tisdag, mars 13, 2012

Lördagens bebisbrunch

Jag har ju glömt att berätta om lördagens brunch så det tänkte jag göra nu. Vi var bjudna till våra vänner Familjen M, som nyligen fått sin andra dotter, lilla Baby C. Det är en av Lill-Skruttans bästa kompisar O som nu blivit storasyster. I lördags gick vi dit för att få hälsa på den nya familjemedlemmen. Här kommer en drös bilder från lördagens Bebisbrunch.

THANKS for hosting such a delicious, nice and fun Brunch
and for letting us meet and greet little Baby C!!!

Presenter till både stora- och lillasyster.

Om ni funderar över varför Lill-Skruttan har olika kläder på sig så beror det på att hon spillde juice på sina egna och fick låna tröja och byxor av O medan de egna torkade.

Sagan om Snövit.

O's pappa gräddar pannkakor.

Brunch


Tjejerna förser sig med pannkakor.



Sedan spelades det Candyland i en "Doravariant"...

...och busades lite.

Till slut kom Brunchens huvudperson! Lilla Baby C.



De stora tjejerna var mycket exalterade över att få vara med då O's mamma skulle byta blöja på Lilla Baby C. Exta roligt var det såklart att Baby C kissade lite på sin mammas hand.




En otroligt god och trevlig Brunch där vi också fick veta de bitterljuva nyheterna att våra vänner kommer att flytta till hösten. I september blir de västkustbor. Det är verkligen med blandade känslor man tar emot sådana här nyheter. Självklart känner man glädje över att de nu går vidare och att O's mamma i det här fallet fått det jobb hon sökt. Men naturligtvis känns det samtidigt väldigt tråkigt att veta att vi inte kommer att få ha dem kvar här längre än ett halvår till. Vi har verkligen lärt känna varandra väl och eftersom våra tjejer verkligen klickat på det där alldeles speciella vänskapsplanet kommer det kännas lite extra sorgligt då de flyttar härifrån. 

Just sådana här saker gör att jag återigen funderar en del över vår livssituation och våra livsval. Att alla Lill-Skruttans vänner från tidig barndom kommer att spridas för vinden långt innan skolåldern är nog en av de saker jag kan känna är jobbigast med detta att bo och leva så som vi gör. Jag funderar en hel del över detta och kan känna att vi kanske berövar henne den där speciella tryggheten som barn kan få av en miljö som inte ständigt är i gungning. Där saker och personer finns kvar istället för att konstant växla. Men kanske överdriver jag bara? Jag vet att många många barn upplever samma sak, kanske mer här i USA än i Sverige. Här verkar folk överlag flytta mycket mer. Även i den åldern då man har barn. Kanske särskilt yngre barn som inte börjat skolan än. Och just stora städer som t ex New York City är väldigt ofta någon slags "genomfartsstäder". Många pluggar eller arbetar ett par år och drar sedan vidare. Dessutom har ju just våra yrken, i universitetsvärlden varit sådana där tanken är att man kommer och studerar eller arbetar ett antal år och sedan söker sig vidare mot nya mål. Så det blir därför väldigt naturligt med många avsked här. Men det känns ändå sorgligt. Dessutom snarare jobbigare och svårare för var gång istället för lättare trots att man ju borde bli mer van...? 

För varje avsked så känner jag även en växande tacksamhet över de vänner man ändå har här. De som faktiskt rotat sig lite mer permanent här i staden. Det känns lite extra bra när så många försvinner härifrån. Men även om jag blir sorgsen över varje nytt avsked, så känner jag också en enorm tacksamhet över att jag fått träffa och lära känna så många fantastiska personer! Flera av dem känns verkligen som om de blivit vänner för livet trots att man kommer att bo långt ifrån varandra. Det är det ändå värt alla avsked till trots.

17 kommentarer:

Pettas sa...

Att skiljas och mötas är livets gång. Är det inte så det heter? Jag förstår dig mycket bra med tanke på nästa uppbrott i höst och tanken på Ellas vän som försvinner längre bort.
Vänskapen består med all säkerhet trots avståndet

Ljuvliga bilder och brunchen ser mycket god ut.

Ha en fin dag!

Kram!

Emma sa...

åh, fina bilder och vilka fina presenter. Lilla lilla C!

Ja,jag tycker också att det där är det värsta med varandet/boendet långt bort i utlandet, att inga relationer känns bestående på samma sätt som i ens egen barndom. Jag tänker väldigt mycket på det vad gäller barnen.Men så får de ju så mycket gott utav det också... Bara att köra på efter Astrid Lindgrens devis tycker jag; kärlek, kÄrlek,kärlek

Emma sa...

;lilla,lilla C menade jag! Är så van vid min egen lilla O och så hette ju storasystern O *snurrigt*

Emma sa...

Haha, jag hade ju skrivit rätt från början. Tar tillbaka hela den förra kommentaren ;-D *rekordsnurrig*

Marie sa...

Vad mysigt att få gosa med bebis! :)

Visst är det en nackdel med att vara en ex-pat, alla vänner som man lär känna och som sen flyttar nån annanstans. Bor man i en storstad så tror jag att det lätt blir så, tyvärr! Alltid lika tråkigt.

Taina sa...

Ja du Saltis, det är jobbigt med avsked men samtidigt skriver du så fint om hur tacksam du är för att ha träffat dem och de är ju fortfarande era vänner. Det är nog lite svårare för Lill-Skruttan att förstå att de ska flytta. Men barn anpassar sig alltid.

Underbar brunch fick ni och jag ser att ni hade semlor med! Vad tyckte de om dem?

Kram kram

Desiree sa...

Vad synd att era goda vänner ska flytta. Förstår att det är tudelade känslor där man är både glad för dem men också känner sorg över att de kommer att försvinna. Men jag tror att det hör till att folk flyttar. Det sägs ju att folk flyttar mer i USA så det beror nog inte bara på att just ni har stor omsättning i er vänkrets. Jag har inga vänner kvar från min egna bardom. Jag tror nog att E får en fin och trygg barndom ändå även om viss vänner försvinner så kommer det ju andra nya. Jag tror att sådant här hör till livet även om det är sorgligt med avsked. Barn är ju bättre på att vara flexibla och anpassningsbara många gånger.
Brunchen såg himla smarrig ut.
Kram!

Sahra sa...

Jag tror att du gör en större sak av det än vad hon gör. Barn är oerhört anpassningsbara. Nu får ni en anledning att åka och hälsa på dem på västkusten. Vad jag förstår så är din skrutta väldigt tänkande. Hon funderar mycket och uttrycker det väldigt bra både verbalt och genom lek. Hon kommer säkert sakna sin kompis, men ni får skypa. Det kommer att komma nya kompisar. Och de kanske också kommer att passera. Men låter man dem inte bara passera utan ser till att hålla kontakten så blir det värdefullt ändå. Hon verkar väldigt trygg i sig. Det är nog värre om man själv är den som bryter upp. Det här är er livsstil och hon känner inte till något annat.

Saltistjejen sa...

Pettas,
ja visst är det så.Det är nog mest det att det den senaste tiden har känts som så många avsked.
Kram!!


Emma,
hahaha ja du liiite snurrig var du nog här jag. ;-)
Och ja, jag tror många av oss som bor och lever såhär funderar i dessa banor ibland. Ofrånkomligt. Sedan håller jag med om att de istället får så mycket annat. Men viss funderar man ibland.
Kram!!


Marie,
ja det var så kul, men oj vad fort man glömmer bort hur SMÅ de är de här små Nyisarna! :-)
Och ja, detta är verkligen en av de stora nackdelarna med att bo såhär det måste jag säga. Det är lika tråkigt varje gång också.
Men på något vis går livet alltid vidare ändå. :-)
Kram


Taina,
ja det är så jädrans jobbigt. Oavsett vilka avsked det handlar om. Så länge det är personer man är fäst vid så gör det ont att skiljas. Jag tror också att det egentligen inte är så farligt för henne med dessa uppbrott och avsked i sig. MEN det jag funderar över är nog det att jag framöver ser fler och fler dyka upp i horisonten och jag känner att hon kommer få en barndom helt fylld av vänner som hela tiden flyttar.... :-( Men å andra sidan ska väl inte vi stanna här för evigt heller gissar jag. Så kanske senare så hamnar vi någonstans där hennes vänskapsband kan bli lite mer bestående.
De tyckte mycket om semlorna också!!! :-)
Kraaam!


Desiree,
ja det är så himla tråkigt. För både oss och för E. Tack också för dina fina kommentar!! Det känns även skönt att höra hur du ser på din barndom Desiree, för du flyttade väl själv ganska mycket? Jag har inga vänner kvar från innan skolåldern, utan de barndomsvänner jag har kvar är från 7 års ålder. Visst är barn mer anpassningsbara och det är ju så att fram till nu ungefär kommer hon ju knappt att minnas något ens när hon blir äldre. Man har ju väldigt få minnen från före 3-4 års ålder... Ändå funderar man såklart. Men det är väl en del av att vara förälder. Att ständigt vrida och vända på allt. ;-)
Kramar!!!!!


Sahra,
jo visst anpassar de sig otroligt lätt och fort när de är små. Så är det ju. Och kontakt lär vi fortsätta ha. Men vi kommer inte kunna ses så ofta. Kanske blir hon mer villig att skypa framöver. Men med andra vänner som flyttat vill hon ofta inte skypa alls. Även om hon säger att hon saknar sin vän. De var också väldigt tighta. Men visst, det är alltid en större sak att själv vara den som flyttar såklart.
Kram!!

Annika sa...

Karolina har också förlorat en hel del vänner genom åren.
Senast i fjol då hennes kompis till Österrike via the state department.
Men, det är som det är...speciellt i DC-området där vi har så mpnga stora instanser som CIA, FBI, världsbanken, state dep etc, politiken.
Folk flyttar verkligen på sig.
Hon kirrar det fint,K, och jag har nog egentligen aldrig tänkt på att det skulle ha varit svårt för henne.
Trist ja, men inte svårt.

Det har varit tuffare för mig då vänner åkt igen efter fyra-fem år i DC....

GOD brunch!
OCh Camilla!! Ovanligt namn, men lite kul!!

KRAM!!

Saltistjejen sa...

Annika,
ja det är ju något som sker mycket om man bor såhär. Och visst inser även jag att just de här tidiga åren kommer barnen knappt att minnas något från riktigt. Jag tror min "oro" ligger i att man ger dem "en känsla av att de inte riktigt kan lita på att folk omkring dem kommer att finnas där för dem" eftersom de hela tiden får uppleva att deras nära vänner "försvinner". Alltså inte om varje enskild förlust i sig, vilket jag tror de kan komma över ganska lätt och snabbt ändå, utan mer känslan av att allt hela tiden förändras och att de inte vågar engagera sig i nya personer för att de har en känsla (kanske omedvetet) att dessa personer ändå inte kommer att stanna kvar i deras vardagsliv någon längre tid. Men kanske överdriver jag det hela. För att jag SJÄLV kan känna att det är jobbigt med alla dessa avsked. Så som du säger så är det jobbigt när folk man tycker mycket om flyttar.
Ja namnet på deras lilla tjej är Camila, vilket uttalas "Camiiiiiila" ;-) med betoning på iiii. Inte som svenskan som har kort i. Mamman är från Brasilien så jag vet att de valde ett namn som "går bra" både här i USA och i Brasilien. Lite samma tänk som vi hade när vi skulle ge Ella sitt namn. :-)
Kram!!

Anonym sa...

Vilken brunch! Åh, vad sugen jag blir!=)

Min bror & hans familj flyttade till Frankrike för 7 år sedan. Yngsta tjejen var bara 6 månader då & äldsta 2,5 år. De skolades in i den franska skolan & fick massor av kompisar där. Efter drygt tre år bar det av till Detroit. De fick nya vänner omgående & en varsin bästis.

Nu kommer jag inte ihåg om det var i höstas eller hösten därförinnan (tiden går så fort när man blir "äldre";-) ), men efter den årliga sommarsemestern i Sverige flög de direkt till sitt nya hem i North Carolina. Inte någon gång under semestern sa de att de tyckt det varit jobbigt att säga ett definitivt hej då till sina vänner i Detroit. I Sverige hittar de alltid kompisar att leka med hela sommaren.

I Charlotte fick de nya kompisar & bästisar omgående. Barn är otroliga!

Jag tror att det blir en vardag för dem, de känner ju inte till ngt annat & så jämför vi deras situation med vår egen uppväxt. Då var det inte så vanligt med detta resande & flyttande, iaf inte där jag växte upp. Men som sagt, Ella & mina syskonbarn vet ju inget annat.

De kommer att bli mästare på att skapa sig vänner & kontakter i framtiden. Sociala proffs rentav, vilket kommer att öppna många dörrar för dem i vuxen- & yrkeslivet, samt att de inte kommer att vara rädda för förändringar då det är deras vardag. Och så som samhället ständigt förändras i ett så snabbt tempo, så tror jag att det också kommer att gagna dem. /Penny

Saltistjejen sa...

Penny,
stort TACK för dina fina och uppmuntrande ord ang detta med avsked, uppbrott och barn. Jag hoppas såklart att alla dessa avsked och faktumet att hon måste skapa nya kontakter regelbundet, ska resultera i att hon tycker det är ok och inte svårt. Kruxet med vår lilla dotter är nog att hon till naturen är mycket försiktig av sig och väldigt blyg. Men kanske kan mer "träning" i form av att hon måste träffa nya vänner, göra att hon lär sig hantera sin blyghet bättre i framtiden? Jag hoppas det.
Kram!!

Anonym sa...

Det är stora frågor att fundera över & jag förstår ju att ni som är föräldrar bara önskar det bästa för era barn. Förhoppningsvis är det som du skriver, att hon lär sig hantera sin blyghet med mer träning. Och att det hjälper till att hon förstår att hon kommer att få nya, fina kompisar såsom hon tidigare fått. Med tanke på att du är så medveten om processen så tror jag absolut att er lilla tjej kommer att klara sig bra genom dessa förändringar! Kram! /Penny

Saltistjejen sa...

Penny,
TACK igen för dina fina ord!! De gör mig väldigt glad!
KRAM!

Coolaannna sa...

Vilket fint inlägg Saltis! Jättefint och det är med både glädje och sorg jag läser. Jag vet hur det känns när vänner flyttar även om de finns kvar.

Brunchen så såååå god ut!!! Och som vanligt är lill-Skruttan såå gullig!

Kram Anna

Saltistjejen sa...

Coolaanna,
TACK vännen för dina fina ord!!!
Och ja, det är ju både för- och nackdelar med att leva så som vi gör. Helt klart.
Kram!!