tisdag, juni 08, 2010

2-årskontroll

Gårdagens läkarbesök för Lill-Skruttans 2-årskontroll var inte särskilt roligt. Alltså inte själva kontrollen i sig. Där var allt som det skulle. Hon utvecklas jättefint. Dr L var imponerad över att Lill-Skruttan redan nu kan använda hela meningar (inte alltid men hon gör det ju ibland) när hon vill uttrycka sig. Dessutom var det tydligen tidigt att Lill-Skruttan redan sedan ett par månader tillbaka har börjat med "låtsaslekar" alltså att t ex leka att hon lagar mat till oss men utan att använda några "saker". Bara fantasin och sina händer. Sådant var tydligen mer vanligt i 2,5-årsåldern enligt Dr L. Exempel på sådan lek finns i filmsnutten i detta inlägget.

Vi har även återigen fått det bekräftat svart på vitt att hon är stor för sin ålder. Mellan 90:e och 95:e percentilen (hur säger man det på svenska egentligen???) i vikt och 95:e percentilen i längd. I mer detaljerade siffror är hon nu alltså 36 inches vilket motsvarar 91.4 cm samt väger 31.6 lb vilket i sin tur motsvarar 14.3 kg. En stor tjej med andra ord. Inte underligt att jag trots att jag inte gått till gymmet på evigheter ändå har rätt rejäla armmuskler....

Dessutom tryckte Dr L mycket på detta att vi verkligen verkligen ska prata svenska med Lill-Skruttan hemma. Just nu är hon inne i en mycket viktig fas för språkinlärning och det är av största vikt att hålla svenskan aktuell så hon inte "tappar bort den". Lill-Skruttan pratar ju mest engelska även om hon blandar in svenska när hon pratar med oss. Hennes första språk är ju engelska helt klart. Det är det språk hon använder mest. Det språk hon "utforskar världen med" just nu. Svenska är ju för henne endast "hemmaspråket". Eftersom M och jag kan slarva ganska rejält själva med vår egen svenska här hemma nuförtiden så tror jag att vi nu ändå måste försöka skärpa oss. Dels bli hårdare med att alltid välja svenska ord och uttryck när vi pratar med Lill-Skruttan och dels även tänka på detta när vi pratar med varandra.

Men så tillbaks till besöket då. Varför var det så hemskt när vi nu fick så "bra resultat"? Jo, självklart var det den delen av besöket som innebär stick och smärta som var jobbigt. För Lill-skruttan såklart, men även för oss som föräldrar. Två vaccinationer fick hon nu. En mot hepatit A och en mot pneumokocker. Den ena i överarmen och den andra i låret. Lill-Skruttan satt i mitt knä när dessa sprutor gavs. Självklart tyckte hon det var hemskt och började gråta. Det var dock över ganska fort, så hade det endast varit skulle ingen av oss upplevt det hela som så hemskt. Men sedan skulle det även tas blodprov. Stick i fingret. Låter ju verkligen inte som något alls egentligen. Sådant man gjort så många gånger själv. Men för Lill-Skruttan som redan var uppskärrad efter de två sprutorna var detta traumatiskt. Särskilt som blodprovet inte ens togs av Dr L utan av en assistent vilket dessutom innebar att ytterligare en främmande person skulle göra något med Lill-skruttan. Något som resulterade i smärta. Blodprovet tog dessutom sin lilla tid eftersom det dröjde innan de små små droppar blod som pressades ur hennes finger hade fyllt röret. Under den här tiden fick hon verkligen panik i mitt knä. Varken jag eller M har någonsin upplevt henne så. Vi tyckte båda att det kändes hemskt. Fruktansvärt. Hon skrek och grät så hon bitvis tappade andan. Jag trodde även att hon skulle kräkas så mycket grät hon. Hela magen krampade och hon var stel som en pinne samtidigt som hon försökte att dra undan handen där blodprovet togs. När hon insåg att det inte gick att få undan handen så började hon ropa "Don´t wannit don´t wannit!!!" högt och hjärtskärande samtidigt som hon grät förtvivlat. Tårar och snor täckte hela hennes ansikte. När jag väl lyckades få ögonkontakt såg jag bara vädjan och skräck.

Som förälder kändes det så hemskt just för att man ser den man älskar allra mest och instinktivt vill skydda mot allt ont uppleva det hemskaste de dittills varit med om. Jag försökte lugna. Nynna. Sjunga. Prata. Säga att allt var okej. Att det snart skulle vara över. Att det inte var någon fara. Att det skulle bli bra. Men hela tiden har man själv en hård knut i magen och en klump i halsen. Detta trots att man ju själv vet att det man säger är sant. Det snart är över. Och det kommer bli bra. Och att detta är för barnets bästa. Något bra. En förmån. Ett skydd. Men just och just där. När man sitter med sitt panikslagna skrikande barn i sitt knä. Just då känner man likadant. Att man bara bara bara vill att det hela ska vara över. Nu. Nu. Nyss!

Då det hela äntligen väl var över var hon panikslagen länge. När plåster skulle sättas på det blödande fingret blev hon alldeles ifrån sig igen och skulle absolut "take it off!". Gråtande och skrikande igen. Andningen snabb och grund. Hjärtat pickade så hårt och så snabbt i det lilla lilla bröstet. Både M och jag försökte lugna och trösta men hon var ett tag nästan okontaktbar och helt otröstlig. Vi tyckte båda det kändes fruktansvärt. När jag höll hennes självande och gråtande varma kropp mot min och kände hennes tårdränkta ansikte borra in sig mot min hals var jag själv nära att börja gråta. Min lilla Skrutta. Man känner sig så maktlös i de situationerna. Att veta att detta inte är farligt. Att det dessutom är nödvändigt för att hon ska få må bra framöver. Sådant kan man ju inte på något vis förklara eller förmedla. I hennes värld handlade ju detta enbart om smärta, rädsla eller snarare ren skär skräck. Att ha noll kontroll över sin situation. Och att de man vädjar till och som annars står för trygghet, d v s jag och M, fanns där men ändå lät detta ske måste för henne vara höjden av förräderi.

I vagnen på vägen tillbaka från läkaren var hon nästan helt paralyserad. Satt helt tyst och bara stirrade rakt fram. Både M och jag kände oss också omskakade av hela upplevelsen och det enda jag kunde tänka just då var att jag är så innerligt tacksam över att Lill-Skruttan är frisk och att detta med tester och provtagningar inte är något hon måste göra ofta.

Väl framme vid dagis var hon fortfarande väldigt nedstämd och tyst. Hon ville inte gå ur vagnen förrän jag lyfte upp henne och bar in henne. Jag blev däremot alldeles varm och glad inombords när vi kom i i Lill-Skruttans rum eftersom alla hennes kompisar där samt lärarna välkomnade henne så varmt. Detta gjorde att även Lill-Skruttan efter en stund började komma ur det tillstånd av "chock" som jag tror hon befann sig i. Till slut började hon till och med att skratta tillsammans med några av de andra barnen som kom och försökte få henne glad. Det värmde enormt att se hur mycket de så små barnen verkligen interagerar med varandra och hur mycket de verkar bry sig om varandra. För här kom flera av dem och ville trösta och klappa när de insåg att Lill-Skruttan var ledsen. Så gulligt! Sedan dröjde det heller inte länge innan hon var sitt vanliga glada jag igen. De skulle alla ut på promenad och det ville hon minsann så hon hoppade ner från soffan där vi satt och tog en av kompisarnas händer och vinkade glatt hejdå till mig när de gick ut genom dörren. Jag kan verkligen inte känna nog glädje över hur bra det känns att hon känner sådan trygghet på sitt dagis. Det är verkligen helt enormt!

Resten av dagen gick enligt lärarna jättefint och under kvällen har hon varit hur glad och härlig som helst! De verkar glömma fort de där små vilket är tur. Nästa kontroll kommer inte av bli förrän om ett halvår och då är det enbart en vaccination som ska göras. Inget blodprov tack och lov! Kanske är jag mer blödig än vad som är "normalt" men jag kände verkligen att detta var jobbigt. Jag hoppas att det ska bli lättare när hon blir äldre så man åtminstone kan förklara lite mer varför hon måste gå igenom detta. Smärtan kommer såklart vara densamma, men kanske kan man minska skräcken. För den är nog som allra störst när man inte kan förstå vad eller varför något händer. Min stora lilla 2-åring.

20 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Men åh, jag tyckte att det var jobbigt att läsa detta :( Stackars lilla tjejen. Kanske var det för mycket med vaccinationer OCH blodprov. Något som läkarna kanske måste se över? Jag tror inte bara att det är Skruttan som känner likadant. Och vad underbart att komma till dagis sen! Med det mottagandet! Vad skönt att det liksom blev ett ganska bra slut i alla fall...när det började så tråkigt.

Dessutom, vade roligt att Skruttan är en stor tjej! Det är samma med vår tjej. I jämförelse med andra i samma ålder tornar hon över dem! N väger nu 17 kg och jag vet inte hur lång hon är men över 90 cm i alla fall...vi får se när de träffas hur de ser ut tillsammans :)

Stor kram!!

Millan sa...

Men usch ... ja det ar hemskt att se de sma bli sa ledsna. Man kanner sig ju som varldens hemskaste foralder som later nagon sticka dem. Men vad gor man!?
Skont att det blev bra nar hon fick traffa kompisarna igen!
Det ar alltid lite intressant med kontroller tycker jag och fa reda pa hur de ligger till i utvecklingen. Men oj.. ja det dar med spraket ar svart. Vi pratar ju Engelska i familjen men jag forsoker att prata svenska med barnen nar det bara ar vi. Det luriga nar ju nu nar de pratar tillbaka pa engelska. Da blir det ju sa naturligt att svara pa engelska till dem ocksa. Men jag forsoker verkligen!!
Nils svenska ar inte helt flytande men han forstar allt och kan prata bara han forsoker (och det gor han alltid nar vi har svenskar pa besok eller ar hemma i sverige). Sofia har hittills bara pratat svenska men den senaste veckan har spraket exploderat och nu ar det mest engleska ord som kommer...
Kram!!

KARLAVAGNEN sa...

Åh stackars stumpan. Kanske någon av föräldrarna hade kunna bli stuckna i fingret för att visa att det inte var farligt?

Härligt att det annars låter som om ni har ett riktigt A-barn - eller hur man uttrycker sig (apropå svenska språket då!).

Katarina sa...

Åh,, stackars lillgumman!

Det där med språket, det är nog inte helt enkelt, det är som du skriver, viktigt att prata svenska, om man vill värna om det språket.

Tänk vad tiden har gått snabbt! Hon är redan 2 år och ni har tillsammans med henne en häftig och rolig tid framför er!

Kram

SweFlo sa...

Åh fy, stackaren! När Sarah var lit emindre än 2 skulel de ta prov, men ett rejält rör. Det slutade med att d espände fast henne i något de kalalde "papös"??? och hon låg i en sorts tvångsjacka. Fasanfullt! Och jag hade inget att säga till om, de bara tog över. Det var på en blodtagningscentral, jag tror inte att hennes doktor skulel behandla sina patienter sådär. Sarah ska ta blodprov igen denna sommar (rejäla rör), och jag ser INTE fram emot det. Men ingen jävla tvångsjacka den här gången, det kan de glömma!!! Kram!

Taina sa...

Ojojoj, jag förstod att det var något sådant efter att ha sett M's status på FB. Lilla E då, vad jag tycker synd om henne som behövde känna sig så ledsen. Det är hemskt som förälder att inte bara kunna ta dem därifrån.

Hoppas ni får en fin dag idag och att allt är glömt nu.

KRAMAR!!!

Marianne sa...

Fy stackars liten! Jag kunde riktigt känna hur jobbigt det var när jag läste. Jobbigt för alla. Kanske hade det varit bättre om doktorn hade tagit provet och gett sprutorna? Att det är en och samma person som hon har sett är snäll också?

Skönt att hon har fått VG på alla prov! Och bra att doktorn poängterade det där med svenskan. Det är jätteviktigt om ni vill att hon ska kunna svenska. Superskärpning där hemma : )

KRAM!

anna of sweden sa...

Jag blir tårögd när jag läser. Usch vad jobbigt för lilla E och usch vad jobbigt för er som föräldrar. Men så är det med vissa barn (jag var likadan när jag var barn och har fått berättat episoder för mig om hur jag fullkomligt vägrade att bli stucken). Det går över - och hon kommer varken att klandra er eller tappa förtroende för er. Jag lovar!

Stor kram!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ja det är verkligen jobbigt när man är i en sådan situation att man inget kan göra. Blodprovet måste ju tas.
Ja det ska verkligen bli roligt att träffas!!!!! Haha kjag tror tjejerna kan bli riktigt bra kompisar. De verkar väldigt lika i ålder och utveckling även om N ju ligger steget före. Jag ska maila dig snart!
kram!!!


Millan,
ja för oss är det ju enklare med språket eftersom vi pratar svenska hemma jag och M. Det som vi måste tänka på är verkligen att skärpa oss bara och inte prata den "svengelska" som smygit sig in hos oss under våra år här. Sedan tror jag det är bra att även om barnen pratar engelska så ska man hela tiden prata sitt eget språk med dem. De lär sig mycket på det med. Vi har vänner här som är spansktalande hemma och de ahr haft som regel att barnen endast får prata spanska hemma. Men självklart har deras söner gått igenom perider där de inte alls ville det utan pratade engelska. Vad de gjorde var att då sjäva ändå alltid svara på spanska. Men som sagt det är helt klart knepigare i en situation där föräldrarna inte har detta gemensamma "andraspråk" utan pratar det språk som talas i landet. Jag tror dock det går. Det kan man ju se på er och Nils som ju förstår svenska och som kan prata svenska emd svenskar! :-)
Kramar!


Karlavagnen,
ja kanske? Men i detta fallet hade det nog tyvärr knappast hjälpt. Hon var redan så uppjagad efter sprutorna och även över hela situationen med att vara på främmande plats med främlingar som skulle peta på henne....
Men det är självklart skönt att veta att hon utvecklas bra. :-) Dock var jag inte orolig över det eftersom hon verkar så lik sina vänner i samma ålder vad gäller färdigheter.
Kram!


Katarina,
ja tiden rusar verkligen fram. Ibland är det svårt att hinna med. Och vi ska verkligen försöka skärpa oss på språkpunkten.
:-)
Kram!


SweFlo,
men FYYYY vad hemskt!!! Tvångsträja! Usch! Jag förstår verkligen att det måste känts hemskt för er som föräldrar att se detta. Jag tyckte det var tillräckligt igår trots att jag då höll henne i mitt knä. Hoppas verkligen det går bättre nu. men kasnke kan ni prata om det inann och liskom förbereda henne. Hon är ju "stor" nu och kan ändå förstå lite mer att detta inte är farligt och att det trot att det gö ont är något som gör att hon i slutändan ska må bra? Men visst , har man sprutskräck så har man. Detta är ju jättejobbigt även för många vuxna.
Kram!



Taina,
ja han sa att han hade ngn sådan FB-status.... :-(
Vi var og lite chackade alla tre efter gårdagens besök ska jag erkänna. Jag och M var rätt tagna också. Vi har försökt prata lite med henne om det i efterhand för att "bearbeta" det hela och hon har en docka som hon nu lekte med skulle till doktorn och som var "crying" så kanske är det hennes sätt att bearbeta det hela.
kram!


Marianne,
ja jag tycker vekligen att det varit bättre om läkaren själv tagit blodprovet också. kanske hade det inte förändrat ngt i slutänden men det känns bara lite onödigt att ännu ett främmande ansikte ska ska upp sådär när ens barn redan är helt uppjagat. Men så är rutinerna här verkar det som....
Och ja språket. Vi SKA skärpa oss!!!!! :-)
Kram!



Anna of Sweden,
ja hemskt hemskt var det. För oss allihop. Mest för Lill-Skruttan såklart. Hon verkade ju glad och som vanligt igen under kvällen så jag hoppas det är mer eller mindre "glömt" nu, men fasar för nästa gång vi ska till "doktorn". Nu komer hon säkert att minnas gårdagen och associera den med läkarbesök vilket kan göra det svårt... Men vi får som sagt se.
Kram!

Annika sa...

Exakt, Anna har rätt, ingen fara, Saltis. Ella kommer inte att tycka att ni är vidriga flrdrar på ngt sätt. Rest assure!
Karolina skrek som en galning när hon var i Ellas ålder hos läkaren på den årliga kontrollen och där det gavs sprutor. JUST blicken de ger en är hemsk. Jag vet, jag minns...
"MAMMA, varför låter du henne göra mig ILLA...HUR KAN DU???"
Ngt i den stilen.
Karolinas barnläkare och sköterskorna hos läkaren kallade K "THE Sarah Bernard of the office" för att hon hade sån lungkapacitet , fniss...

Ja, försök vara så noga med svenskan som ni bara kan. OCH försök att konsekvent bara prata svenska när det är ni tre.
Jag har ju kört så med karolina hela livet. Det är så man måste göra, och det blir skitbra!!

FÖ grattis till att den lilla Ellan utväxlas precis som hon ska, och att hon dessutom är TIDIG!!!

Dessutom, prisa dagis!!! Vilket otroligt BRA ställe hon hamnade på!!! Vilket toppendagis!!

KRAMAR!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
hahaha kan inte låta bli att skratta åt Karolinas "nickname" hos läkaren! :-)
och detta med srpåket äver verkligen något vi båda måste skärpa oss på. Men det tror jag vi kan göra utan större problem eftersom både M och jag tycker det är viktigt att hon ska kunna svenska också! :-)
Vi läser dessutom en hel del böcker på svenska samt hon ser en del svenska barnfilmer också viket jag tror är bra eftersom hon då verkligen inser att svenskan inte "bara" är ngt mamma och pappa pratar utan man kan ha användning för det språket även i andra sammanhang. :-)
Och dagiset ja, det finns verkligen inga ord till hur bra det är tycker jag!
Kramar!

Desiree sa...

Stackras liten! Ja det måste verklgien vara hur läskigt som helst att få en massa stick och att ta blodprov. Jag kommer själv ihåg hur länge jag tyckte att det var läskigt att ta blodprov hos läkaren och sprutor också för den delen. Ända upp till tonåren var det läskigt. Jag hoppas att hon kommer över det snart och glömmer bort den jobbiga upplevelsen. Men nog förstår jag att det var minst lika jobbigt för både dig och M att se och uppleva men ändå inte kunna göra så mycket för att trösta.
Kram!

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja jag var själv också lite spruträdd när jag var liten. kommer dock inte ihåg det från den åldern Lill-Skruttan är nu men väl från kasnke 7-årsåldern eller så.Gollar fortfarande inte sprutor och framförallt inte blodprov. men botade en del av min sprutskräck genom att bli blodgivare. På blodcentralen var de sjukt duktiga och behövde aldrig "sticka om" vilket är det värsta jag vet.
Att stå bredvid sitt barn var dock än värre tycker jag nog. Just för att hon är för liten för att riktigt förstå varför man gör detta.
Kram!

Anne sa...

Oj, oj fy f-n vilken dag. Inte roligt för lill-skruttan och helt vidrigt förstås för er föräldrar. Jag förstår till fullo att som föräldrar är de här situationerna oerhört jobbiga, maktlös inför situationen och allt det man vill förmedla (det här snart över, det här är nåt man måste igenom) går ju inte att förmedla till ett barn. Jag tror detta är asjobbigt för alla barn och föräldrar, de här stunderna är bara hemska och nåt man måste igenom (förhopppningsvis så sällan som möjligt).
Det är nåt med just blodprov som verkar ännu värre för barn. Ja, skrik och förtvivlan vid vanlig sprutor men just blodprov säger många frammanar ännu starkare reaktioner.
Det är ju, som du säger, det här med att inte ha kontroll. De små barnen har ingen kontroll alls över situationen och är bara livrädda. Just att inte ha makt, kontroll alls över situationen och kunna påverka tror jag är det allra värsta.
Jag borde kanske inte skriva nåt eller säga nåt, för fakta och sanning är ju att för de allra flesta så är dåliga erfarenheter glöma inom kort tid och jag är säker på att det är så för 99% av alla småbarn.
Själv har jag dock traumatiska erfarenheter av blodprov och som barn när de bara "tvingade" sig på mig och skulle ha blod. Just det där med att inte ha kontroll och bara känna ångest. Ja, det kunde jag ju inte förstå det handlade om som barn, det är först som vuxen jag kunnat sätta ord på känslorna och även se sambanden varifrån vissa reaktioner/känslor hos mig i vuxen ålder härleder sig från. Jag har tyvärr fått jobba rätt mycket som vuxen med att skaka av mig den känsla av panik och ångest jag kan vid vissa situationer som jag härleder till minaa barndomsupplevelser av sjukhus och blodprov. MEN för de ALLRA allra flesta så blir det ju inte så utan nåt man skakar av sig snabbt och sedan glömmer och inte påverkas alls av!!!! Det vill jag verkligen betona.
Min egen erfarenhet och konseveksner är med allra sannolikhet ovanliga och udda. KRAMAR till er alla!

Anna, Fair and True sa...

Usch, vad jobbigt, förstår att det var traumatiskt även för er. Det är ju svårt att veta i förväg hur ett barn ska reagera. Läste precis på Kottemammans blogg hur hon försökt förbereda pojkarna på "ajaj" och det funkade väldigt bra. Blev som en lek liksom. http://kottefamiljen.blogsome.com/2010/06/01/liten-uppdatering/
Men tror de är lite yngre och alla barn är ju olika. Men kanske värt att leka till nästa gång, med en docka kanske. Å andra sidan kommer hon vara ett halvår äldre och kanske förstå lite mer. Men oavsett så tror jag inte ni behöver vara oroliga, hon kommer glömma det snabbt, dvs kanske inte sprut- och smärträdslan men hon kommer inte känna att det var ni som orsakade det.

Saltistjejen sa...

Anne,
usch vad jobbigt för dig! Jag minns att du har tandläkarskräck men mindes inte att du också är rädd för t ex sprutor och/eller blodprov. Sjlv gillar jag itne sprutor och än mindre blodprov. Mycket p g a att jag flra ggr råkat ut för sköterksor som inte varit så bra på detta med att dra blod och därmed fått sticka om mig både en, två och tre gånger vilket gör satikens ont!!!! Lie bättre blev det dock efter att jag blev blodgivare och insåg att det helt enkelt handlade om VEM som skulle stikca mig. Att de som jobbar på t ex blodcentraler är superskickliga och vet exakt var och hur de ska sticka för att det ska komma blod med en gång. Men visst, det är ju verkligen iten konstigt att man kan känna rädsla inför sådana här saker även som vuxen. precis som du skriver sä handlar det ju till stor del också om att man inte har någon kontroll alls utan är helt utlämnad till en annan persons erfarenhet och skicklighet. Förhoppningsvis ska Lill-Skruttan inte behöva göra detta mer än de årliga kontroller som man ju går på. Jag säger det igen att vi är djupt tackasmma över att hon itne måste ge blod oftare.
Stor kram till dig också och tack för att du delade med dig av dina tankar och känslor!!


Anna Fair and True,
ja jag vet inte. Fööra året när hon var 1 så var det inga som helst problem. Visst grät hon såkalrt men inte alls på det här viset. ingen panik. Bara "vanlig" gråt. Samma sak vid infulensavaccinationen i vintras. Gråt men ingen panik Det här var verkligen hemskt. Nästa gång ska vi deinitvt prata mer om detta innan. jag hoppas att hon då kommer att förstå mer så att hon kan förbereda sig själv lite mer mentalt på det hela då. Just nu är det sårt. En balansgång mellan att "mest skrämma upp" och att försöka förbereda....
Kram!

Suddrik sa...

Usch, jag lider med er. :(

"Vårt" (=Alvas) förra blodprov slutade med att jag lovade henne att hon inte ska behöva ta sänkan igen förrän hon är 10. Vilket resulterat i att jag har försökt övertala henne i ett halvår nu till att göra det ändå för allergitestet. Hon tog hål i öronen, men sänkan vägrar hon.

Nu är ni klara i alla fall! Med lite tur har hon glömt allt till nästa gång.

Schysst att ni har en stor tjej förresten, en sak mindre att oroa sig för i världen!

Saltistjejen sa...

Suddrik,
javisst är det hemskt!!!! Hoppas dock att Alva kommer att komma över sin upplevelse snart så hon kan ta allergitestet igen. kanske kan en muta fungera när de är lite större?????
Kram!

Victoria sa...

Oj oj, ja vid såna tillfällen vill man ju inget hellre än att få ta sitt barns smärta och rädsla så de skulle slippa! Jag känner mig aldrig så liten och hjälplös som när mina barn måste ta sprutor eller liknande (även om de klarar det mycket bättre än jag varenda gång!) på sjukhus, man vill ju skydda dem från allt ont! Skönt att lilla E hämtade sig så snabbt, barn glömmer ju lätt!
Många, många kramar//Vic

Saltistjejen sa...

Vic,
nej det är verkligen precis så man känner. Att man själv skulle ta deras smärta. Man vill ju bara skydda dem mot allt sådant. Men visst är det sedan som du säger så att de glömmer ganska fort igen. iallafall när de är shär små. och det är ju verkligen tur!
Många kramar till dig!!!!!!