Tack!

Stort tack till alla er som hållit tummar och skickat tankar till mig idag!
Nu blev det ju tyvärr inte någon succé men det beror ju helt på mig och inte på er. Jag är ändå jätteglad att jag fick ert stöd idag!

Lite snabbt kan jag även säga att jo, själva intervjudelen var inte så komplicerad. Iallafall kände jag det inte så. Men det där testet jag gjorde. DET var SVÅRT. Tyckte jag. Och det var inte fråga om något psyktest eller personlighetstest eller annat sorts rekryteringstest. Det var helt enkelt ett slags "arbetsprov". Som jag sumpade. Varken mer eller mindre. Jag klarade helt enkelt inte av det under de krav som krävdes.

Testet bestod i att läsa en vetenskaplig artikel (endast manus, utan titel) och därefter besvara en del frågor. Mycket relevanta sådana. Det handlade om att kunna beskriva vad artikeln handlade om i stora drag. Att sedan skilja på vad som var känt sedan tidigare och vad som var nya data. Att kunna peka på "the major findings" samt att bedöma om man tyckte att artikeln var något som skulle passa att publiceras i den vetenskapliga tidskriften som höll i intervjun. Det senare skulle man sedan även motivera. Man hade 45 minuter på sig. Jag kan säga att det för min del var alldeles för kort tid. Särskilt som artikeln jag fick handlade om forskning som inte alls är mitt område. Så dels hade jag inte kunskapen, dels blev jag så stressad av den korta tiden att jag tror jag blockerade mig lite.

Så kan det gå. Men jag tror det var helt medvetet val av dem att ge mig en artikel utanför "mina" forskningsfält. Troligen för att se hur och ens om jag skulle klara det. Det är nämligen en del av det jobbet jag sökte. Att kunna bedöma forskning som man själv inte arbetat med. Så provet i sig var inte fel eller irrelevant. Men visst, jag tyckte det var ett rätt tufft prov för en första intervju.

Men även om det känns lite småtrist så är jag ändå inte helt nere. Jag tror det kommer fler chanser. Och jag ser detta som en väldigt nyttig och bra erfarenhet. Det var trots allt min första riktiga intervju och jag är fortfarande lite glad att de ändå ville prata med mig och "kalla" mig till denna intervjun. Det känns ändå hoppfullt även om det inte lär bli någon fortsättning just här.

Nog om detta nu!
Idag är det min pappas födelsedag, även om den nästan är slut nu när jag skriver detta (för klockan närmar sig midnatt). När jag räknade efter tidigare idag insåg jag att han faktiskt skulle fyllt 75 idag om han hade levt! Sjuttiofem. Det känns otroligt konstigt. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mig min pappa som 75-åring. Det går bara inte. För mig kommer han alltid att vara sisådär runt 50. Plus, minus ett par år. I jeans och skjorta med upprullade ärmar. Eller på helgerna ofta Fristads blåbyxor. Pilotsolglasögon på sommaren. En prilla under läppen. Alltid. En riktig karl skulle man nog kunna säga.

Han som meckade med min cykel. Som tog med mig på långfärdskridskoturer långt långt innan det blev populärt bland alla. Nej, på den tiden var det jag och pappa och ett par av hans kompisar samt några andra gubbar i 60+ åldern från det lokala Friluftsfrämjandet som gled omkring på isarna. Jag var den enda med nya grillor i metall. Alla andra gubbar hade sina i trä med metallskena. Så även pappa. Det var pappa som älskade segling och båtar så mycket att jag mer eller mindre växte upp i skärgården om somrarna. Mina barndoms sommarminnen är alla från olika öar längs ostkusten. Lilla Pappa. När jag var liten var han min stora Hjälte. Fram tills jag insåg att han faktiskt inte var mer än människa han med. Som vi andra. Varken mer eller mindre.

Jag sörjer honom inte längre.
Men saknar honom det gör jag.
Man kan lära sig leva med saknad. Och det har jag gjort.
Saknaden har bara blivit en del av mitt liv. En del av mig.

Grattis Lilla Pappa!