Dagen var som sagt en sådan när man har saker att göra precis hela tiden. Alltså glömde jag totalt bort att det idag den 17 juni faktiskt är en årsdag. För 2 år sedan fick nämligen vår älskade Lill-Skrutta komma hem. Efter att ha haft fått testa att vara utanför kuvösen men då ha haft lite problem med att hålla temperaturen uppe blev hon ändå till slut utskriven från NICU (Neonatal Intensive Care Unit) på sjukhuset tidig eftermiddag och vi kunde äntligen få ta med henne hem.
Känslan då var en blandning mellan lycka och skräck. Som jag kan tänka mig att ett fritt fall skulle kunna kännas. Hur skulle det gå? Vad skulle ske? Hur skulle våra liv förändras?
Mycket mycket har hänt sedan dess.
För att sammanfatta det hela kanske jag ska säga vad jag sade på det senaste av de "Parent´s discussion groups" som dagis anordnar ibland. Vi blev då tillfrågade hur vi kände inför detta att vara föräldrar. Vi skulle beskriva vår känsla med endast 2 ord. Jag sa: "Happiness and Challenge". Och det är nog ganska exakt vad jag känner och har känt hittills.
Då för 2 år sedan
Så liten så liten (endas lite drygt 2 kg) rymdes hon på tvären i spjälsängen. Ordentligt inbäddad med mössa på huvudet trots den heta sommarvärmen. Men hon hade ju lite problem med att hålla kroppstemperaturen uppe så mössa var ett måste åtminstone den första veckan.
Idag
Ingen 2-kilos pytta längre utan en nästan 91,5 cm lång tjej på dryga 14 kg med en mycket mycket mycket bestämd vilja.
Och här är ett kollage från i söndags då hon lekte med kompisen R hemma hos oss.
En stor tjej som sagt.
Inlägg
14 kommentarer:
Oj vilken liten hon var. Det måste kännas konstigt att se på i efterhand va?
Blir lika imponerad av dina bilder som vanligt. Det nedre collaget, helt fantastiskt
Kraaam!!
Lilla sotnosen! Tank vad de forandras snabbt i den aldern.. det ar ratt fantastiskt. Jag kommer ihag nar du skrev pa bloggen att ni hade fatt komma hem och kan inte fatta att det ar tva ar sedan. Otroligt!
Ps.. jag skickade ett mail till dig och fragade lite om ert festprogram. Men nu var jag inne pa din gamla hemsida och hittade da foton pa ert. Jattefint! Vi ska nog forsoka oss pa nagot liknande med just ett langt och smalt program.
Kram och ha en fin helg!!
Ja, hon var liten! Oj, vad tiden går snabbt, hon är ju riktigt stor nu,, du skrev just att hennes växtkurva var lite över den normala,, kul!
Kul med alla bilderna,, Hur ska du sammanställa dem en dag till henne?
Helt otroligt! Min har gått från ca 3,5 kg till 25 kg! Ingen liten plutt längre. Och låååång, numera närmare 125 cm... Vet inte riktigt hur det gick till, men häftigt är det! Kram och önskan om en härlig helg!!!
Visst är det fantastiskt hur fort det går ochhur annorlunda allt blir? Nu kan man inte fatta hur små de verkligen var när de föddes och hur hjälplösa de var! Nu kan de ju så mycket!
Hej fina! A, jag har inte glömt dig, tvärtom! Du vet att jag har det tufft och förhoppningsvis blir saker bättre under sommaren. Har lovat att maila, men dagarna bara går och orken är inte på topp. De som har mig på FB, kan ändå följa mig lite =). Nytt här i Bergen är i alla fall att vi återigen håller på att flytta! Vi har äntligen köpt vår första ägarlägenhet och det känns superskönt att skapa oss en ordentlig fast punkt. Jag har läst allt på bloggen här, och det smärtade mig med inlägget om er vän som har det svårt nu...tänker på ditt mail! Och lilla prinsessan, hon är underbar! Helt galet spännande tjej att följa, vilket jag såklart gör =). Ville bara önska en trevlig helg, och säga att jag saknar dig massor! Kram
Suddrik,
ja det känns på sätt och vis inte som samma person. Även om man vet det, men den där första tiden var så annorlunda. Lite kul när man tänker tillbaka ändå. Nu har man ju lite mer perspektiv på saker och ting.
kram!!
Millan,
ah, oj jag har inte kollat min hotmail på ett tag men ska göra det. Ev har jag fler bilder jag då kan maila dig.
KRAM!
Katarina,
ja du det där med att sammanställa bilder är ett ständigt dåligt samvete.... Man tänker att man ska göra det men det är som om tiden inte räcker till. Allt vi har nu ligger sparat på olika hårddiskar men ens stora fasa är såklart att de alla ska krasha eller så... Men vi får se, någon sammanställning blir det nog.
Kram!!
SweFlo,
visst är det otroligt! Man har nästan svårt att förstå!! men det är verkligen helt fantastiskt att man får vara med om detta tycker jag!
Kramar!
Trillingnöten,
haha lustigt att du inte är först att kommentera längre... ;-) Nu när du är i samma tidszon som jag!
Och det är verkligen svårt att förstå att de kan gå från så små "ynkliga paket" till sina egna personligheter med både vilja och styrka! :-)
Kram!
Lia,
åååå vännen!!! JAG har faktiskt ett mail till dig som ligger i min "draftskorg...." Jag skriver lite på det till och från men har än inte fått iväg det. Nu känns det kasnke "gammalt"??? men jag tänker mycket på er och funderar hur ni har det. Jag ska försöka få iväg mailet snart.
KRAAAM!
Oj oj oj så liten hon varit. Det är svårt att komma ihåg förstår jag. Idag är hon en underbart go tjej med mycket spring i benen. Jag förstår att det var många blandade känslor då ni åkte hem med henne. Men det ordade sig med det allt och hittills har klarat av allt möjligt. Hon är hur söt som helst.
Ha en fin fredag.
Kram!
Desiree,
ja det är nästan svårt att minnas hur liten hon var. idag när jag ser "nya" bebisar så förundras jag över hur SMÅ de faktiskt är! :-)
Hoppas ni får en fin helg ni med!
kramar!
Den lilla skruttfian så liten hon var...
OCH så fick hon komma hem på Karolinas fdlsedag!!
DET gillar VI!! :-D
Finfina bilder av Ellisen!!
Kram och njut av den heta helg som komma skall!!
Annika,
japp hon ahde hemkommardag på K´s födelsedag!!! :-)
Hoppas nu att ni får en udnerbar helg med ER STORA tjej!!!
Kramar från en fantiastkst härligt NYC
Ja tänk så liten hon var! Jag kan inte tänka mig att ta hem en så liten, jag förstår att det kändes lite läskigt.
Det är så roligt att se alla bilder på henne, och videor, för hon är ju så söt. Och som jag har sagt tidigare, hon är ju min första cyberbaby : ) Ja jag har ju fått prata med henne IRL också!
KRAM!
Jag kommer att tänka på historien om barnet i skolan som fick lära sig att hon/han var skapad av gud. "Den första biten, ja, men sen har jag växt själv!" Och när Ella växer får man hålla i hatten!
Olgakatt,
hahahhaa! Ja så är det ju! Man fixar resten själv..! :-)
Skicka en kommentar