Idag är det ett år sedan. 365 dagar. Förra året den 22:a juli. Då det oerhört tragiska, ofattbara, fruktansvärda, sorgliga och hemska skedde på Utöja i Norge. En dag av sorg, ilska och vrede. En dag fylld av frågor. Många av dem sådana som nog aldrig kan få ett svar.Jag minns även denna dagen med oerhörd tydlighet. Jag och Lill-Skruttan anlände till Stockholm tidigt på morgonen den dagen. Efter en lång flygning härifrån. Vår första dag i Sverige sedan året innan. Vi tillbringade många timmar på Kulturhuset ("Rum för barn") innan vi mycket trötta tog X2000 ner till Skåne. Inget visste vi om vad som hänt, men när vi anlände till Lund berättade Svärmor och Svägerskan att något hemskt verkat hänt i Norge. TVn stod på hos Svägerskan när vi kom dit. Bilder och ny information fortsatte strömma in. Sent sent på kvällen började man inse en liten del av vad som faktiskt skett. Ändå så ofattbart. Chockartat. Trots jetlag och oerhörd trötthet efter den långa resan minns jag hur jag låg vaken i mörkret med tankarna snurrande runt. Lyssnade till Lill-Skruttans snusande andetag och kände lika stor del sorg som tacksamhet.
Mina tankar går till alla som drabbades av detta hemska, detta smärtsamt tragiska. Detta fruktansvärda.
*) Bilden är från: http://carolineofmalmo.blogspot.com/2011/07/tand-ett-ljus.html
Inlägg
4 kommentarer:
Man blir påmind om att livet är skört! Kram
Katarina,
ja verkligen. Och hur sådant här typ av våld verkligen känns fruktansvärt. Vi har ju nyligen haft en dödsskjutningsmassaker här i USA igen. Inte av samma politiska karaktär men ändå. Lika hemsk och fruktansvärd ändå för alla drabbade samt för oss alla i samhället.
Kram!
Jag kommer heller aldrig att glömma den dagen och vet precis vad jag gjorde när det hände och vi fick reda på det. Vi firade Biancas födelsedag och var tillsammans med syrran och hennes man och bowlade på ett ställe i Vallentuna när mannen i bowlinghallen kommer fram till oss och säger att det varit ett bombdåd i Oslo. Sen ser vi lite på TV-skärmarna vad som hänt.
Så fruktansvärt tragiskt, sorgligt och läskigt. Och så onödigt. Allt detta pga att en man är totalt sjuk och så ond.
Kram
Martina,
Ja jag tror de flesta minns vad de gjorde den dagen. När sådana här saker händer är det som om tiden stannar upp en liten stund. Allt blir så tydligt och etsar sig fast i minnet.
Som du säger så onödigt. Fruktansvärt och tragiskt. Men jag är fortfarande imponerad över hur Norge och alla drabbade ändå lyckades med att föra ut ett kärlksbudskap mitt i all sorg, ilska och kaos. DET är verkligen starkt!
Kram!
Skicka en kommentar