Istället för gymmet

Vilken dag! Igår hade planerat att gå till Trader Joe´s som ligger på West Side, närmare bestämt 72:a och Broadway. Med mig hade jag en kylväska på hjul som jag nyligen inhandlat. För just de här inköpspromenaderna. Den var hittills oanvänd.

För att göra en lång historia hyfsat kort så kan jag meddela att jag handlade rätt mycket. Betydligt mer än vad jag först tänkt. Men jag hade ju även en ryggsäck med mig. Så som jag brukar. Vid kassan packade jag kylvarorna i kylväskan. Hurra! De tyngre varorna i ryggsäcken. På ryggen kan man bära nästan hur tungt som helst utan att det känns.... Och resten tog jag i två papperspåsar i händerna. Den tyngre av dem lät jag vila på kylväskan som jag ju ändå drog på hjulen. Bra planerat! Glad i hågen började jag gå tillbaka genom staden. Allt gick finemang. Ända tills jag var en bit in i Central Park. En v gångvägarna var lite grusig och där någonstans måste jag ha tappat ena hjulet. Till kylväskan. Märkte det inte först mer än att det lät lite konstigt. Och kändes som den drog lite snett. Trodde ett litet gruskorn fastnat. Men som sagt, vid närmare inspektion såg jag att hjulet var borta. Puts väck! Kaputt!
Skit också!!!!! 

Men jag knatade vidare. Envis som synden kan jag vara ibland. Eller kanske mer dum som en padda...? Efter ytterligare ett tag insåg jag att det var jädrigt tungt att dra väskan nu när den bara hade ett hjul. Jag packade om lite så att lasten i väskan blev något lättare. Smart. MEN nackdelen var ju såklart att jag därmed fick lite tyngre påsar att bära istället. Någonstans vid Madison Avenue var jag trött. Rejält trött. Tanken på buss hade redan dykt upp men eftersom jag glömt ta med något busskort avslog jag den tanken. Här kan man endast betala med MTA-kort eller med exakt summa i quarters på bussarna. Irriterande! Särskilt för mig som väldigt sällan har en massa mynt i plånboken. När jag var korsade Park Avenue for tanken på att ta en taxi genom huvudet. Men på något vis kändes det som ett nederlag. Plus att jag ju då nästan var framme vid Lex och därmed nästan kände mig som hemma. Envis som synden och dum som en padda. Eller hur det nu var?

Haha förresten - nästan hemma. Ja, på sätt och vis. Men inte med min takt. För just där och just då var jag verkligen trött. Och väskan började ge ifrån sig mer och mer illavarslande skrapljud. Nu hade plastanordningen där hjulet suttit monterat blivit helt nedslitet och själva väskan släpade i marken. Inte bra! Med värkande kropp gick jag ungefär en tredjedels kvarter i taget. Stannade och pausade. Mina allt tyngre påsar bytte hand. Flera gånger mellan varje paus. Men till slut kände jag att det inte gick längre. Så vid Lexington Avenue kontaktade jag M. Bad honom komma och möta mig för att hjälpa mig med allt. Som den ängel han är kom han! Jag hade då lyckats släpa både mig själv och mina kassar till 3:e avenyn och 67:e gatan. Men där tog det stopp. Tvärstopp.

Sällan känns det så fantastiskt att komma hem! Genomsvettig. Med begynnande blåsor under fötterna. Värkande armar och ömma axlar. Och evigt tacksam till min Älskling. Nu är frysen och kylen fylld. Och jag fick ett ordentligt träningspass. Snart lär det kännas ännu mer. Stelheten har redan börjat sätta in.

Kunde inte låta bli att väga allt jag släpat på och insåg att jag gått dryga 2 km med ca 14.5 kg på ryggen och totalt 11.6 kg i händerna. Plus släpandet av den icke-rullande kylväskan som vägde ca 11 kg den med. Den sista knappa km fick jag ju hjälp. M sa att han inte för sitt liv kunde fatta hur jag lyckats komma så långt med allt detta. Han tyckte det var jättetungt även när vi var två och bara gick den lilla biten som var kvar. Som sagt. Det är väl det där med synden igen. Eller om det nu är paddan....?