2-årskontroll

Gårdagens läkarbesök för Lill-Skruttans 2-årskontroll var inte särskilt roligt. Alltså inte själva kontrollen i sig. Där var allt som det skulle. Hon utvecklas jättefint. Dr L var imponerad över att Lill-Skruttan redan nu kan använda hela meningar (inte alltid men hon gör det ju ibland) när hon vill uttrycka sig. Dessutom var det tydligen tidigt att Lill-Skruttan redan sedan ett par månader tillbaka har börjat med "låtsaslekar" alltså att t ex leka att hon lagar mat till oss men utan att använda några "saker". Bara fantasin och sina händer. Sådant var tydligen mer vanligt i 2,5-årsåldern enligt Dr L. Exempel på sådan lek finns i filmsnutten i detta inlägget.

Vi har även återigen fått det bekräftat svart på vitt att hon är stor för sin ålder. Mellan 90:e och 95:e percentilen (hur säger man det på svenska egentligen???) i vikt och 95:e percentilen i längd. I mer detaljerade siffror är hon nu alltså 36 inches vilket motsvarar 91.4 cm samt väger 31.6 lb vilket i sin tur motsvarar 14.3 kg. En stor tjej med andra ord. Inte underligt att jag trots att jag inte gått till gymmet på evigheter ändå har rätt rejäla armmuskler....

Dessutom tryckte Dr L mycket på detta att vi verkligen verkligen ska prata svenska med Lill-Skruttan hemma. Just nu är hon inne i en mycket viktig fas för språkinlärning och det är av största vikt att hålla svenskan aktuell så hon inte "tappar bort den". Lill-Skruttan pratar ju mest engelska även om hon blandar in svenska när hon pratar med oss. Hennes första språk är ju engelska helt klart. Det är det språk hon använder mest. Det språk hon "utforskar världen med" just nu. Svenska är ju för henne endast "hemmaspråket". Eftersom M och jag kan slarva ganska rejält själva med vår egen svenska här hemma nuförtiden så tror jag att vi nu ändå måste försöka skärpa oss. Dels bli hårdare med att alltid välja svenska ord och uttryck när vi pratar med Lill-Skruttan och dels även tänka på detta när vi pratar med varandra.

Men så tillbaks till besöket då. Varför var det så hemskt när vi nu fick så "bra resultat"? Jo, självklart var det den delen av besöket som innebär stick och smärta som var jobbigt. För Lill-skruttan såklart, men även för oss som föräldrar. Två vaccinationer fick hon nu. En mot hepatit A och en mot pneumokocker. Den ena i överarmen och den andra i låret. Lill-Skruttan satt i mitt knä när dessa sprutor gavs. Självklart tyckte hon det var hemskt och började gråta. Det var dock över ganska fort, så hade det endast varit skulle ingen av oss upplevt det hela som så hemskt. Men sedan skulle det även tas blodprov. Stick i fingret. Låter ju verkligen inte som något alls egentligen. Sådant man gjort så många gånger själv. Men för Lill-Skruttan som redan var uppskärrad efter de två sprutorna var detta traumatiskt. Särskilt som blodprovet inte ens togs av Dr L utan av en assistent vilket dessutom innebar att ytterligare en främmande person skulle göra något med Lill-skruttan. Något som resulterade i smärta. Blodprovet tog dessutom sin lilla tid eftersom det dröjde innan de små små droppar blod som pressades ur hennes finger hade fyllt röret. Under den här tiden fick hon verkligen panik i mitt knä. Varken jag eller M har någonsin upplevt henne så. Vi tyckte båda att det kändes hemskt. Fruktansvärt. Hon skrek och grät så hon bitvis tappade andan. Jag trodde även att hon skulle kräkas så mycket grät hon. Hela magen krampade och hon var stel som en pinne samtidigt som hon försökte att dra undan handen där blodprovet togs. När hon insåg att det inte gick att få undan handen så började hon ropa "Don´t wannit don´t wannit!!!" högt och hjärtskärande samtidigt som hon grät förtvivlat. Tårar och snor täckte hela hennes ansikte. När jag väl lyckades få ögonkontakt såg jag bara vädjan och skräck.

Som förälder kändes det så hemskt just för att man ser den man älskar allra mest och instinktivt vill skydda mot allt ont uppleva det hemskaste de dittills varit med om. Jag försökte lugna. Nynna. Sjunga. Prata. Säga att allt var okej. Att det snart skulle vara över. Att det inte var någon fara. Att det skulle bli bra. Men hela tiden har man själv en hård knut i magen och en klump i halsen. Detta trots att man ju själv vet att det man säger är sant. Det snart är över. Och det kommer bli bra. Och att detta är för barnets bästa. Något bra. En förmån. Ett skydd. Men just då och just där. När man sitter med sitt panikslagna skrikande barn i sitt knä. Just då känner man likadant. Att man bara bara bara vill att det hela ska vara över. Nu. Nu. Nyss!

Då det hela äntligen väl var över var hon panikslagen länge. När plåster skulle sättas på det blödande fingret blev hon alldeles ifrån sig igen och skulle absolut "take it off!". Gråtande och skrikande igen. Andningen snabb och grund. Hjärtat pickade så hårt och så snabbt i det lilla lilla bröstet. Både M och jag försökte lugna och trösta men hon var ett tag nästan okontaktbar och helt otröstlig. Vi tyckte båda det kändes fruktansvärt. När jag höll hennes självande och gråtande varma kropp mot min och kände hennes tårdränkta ansikte borra in sig mot min hals var jag själv nära att börja gråta. Min lilla Skrutta. Man känner sig så maktlös i de situationerna. Att veta att detta inte är farligt. Att det dessutom är nödvändigt för att hon ska få må bra framöver. Sådant kan man ju inte på något vis förklara eller förmedla. I hennes värld handlade ju detta enbart om smärta, rädsla eller snarare ren skär skräck. Att ha noll kontroll över sin situation. Och att de man vädjar till och som annars står för trygghet, d v s jag och M, fanns där men ändå lät detta ske måste för henne vara höjden av förräderi.

I vagnen på vägen tillbaka från läkaren var hon nästan helt paralyserad. Satt helt tyst och bara stirrade rakt fram. Både M och jag kände oss också omskakade av hela upplevelsen och det enda jag kunde tänka just då var att jag är så innerligt tacksam över att Lill-Skruttan är frisk och att detta med tester och provtagningar inte är något hon måste göra ofta.

Väl framme vid dagis var hon fortfarande väldigt nedstämd och tyst. Hon ville inte gå ur vagnen förrän jag lyfte upp henne och bar in henne. Jag blev däremot alldeles varm och glad inombords när vi kom i i Lill-Skruttans rum eftersom alla hennes kompisar där samt lärarna välkomnade henne så varmt. Detta gjorde att även Lill-Skruttan efter en stund började komma ur det tillstånd av "chock" som jag tror hon befann sig i. Till slut började hon till och med att skratta tillsammans med några av de andra barnen som kom och försökte få henne glad. Det värmde enormt att se hur mycket de så små barnen verkligen interagerar med varandra och hur mycket de verkar bry sig om varandra. För här kom flera av dem och ville trösta och klappa när de insåg att Lill-Skruttan var ledsen. Så gulligt! Sedan dröjde det heller inte länge innan hon var sitt vanliga glada jag igen. De skulle alla ut på promenad och det ville hon minsann så hon hoppade ner från soffan där vi satt och tog en av kompisarnas händer och vinkade glatt hejdå till mig när de gick ut genom dörren. Jag kan verkligen inte känna nog glädje över hur bra det känns att hon känner sådan trygghet på sitt dagis. Det är verkligen helt enormt!

Resten av dagen gick enligt lärarna jättefint och under kvällen har hon varit hur glad och härlig som helst! De verkar glömma fort de där små vilket är tur. Nästa kontroll kommer inte av bli förrän om ett halvår och då är det enbart en vaccination som ska göras. Inget blodprov tack och lov! Kanske är jag mer blödig än vad som är "normalt" men jag kände verkligen att detta var jobbigt. Jag hoppas att det ska bli lättare när hon blir äldre så man åtminstone kan förklara lite mer varför hon måste gå igenom detta. Smärtan kommer såklart vara densamma, men kanske kan man minska skräcken. För den är nog som allra störst när man inte kan förstå vad eller varför något händer. Min stora lilla 2-åring.