onsdag, maj 25, 2011

Tack!

Stort tack till alla er som hållit tummar och skickat tankar till mig idag!
Nu blev det ju tyvärr inte någon succé men det beror ju helt på mig och inte på er. Jag är ändå jätteglad att jag fick ert stöd idag!

Lite snabbt kan jag även säga att jo, själva intervjudelen var inte så komplicerad. Iallafall kände jag det inte så. Men det där testet jag gjorde. DET var SVÅRT. Tyckte jag. Och det var inte fråga om något psyktest eller personlighetstest eller annat sorts rekryteringstest. Det var helt enkelt ett slags "arbetsprov". Som jag sumpade. Varken mer eller mindre. Jag klarade helt enkelt inte av det under de krav som krävdes.

Testet bestod i att läsa en vetenskaplig artikel (endast manus, utan titel) och därefter besvara en del frågor. Mycket relevanta sådana. Det handlade om att kunna beskriva vad artikeln handlade om i stora drag. Att sedan skilja på vad som var känt sedan tidigare och vad som var nya data. Att kunna peka på "the major findings" samt att bedöma om man tyckte att artikeln var något som skulle passa att publiceras i den vetenskapliga tidskriften som höll i intervjun. Det senare skulle man sedan även motivera. Man hade 45 minuter på sig. Jag kan säga att det för min del var alldeles för kort tid. Särskilt som artikeln jag fick handlade om forskning som inte alls är mitt område. Så dels hade jag inte kunskapen, dels blev jag så stressad av den korta tiden att jag tror jag blockerade mig lite.

Så kan det gå. Men jag tror det var helt medvetet val av dem att ge mig en artikel utanför "mina" forskningsfält. Troligen för att se hur och ens om jag skulle klara det. Det är nämligen en del av det jobbet jag sökte. Att kunna bedöma forskning som man själv inte arbetat med. Så provet i sig var inte fel eller irrelevant. Men visst, jag tyckte det var ett rätt tufft prov för en första intervju.

Men även om det känns lite småtrist så är jag ändå inte helt nere. Jag tror det kommer fler chanser. Och jag ser detta som en väldigt nyttig och bra erfarenhet. Det var trots allt min första riktiga intervju och jag är fortfarande lite glad att de ändå ville prata med mig och "kalla" mig till denna intervjun. Det känns ändå hoppfullt även om det inte lär bli någon fortsättning just här.

Nog om detta nu!
Idag är det min pappas födelsedag, även om den nästan är slut nu när jag skriver detta (för klockan närmar sig midnatt). När jag räknade efter tidigare idag insåg jag att han faktiskt skulle fyllt 75 idag om han hade levt! Sjuttiofem. Det känns otroligt konstigt. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mig min pappa som 75-åring. Det går bara inte. För mig kommer han alltid att vara sisådär runt 50. Plus, minus ett par år. I jeans och skjorta med upprullade ärmar. Eller på helgerna ofta Fristads blåbyxor. Pilotsolglasögon på sommaren. En prilla under läppen. Alltid. En riktig karl skulle man nog kunna säga.

Han som meckade med min cykel. Som tog med mig på långfärdskridskoturer långt långt innan det blev populärt bland alla. Nej, på den tiden var det jag och pappa och ett par av hans kompisar samt några andra gubbar i 60+ åldern från det lokala Friluftsfrämjandet som gled omkring på isarna. Jag var den enda med nya grillor i metall. Alla andra gubbar hade sina i trä med metallskena. Så även pappa. Det var pappa som älskade segling och båtar så mycket att jag mer eller mindre växte upp i skärgården om somrarna. Mina barndoms sommarminnen är alla från olika öar längs ostkusten. Lilla Pappa. När jag var liten var han min stora Hjälte. Fram tills jag insåg att han faktiskt inte var mer än människa han med. Som vi andra. Varken mer eller mindre.

Jag sörjer honom inte längre.
Men saknar honom det gör jag.
Man kan lära sig leva med saknad. Och det har jag gjort.
Saknaden har bara blivit en del av mitt liv. En del av mig.

Grattis Lilla Pappa!

22 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Ja, det var verkligen en riktigt svår uppgift på en första intervju! Snacka om att sålla på en gång...jösses amalia. Modigt att ge dig på nåt sånt i alla fall och erfarenheten tar du alltid med dig! Det är viktigt. Ingen tid är bortkastad!

Vilken fantastisk beskrivning av din pappa :) Jag känner verkligen kärleken genom orden! Jag har också svårt att föreställa att min egen pappa kommer att vara 75 en gång i tiden (jag håller tummar och tår)!
Ha en superfin torsdag när du väl vaknar. Du går väl och lägger dig snart :)

Katarina sa...

Vilken fin och vacker beskrivning om din pappa! Vår hjältar som bara är vanliga män!

Ta testet som en erfarenhet rikare. Själv gillar jag tester, både att göra dem men också att sitta på andra sidan och göra de bedömningar som ska göras. Ibland har det varit tester i 2 dagar.
Man lär sig mycket också om sig själv och om andra och varandras styrkor och perspektiv.

Desiree sa...

Vad fint skrivet om din pappa. Han kommer ju alltid alltid leva kvar i ditt minne.

Även om det inte gick så bra som du hoppats på testet så är det precis som du säger en bra erfarenhet att ha. Man lär sig mycket på sådant.
KRam!

Taina sa...

Vad fint skrivet om din pappa! Saknaden finns där för alltid tror jag.

Intressant intervju! Sådana där tester är verkligen jobbiga. Var med om att göra det på personer som sökte jobb där jag jobbade förut där de fick en uppgift att lösa på kort tid och vissa klarade inte av det pga stress och nervositet. Men en av de som felade fick anställningen i alla fall då han klarade andra tester. Efteråt diskuterades varför det blev fel och vad som kunde ha gjorts annorlunda. Det var alltså inte frågan om att han inte kunde utan det blev hjärnsläpp just då. Och vi sökte inte hjärnkirurger precis. Snacket efteråt var ju lika viktigt för vi är ju människor och alla kan fela.

Kram på dig!!!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ja, å andra sidan är det väl lika bra att de börjar sålla tidigt för att slippa slösa egen och andras tid gissar jag? Även om jag kan tycka att detta är lite fel kriterier att sålla p just för att jag tror att de här sakerna är sådant man ganska snabbt kan träna upp när man väl börjar arbeta.
Och det här med åldrande föräldrar. Det är ett kapitel i sig. Alltid svårt att föreställa sig sina föräldrar gamla.
Kram!!


Katarina,
tack!
Haha, ang testet så är det roligt att läsa om att du tycker sådana r roliga. Jag har aldrig tidigare gjort tester eller arbetsprover men inser att de kan vara bra om de är bra och relevant utformade.
Kram!!


Desiree,
ja pappa finns alltid hos mig även om jag inte går runt och aktivt funderar eller minns hel tiden. Men jag tänker på honom ganska ofta faktiskt.
Och ja, erarenheten med intervjun är ju bra att ha med sig även om det inte gick som man kanske hade hoppats.
Kram!


Taina,
tack! Ja lilla pappa och saknaden efter honom fins alltid, men den har slutat göra ont.
Intressant att höra om dina intervjuerfarenheter också. Som den "på andra sidan" också. Men i detta fallet tror jag tyvärr inte att de kommer att återkomma. Om inte alla andra intervjuade kandidater gör ÄNNU sämre än jag, men det tvivlar jag på hahaha!
Nåja, det är som det är. Nu får man gå vidare, och se framåt tycker jag. Någonstans hade jag ändå knappast rälnat med ngt sådant här jobb just nu och blev mest glad över att de faktiskt hörde av sig till mig. Det var iallafall ett mått på att min resumé var ganska ok. :-)
Kramar!

Jenny sa...

Jättefint skrivet om din pappa! Just det där "lilla" kan jag känna väldigt mycket med min mamma, som ju är sjuk efter en stroke, att man blir så oerhört ömsint i hjärtat, när man tänker tillbaka!
Och det var ju spännande med jobbintervjun, även om du kände att det gick dåligt, så kan de ju bli som Taina sa, att de faktiskt mer vill kolla, men att det inte väger allra tyngst! Kram!!

Millan sa...

Aj da, vad trist med intervjun :-(. Forstar att du ar besviken! Men du verkar ha en bra installning och har helt ratt i att det kommer fler utmaningar. Jag har fullt fortroende for att det finns en mening med sadana har saker sa sakert dyker dromjobbet snart upp och ar ditt!

Jag tror inte jag insett tidigare att din pappa inte ar i livet. Sa ledsamt. Du skriver sa fint om honom! Jag tror att man alltid bar omkring pa en saknad av de man mist aven om man ju lar sig leva med den.

Stor kram!

Saltistjejen sa...

Jenny,
tack! Ja när jag var liten var han at annat än "lilla" men nu i vuxen ålder kan jag ofta tänka på honom så ändå...
Hm, jag tror dock inte att de kommer höra av sig ang jobbet igen. Men jag är ärligt talat inte särskilt ledsen över det. För att vara det första jobb jag sökte känns det roligt att gått till en intervju. :-)
Nu får man se framåt och ta med sig lärdomarna från denna händelse.
Kram!


Millan,
det är faktiskt inte så farligt. Jag känner mig inte besviken eftersom jag verkligen inser att det var jättesvårt. Eller JAG tyckte det var svårt. Med testet då. Så är det och det enda som känns lite trist är att jag igår kände mig rätt "dum" efteråt när vi pratade om detta. För det var en muntlig genomgång av själva "testet" efteråt. Men men, jag kunde inte göra mer just då så det är inget att gräma sig över.
Nej, jag har inte skrivit så jättemycket om pappa i bloggen. Mest för att det liksom inte funnits så många anledningar till det. han gick bort för så länge sedan att det numer är mer naturligt för mig att inte ha min pappa i livet än att ha det. Låter kanske konstigt men så känns det. Hela mitt vuxna liv har han ju varit borta. Men visst saknar man altid de som stått en nära. Men även det blir ju till slut som en del av en själv.
Kramar!

Anonym sa...

Jätte fint skrivet om din pappa!

Testet verkade jätte svart. Förstar att du kände dig dum, men hur ska man klara av nagot sadant när det inte är ens omrade??? Och du fick ju inte mycket tid pa dig! Du var säkert lite blockerad ocksa. Men en bra erfarenhet var det iallafall! Det dyker säkert upp nagot bra ska du se!

Kramar, Lisa som svettas i värmen

Saltistjejen sa...

Lisa,
tack!!
ja det var ett svårt test. Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara svårt (jag visst i förväg att jag skulle göra ett test) men hade nog inte förstått riktigt HUR svårt haha!
Kram!

Petra H sa...

Jättefint skrivet om din pappa och jag förstår att han "stannat" i ålder i ditt minne. Och vilka härliga minnen du har av honom.
Tråkigt med jobbintervjun och testet men det är rätt attityd att tänka det som en erfarenhet rikare. Det är ju jättebra att öva på intervjuteknik och få göra sådana där tester för att veta vad man har att förvänta sig nästa gång.
Stor kram!

Anna, Fair and True sa...

Sånt där ÄR svårt! Det gick säkert bättre än du trodde dock. Men jag förstår att du kan ha "spärrat" dig själv. Det var samma sak för mig på EU-testet förra året. Tiden var knapp, och jag fick någon blockering. Blev godkänd men man var tvungen att ha mer poäng än det för att gå vidare till rekrytering.

Fint du skriver om din pappa! Såklart han är som han var då för dig! Insiktsfullt det om att du inte sörjer honom längre även om du givetvis saknar honom.

Lotta sa...

Ja, våra pappor. Så fina ord, kärleksfullt beskrivet Saltis. Jag minns att jag läste för ganska så länge sedan om din pappa. Det var ett långt inlägg och jag kom ihåg att jag tänkte att du och han verkligen hade en superrelation. Pappa blir lätt våra hjältar på många sätt.

Och visst går det fler tåg på jobbfronten! Som du skriver är det en erfarenhet till. Det är tufft att göra tester på engelska under tidspress dessutom.

Ser att du har varit på Ikea idag. Det är alltid kul. Hoppas du hittade det du ville!

Kramar!!

Saltistjejen sa...

Petra,
tack ja det är nog så med föräldrar. De kommer på något vis alltid att följa med en.
Och ja jobbintervjun får jag helt enkelt lägga bakom mig. Men ändå ta med mig de delar jag tyckte kändes bra. Idag känns det helt ok. :-)
Kram!!


Anna Fair and True,
ja det är svårt. Jag är kanske inte den bästa vad gäller stress under sådana former. Men men nu vet man lite mer om vad en sådan här jobb test kan innebära.
Kram!!


Lotta,
jag vet inte om vi hade en superrelation direkt. Som med de flesta så har man sina bra stunder och sina dåliga. Men har betytt enormt mycket för mig ändå. På olika vis.
Jobbintervjuer hoppas jag det blir fler av. Just nu känner jag mig dock inte så jättesugen kasnke....?
;-)
Och Ikea var bra! MEN redan är sortimentet av maten väääääldigt klent! hu! Tråkigt, men men..... Inget att göra.
Kram!!

Loppan flyttar västerut... sa...

Vilket fint inlägg, jag blir alldeles rörd och varm i hjärtat, o lite tårsvid känner jag också. Saknad, jobbigt och ganska skönt på samma gång. Det är ju ett tecken på kärlek hur som helst. Jag är säker på att din pappa, din hjälte, är stolt över dej oavsett vart han nu är. Tack för att du delar med dej!

Du har lärt dig massvis tackvare intervjun, både om dig själv och faktiskt om andra. På det igen bara!

Kram

anna of sweden sa...

Jag säger som de andra. Så väldigt fint du skriver om din pappa.

En stor kram från mig!

Saltistjejen sa...

Loppan,
tack!! Saknad är jobbigt men en del av att leva ändå.
Oh intervjun tror jag var bra för mig. Trots att själva provet gick dåligt. Men jag känner mig ändå glad att själva intervjudelen kändes såpass bra som den gjorde.
Kram!

Saltistjejen sa...

anna of Sweden,
tack!!!! Gulle dej!
:-)
Kram!

Millan sa...

ja jag forstar helt vad du menar! Visst onskar man att det vore annorlunda men man vanjer sig liksom vid att de inte finns har langre.

Vad skont att du tycker att det kanns ok med intervjun trots allt. Det ar helt ratt installning! Och jag tycker inte att du ska kanna dig dum alls! Kram

Saltistjejen sa...

Millan,
ja men det är ju så att vissa saker rår man inte över själv. Tyvärr. Och att min pappa är borta har jag sörjt färdigt och accepterat. Det är så många år sedan han gick bort nu att det nästan känns som ett annat liv faktiskt. Men sakna honom kommer jag alltid att göra.
Och intervjun känns helt ok nu. Jag hade liksom inte förväntat mig att jag skulle få jobb på en första intervju så jag ser det mer som en erfarenhet. Visst hade det varit roligt om det gått bättre, men man får ta det som det är. Lära och gå vidare. :-)
Kram!!

Bejla sa...

Så vackert skrivet om din pappa. Ja, saknaden kommer man nog aldrig ifrån och så ska det väl också vara på något sätt. Det betyder ju bara att personen i fråga betyder något för en. Min mamma skulle ha blivit 59 i år och ja, jag har också svårt för att föreställa mig henne som äldre än det hon var. Det är svårt nog att acceptera at min pappa, som ju lever, blir så mycket äldre för varje gång jag ser honom (han blir 65 i år och har alltid sett minst 10-15 år yngre ut än han är, men plötligt har visst åldern också börjat komma ikapp honom). ;-)
Och förresten; det där med läsförståelse på tid är verkligen inte min grej. Usch så stressande. Hade nog varit mycket lättare, och gått snabbare, bara man inte viste att det gick på tid - det är ju just det momentet som stressar. Antalet poäng jag har klarat den första halvtimmen av en tenta är nog minimala, jag läste bara, stressat, uppgift efter uppgift. Sedan föll allt på plats (ibland tog det dock upp till en timme) och allt (för det mesta i alla fall ;-) ) på bästa sätt. ;-)

Saltistjejen sa...

Bejla,
tack!! Nej, saknaden lever man nog med hela livet, men som du säger så är detta ju just för att man älskat den personen så mycket och att den betytt så mycket för en.
Kram!!