vanligt. Barnen i den här åldern lever så i nuet att det ofta inte är förrän det verkligen händer, som reaktionerna kommer. Även om de varit förberedda så är det svårt för dem att verkligen inse vidden av allt det nya innan omställningen verkligen sker. Och kanske var fredagens kissolycka på dagis också en reaktion inför grannarnas flytt. En likadan olycka skedde nämligen även igår då allt var så turbulent på dagis med Lill-Skruttan och W. Med tanke på att hon nästan inte haft en enda olycka på det här viset sedan hon blev torr i september så känns det som om de här två kanske är kopplade till hennes reaktion på W's flytt?

Vår plan nu är att åka och hälsa på dem nästa vecka. Efter julhelgen. Då tar vi F-tåget till Brooklyn. Jag hoppas så att det kommer få henne att förstå att vi fortfarande kan träffas. Om än på ett annat vis än förr. Och jag hoppas att vi kan hjälpa henne att klä sina känslor i ord. För det brukar underlätta. Om man kan tänka och prata om det jobbiga brukar det ofta kännas mer hanterbart. Iallafall så småningom.

*) missa är självklart svengelska och betyder sakna ('miss' = 'sakna' på svenska)

Nedan är en lång kavalkad av bilder och filmsnuttar i en tillbakablick från då Grannarna flyttade in i dörren bredvid. Många har redan visats här i bloggen tidigare men jag tyckte ändå det var roligt att sammanställa den här tiden lite. Helt otroligt vad mycket som hänt med Lill-Skruttan och W från det att de lärde känna varandra fram till idag!

Första träffen - Juli 2009


Augusti 2009
Wesley firar sin 1-årsdag och på det kalaset går Lill-Skruttan utan stöd för allra första gången!


September 2009

Halloween 2009

January 2010


Filmsnutten är från Superbowl som vi såg hos Grannarna.

February 2010

En av alla kvällar vi haft W hos oss. 

March 2010



May 2010

Juni 2010


Juli 2010
Hand i hand på väg mot Central Park


Halloween 2010

Thanksgiving 2010

December 2010


Pepparkaksbak hos Elyse

January 2011


 March 2011

Ready - Set - Go!

April 2011


 May 2011
Lill-Skruttan visar sitt spel på iPaden.



June 2011


Juli 2011
Lek med vattnet på gården.

September 2011


October 2011
Columbus Day weekend i Connecticut



Green Room Friends

Inför julen...

Halloween 2011

November 2011



December 2011



W we will miss you very very very much! 
But we do feel so lucky to have had these years together with You as "The Boy Next Door", or I should rather say "The Friend Next Door" and we are glad you are staying in the city so we can come visit!!!


26 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Åååååh!

Coolaannna sa...

Gode värld, vilka sötisar!! Wow, tänk när de tar studenten!!! hihihih underbara kort Saltis!

Kram i alla julbestyr :)

Anna

Saltistjejen sa...

Karlavagnen,
:-)

Coolaanna,
ja de är så fina tillsammans. Och har haft så mycket roligt ihop! :-) Vi hoppas självklart att vi kommer kunna hålla kontakten tillräckligt frekvent för att de ska kunna fortsätta uppehålla sin vänskap.
:-)
Kram och ha det gott nu i juletiderna!

Lena och Tilde(smint) sa...

Men åh jag gråter nästan här, sådana starka känslor hon visar för W, klart hon blir arg, det är ju så svårt för dom att förstå.

Vet att det hände en liknade grej på mitt jobb när ett barn skulle sluta och flytta. En annan flicka var så ledsen och ville inte säga hej då, för hon ville inte att hon skulle försvinna.. Precis samma känslor

Vilka underbara bilder och vad man ser vad stora dom blivit, från små bebisar till stora barn :-)

Kram

olgakatt sa...

Klart att detta är jättestort för Ella och även W. förstås. Enda trösten är "livet i nuet" (ett perfekt uttryck!) kommer att göra att det går över rätt fort också.

Annika sa...

De små, de små...
Så svårt för både W och och Ella...
OJ, oj...
SOm du säger är ju detta deras första stora sorg :-(
Det är verkligen starka känslor.
Som vanligt verkar dagis ha agerat KLOKT och bra!
Supergulliga bilder i inlägget.
KRAMAR!!!

Annika sa...

Förresten, vart har de flyttat?

Saltistjejen sa...

Lena och Tilde,
ååå men vännen torka tårarna. :-) Ja det är starka känslor såklart. De är så små än att detta är första gången de känner av att saker och ting verkligen förändras för dem. På ett mer omvälvande vis än de hittills gjort. Och ja, jag tror det är vanligt att små barn kan bli "arga" när de känner sorg.
Tack för din fina och gulliga kommentar!!!
Kramar!!


olgkatt,
ja detta är en stor sak för dem. Men visst inser vi alla att de snart kommer över detta också. Små barn gör ju det. Som du säger så gör deras "leva -i-nuet-förmåga" att saker för ett tag sedan känns oändligt länge sedan. Men jag hoppas att Lillskruttan ska kunna ta med sig en del av denna erfarenheten i livet. Hur man handskas med känslor som de här. Och jag hoppas att vi kan hjälpa henne hitta rätt verktyg för detta.
Kramar!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
ja ingen av dem har ju tidigare "mist" någon som de haft i sin vardag. Just eftersom de gått in och ut hos varandra här hemma hur som helst när som helst, så kommer det att bli lite annorlunda nu. På vissa vis har de varit nästan lite som syskon.
Grannarna har flyttat till Brooklyn så de är kvar i staden vilket jag är övermåttan glad för! Men visst blir det lite skillnad ändå. Nu får vi ta the F-train dit! Men jag ser fram emot att åka och hälsa på också för de bor i ett jättehärligt område i Brooklyn (Park Slope) så särskilt i vår blir det en underbar utflykt! :-)
Kramar!!

Anonym sa...

Hej Saltis!
Oj, detta inlägg gick rakt in i hjärtat. Så svårt att vara liten ibland, så jobbigt att hantera de tuffare erfarenheterna.
Jag har varit en storläsare av din blogg länge men aldrig kommenterat tidigare. Anledningen till att jag kände att det kunde vara dags nu är för att jag har en släkting med familj som bor utomlands, lite under samma förutsättningar som ni. Jag har på grund av det haft anledning att lära mig lite om begreppet "third culture kid". Om jag har förstått definitionen rätt så är Ella just ett sånt barn. Ni kanske redan känner till begreppet? För mig har det varit väldigt intressant att lära mig om dessa barns förutsättningar i livet, så att jag kan förstå mina små släktingar, som växer upp utomlands, bättre. En av förutsättningarna för dessa barn verkar ofta handla om en stor "omsättning" av människorna runt dem.
Tack för att du delar med dig av delar av ert liv så härligt och öppet. Jag suger i mig varje foto och beskrivning av min favoritstad med stort nöje.

Hälsn. Jennie i Kristianstad

Saltistjejen sa...

Jennie,
å vad GLAD jag blir av att du lämnat en så fin kommentar! TACK! Roligt också att jag kan bidra till att du får veta mer både om New York som stad, men även om det här med barn som växer upp så som vår dotter gör. Jag har faktiskt aldrig tidigare hört begreppet "Third Culture Child" men det verkar väldigt intressant så jag ska kolla upp lite mer omkring det. För visst är det väldigt speciellt att växa upp på det vis som vår dotter gör.
Stort tack för att du ville presentera dig lite för mig nu!
Kram!

Monica sa...

De känner djupt för varandra, synd det tog sig uttryck i att hon slog honom, stackar´n:-), men ilskan är förstås kombinerad med sorgen. Tror aldrig man ska underskatta barns känslor som att hon "glömmer" honom snabbt, eller att de glömmer varandra, han har ju lika mycket känslor, rörande att han säger att han måste flytta för någon annan bestämt det, tvärtom så kommer hon att ha dessa minnen troligen hela livet men kan förstå händelsen på ett annat sätt när hon blir större. Och hunnit med fler avsked. Hon tänker ju mycket på uppbrott även om hon kanske inte har ord för allt ännu, men att hon frågar om er som hon gör tyder på mycket funderingar. Och så förstår hon att de viktigaste personerna för henne finns kvar. Man kan ju tänka på alla som inte har denna trygghet, är inte svårt att förstå att barn som lever i social otrygghet mår dåligt och att det påverkar allt i livet sedan. Så skönt med bra personal som tar upp allt också och pratar med barnen på ett bra sätt.

Emma sa...

Åh vad rörande! Vilken kärlekshistoria. Om vi tänker efter ordentligt så reagerar nog vi vuxna lite på samma vis, men döljer det bättre. Skönt att det inte är så långt de flyttar! Och vilken skatt du har i alla fotografier....Vilken skatt du ger E!

Saltistjejen sa...

Monica,
du har så rätt. Självklart ska man inte underksatta deras känslor. Och ja jag tror som du att detta är något de båda kommer att lära sig mycket av. Hur det känns och hur man kan hantera sina känslor. Att man också inser att även om saker förändras så finns tryggheten omkring en kvar. För visst är det så att allt formar oss som människor och om man inte känner grundtrygghet eller om man inte lär sig att sorg inte är farligt utan något man faktiskt kan hantera även om det är jobbigt och gör ont, så kommer man helt klart att fungera sämre som vuxen individ.
Dagispersonalen är guld verkligen!! :-)
Tack igen för din fina och insiktsfulla kommentar!!
Kram!!


Emma,
visst gör vi det. De flesta vuxna tycker väldigt illa om avsked och förändringar från något som vi tycker är bra och tryggt. Det är bara det att vi (förhoppningsvis) lärt oss att hantera våra känslor och att kanalisera dem på ett annat vis än barnen gör.
Foton och filmer ÄR verkligen otroligt roligt att ha tycker jag. Och trots att många kanske tycker att jag fotar "mest hela tiden" så är det verkligen inget jag ångrar.
Kramar!

paettannatsatt sa...

Vi har gått igenom några liknande faser med båda barnen. Det är svårt och jobbigt för alla att flytta. Och självklart är det en sorg som måste bearbetas och få ta sin tid. De verkar ha en fantastisk vänskap dock. Det är vackert
Lycka till med allt!
Kram

Saltistjejen sa...

paettannatsatt,
tack! Ja, det är ju en stor omställning, och allra störst är det ju för W Han som lämnar sin gamla trygghet här och ska in i något nytt. Klart det måste få ta sin tid.
Deras vänskap är härlig och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta träffas hyfsat frekvent så de kan upprätthålla den.
Tack igen!
Kram!

ExPIAtriate wife sa...

Ah Lillskruttan! Det ar inte latt att satta ord och handling pa stora kanslor men vad bra att man pa dagis diskuterade det hela och forklarade att vissa saker kan man inte rada over. Inte latt for de sma nar manga beslut fattas ovanfor deras huvuden men som anda paverkar dem sa mycket. Vilken fin bildkavalkad du gjort och man forstar ju vilken viktig roll W har spelat i Lillskruttans liv.
Sa bra att ni anda kan ses i samma stad och att vanskapen finns trots avstand!
Kram!

Saltistjejen sa...

ExPIAtriate wife,
tack!! Ja de är strålande på dagiset där hon går. Att de direkt pratar med barnen, både Lill-Skruttan och W ensamma och sedan med alla om de här sakerna är så otroligt bra! Och nej, det är inte lätt att veta hur man ska handskas med stora känslor. Inte ens för oss vuxna, så naturligtvis är det ännu svårare för de här små som upplever det för första gången och inte riktigt har rätt verktyg än. Men det är ju sådana här saker vi växer och utvecklas av.
Kram!!

Livet enligt Jenny sa...

Åååh Lill-skruttan är ju sötast alltså... Kan mycket väl förstå att detta är jobbigt för henne. Att ha W så nära är trygghet och det klart att det känns oroligt när det försvinner. Skicka henne en bamsekram från mig, en av era vänner i Sverige... =)
Kramen

Saltistjejen sa...

Livet enligt Jenny,
å TACK vännen! Jag ska ge henne kramen!! :-)
Kram till dig med! Jag hoppas du har det bra nu efter din egen tuffa höst.

Desiree sa...

Åh det är inte lätt att vara liten. Jag förstår att det måste vara jättesvårt och jobbigt när hennes bästa vän som hon vuxit upp med plötsligt flyttar och hon inte riktigt fattar varför. Kanske ändå väldigt bra att hon fick lätta på känslorna och att det hela fick komma upp till ytan så att både ni och lärarna kunde hjälpa till att förklara och reda ut. Sorg och ilska hänger ju många gånger ihop. Jag tror det blir toppen att åka och hälsa på nästa vecka så att hon inser att det faktiskt kan ses och fortsätta vara vänner.
Kram!

Saltistjejen sa...

Desiree,
nej det är ju inte det. Lätt alltså. Och att vara med om sådana här saker för första gången gör ju det hela ännu lite svårare eftersom de inte har några referensramar direkt. Men det kommer såklart att bli bra sedan. Nu får vi ta det lite steg för steg.
Kramar!

Trillingnöten sa...

Men jag kommenterade! Nu hittar jag den inte...kanske kommenterade på fel inlägg...skumt!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
vad synd! Det var säkert en jättebra och insiktsfull kommentar. Jag ska se om den hamnat i spamfiltret, men ibland kommer kommentarer bara bort tyvärr. Jättetrist. Tack ändå för att du kommenterade även om den nu är borta!
kram!

Anna, Fair and True sa...

Vänskap i bilder som säger så mycket! Jag tror nog att hon kommer känna sig ännu gladare när hon sett hur de bor osv. Alltid bra att kunna se det framför sig. De är ju som syskon så förstår att det varit en del att bearbeta. Tur att de inte flyttar så långt! Sedan är det säkert mycket känslor som kommer för att hon funderar över tänk om någon i min familj flyttar, tänk om jag inte får följa med, som du skrev. Ja, jag säger det igen, men tänk vad mycket tankar och känslor det finns i en sådan liten person! Kram!

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
ja det känns bra att vi besökt dem nu. Hon vet var han bor och hur där ser ut. Det hjälper nog en del tror jag. Det blir tydligt istället för abstrakt. Men som C (W's mamma) berättade igår när vi besökte dem så hade W sagt att han gillar Brooklyn, men när ska vi åka hem igen mamma? Syftande på deras gamla lägenhet här. Så vist tar det lite tid för de när de är så små att verkligen förstå sådana här saker.
Kram!