onsdag, mars 13, 2013

Ett sms

Inte mycket men ändå. Kontakt. Det är inte alltid lätt att befinna sig på andra sidan ett stort hav och även med 5 timmars tidsskillnad. Men jag har iallafall lyckats få kontakt med min kompis vilket känns skönt. Särskilt under sådana här omständigheter vill man visa att man finns, och ge sitt stöd även om man är långt borta. Skickade mitt sms under förmiddagen här lokal tid och fick svar något senare. Kväll i Sverige. Han var på väg att hämta ena sonen från fotbollsträningen. Det kändes fint på något vis. Att han skrev just det. Han var ledsen. Sorgsen. Såklart. Men den där lilla meningen andades ändå Liv. Vi sörjer. Men livet går vidare. Han - en son som just förlorat sin mamma. Samtidigt - en pappa som just är på väg att hämta sonen från fotbollen. Att få sörja, sakna. Men ändå inte förlora oss i sorgen. För den är ju en del av livet. Trots allt.


4 kommentarer:

Emma sa...

Vad fint att du hörde av dig - det är så viktigt att veta att folk tänker på en var de än är -och vad fint att livet fortsätter trots det svåra.

Själv har jag svårt att förlika mig med att det är "livets gång" just när det är aktuellt, bara tiden gör att det känns någorlunda okej. Det känns dock ganska hanterbart så länge det är rätt i generationsordningen så att säga. Då är ju åtminstone allt som det ska, den man förlorar har fått leva ett långt liv. Men sen har man ju inga andra föräldrar! Och jag undrar om det där barnet inom en någonsin dör? Nej, jag har svårt att ens tänka på mina föräldrars framtida död. I januari när det var så nära så nära med min pappa var det oerhört tungt och samtidigt som jag tycker att det är fantastiskt att ha fått mer liv är det också plågsamt att veta att sjukdomen fortfarande härjar i honom. Gäller verkligen att leva i nuet, för NU mår han ganska bra. NU är livet bra.

Han har levt två år sedan diagnosen -vilket är bra- och jag önskar att jag kunde låta bli att tänka på det hemska när det inte är närvarande.

Något som gjorde att det kändes bättre när det krisade var just ord från folk som tänkte på oss och så vardagen med allt vad den innebär.

Döden kan nog ändå kännas välkommen ibland. När det bara är sjukdom för hela slanten då tänker jag ibland att nä, antingen liv eller så död men inte detta!

För jag önskar ju att det skulle kunna få vara hög ålder och en trött suck som tog kål på mina föräldrar och inte sjukdom och lidande.

Sen är det ju också så att det är en lycka att älska sina föräldrar att det gör ont att förlora dem!

Du är en fin vän till din vän! Och du skriver väldigt fint. Jag tycker om när folk törs prata om döden trots att den inte drabbar de allra, allra närmaste direkt. Jag gillar därför den mexikanska traditionen att varje år FIRA de dödas dag, med musik och galej på kyrkogårdarna.

Saltistjejen sa...

Emma,
TACK för in fina och mycket personliga kommentar! Och visst håller jag med dig. Det är så att man säkert aldrig kan förlika sig vid tanken på att man en dags ska förlora sina nära och kära. Sina föräldrar. Som funnits där hela ens liv. Det är svårt. Kanske omöjligt rent av. Och ja, när sådant drabbar en själv så är det väl helt naturligt att man inte riktigt klarar av att känna och tänka "att det är livets gång". Man är ju mitt uppe i det hela då. Ett öppet sår.
Sedan kan jag som du ändå känna att om det handlar om min föräldrageneration och än mer mor- och farföräldragenerationen) så kan man ändå finna någon form av tröst i att personen ifråga levt ett långt och bra liv. Jämfört med om det är unga som rycks bort. Av sjukdom eller olyckor. Som när min väns man gick bort förra året. Knappt 40 år gammal (eller ung borde man väl säga). Efterlämnade fru och två små barn. DET är så överjävligt orättvist att jag inte kan tänka på det utan att börja gråta. Igen.
Och visst borde vi ta in döden mer som en del i våra liv. Vår vardag. Att inte skygga. Så som Mexikanerna firar Allhelgona. Jag håller med dig och att det är en fin tradition. Man hedrar de som inte finns hos en längre och man har på något vis döden som en del av livet.
Och du, jag hoppas så att din pappa ska få må bra och leva många år än!!!
Stor Kram!!

Martina sa...

Precis sa är det.
I sana här situationer känns det jobbigt att vara langt borta.
Och mitt i all sorg och ledsamhet behöver man de vardagliga sakerna och det är ju mitt uppe i allt det vanliga som man tvingas fortsätta och även tänker lite extra pa att uppskatta de sma sakerna i livet. För det är ju det som är just livet.
Kramar

Saltistjejen sa...

Martina,
Visst spelar avståndet stor roll i sådana hör situationer. Å andra sidan hade det inte varit helt enkelt att ses i Sverige heller eftersom mina vänner bor i en helt annan del av Sverige. Men ringa hade såklart varit enklare. Ingen tidsskillnad. Och vardagen i sorgen tror jag kan hjälpa en också. Att man faktiskt måste fortsätta på ngt vis. Just barn o deras behov är ju sådana att man måste vara närvarande och man kan nog även glädja sig mer åt livet på något vis då. Mitt i sorgen.
Kram!