Självporträtt - en Skrytsam Mammas Bekännelse

Härom veckan överraskade Lill-Skruttan oss stort. Hon kom hem med en otroligt fin tavla, sitt eget Självporträtt  som hon jobbat på under ganska lång tid på sin "Art Class" på dagis. Lill-Skruttans dagis har ju under alla år, ända sedan barnen är "infants" och "toddlers" lagt stor vikt på konst och musik. Något vi tyckt varit otroligt bra. Så i deras s.k vanliga "undervisning" har de jobbat mycket med olika sorters kreativa och konstnärliga projekt. Nu under hennes sista år här har de förutom de "vanliga konstprojekten" i sina respektive klassrum även  konstundervisning en gång i veckan, vilket jag tycker är fantastiskt! Deras lärare är själv konstnär och oerhört duktig. Barnen får prova på olika material och tekniker. Det som är extra roligt är att de verkligen använder fina "riktiga" material. Spända dukar för till exempel akrylfärger och riktigt akvarellpapper med olika struktur, tjocklek och känsla för just vattenfärger.

Just självporträtten visste jag att de arbetat med en längre tid men jag hade inte sett dem förrän nu. Och ja, jag ska erkänna att jag ALDRIG trott att jag skulle få se något sådant här. I min värld, när jag hörde att barnen målade självporträtt, hade jag liksom "huvudfotingar" eller något ditåt i tankarna. De här små konstnärerna är ju ändå bara mellan 4 och 5 år gamla. Men när jag fick se Lill-Skruttans självporträtt blev jag helt betagen! Lyckligt överraskad. And. Completely. Blown. Away. Som man skulle säga här. Ursäkta om jag låter skrytsam, men helt seriöst tycker jag att det är en fantastisk bild! Både färg, form och komposition. Jag ÄLSKAR den! Och känner mig otroligt stolt över Lill-Skruttans intresse och förmåga att uttrycka sig just i färg och form. Nu måste vi bara försöka fundera ut var vi kan hänga upp den.

En otroligt stolt tjej med sitt konstverk

Inför höstens skolstart hoppas jag verkligen att hon kommer att fortsätta att få en bra undervisning i just "art", eller "bild" som vi väl kanske brukar säga i Sverige. Under vårt besök i skolan fick vi båda intrycket att de har mycket bra konstlärare samt en väldigt fin ateljé så jag tror det kommer att bli bra. Det här med just konst (och även andra konstnärliga ämnen som musik och drama) är något jag tycker verkar värderas mycket högre här än i Sverige. Iallafall då jag själv gick i skolan. Då ansågs ofta just musik, bild och gymnastik som de där "extra ämnena" som liksom inte var särskilt viktiga. Lärare jag träffat och pratat med inom just dessa ämnen har också ofta gett uttryck för att de inte alls anses ha lika hög "status" som t ex lärare i matematik, språk, historia eller kemi. Väldigt synd att det är så tycker jag. För de här ämnena är ju otroligt viktiga. Kanske ännu mer ju yngre barnen är. Att kunna utveckla sin kreativitet lägger grunden till så mycket i livet.

Här i New York City är de här ämnena däremot rankade väldigt högt. Många föräldrar väljer särskilda skolor med tyngdpunkten just på t ex konst, dans eller musik. Detta redan på förskole- och kindergarten- (Kindergarten här är från 5 år) nivå. Kanske är det inte så konstigt i en stad som lockar oändligt många med konstnärsdrömmar. Som kan erbjuda institutioner och artister av världsklass. Metropolitan Opera eller The Met i dagligt tal. Lincoln Center med sin balett och sina konserter. Broadway med både musikaler och teater av enormt hög kvalitet. Apollo Theater i Harlem där världsstjärnor som Billie Holiday, Ella Fitzgerald, James Brown, Aretha Franklin, Jackson Five och Lauryn Hill upptäcktes och/eller började sina karriärer. Dessutom hur många små scener som helst runt om i staden där det spelas både musik och teater. Och de internationellt kända skolorna. Som Julliard och NYU Tisch School of the Arts för att enbart nämna två. Men även utanför NYC känns det som om just konst, musik och dans är något som väger betydligt tyngre än samma ämnen i Sverige. Fråga mig inte varför det är så, men någon kulturell skillnad finns det helt klart som ligger till grund för den de här olika synsätten och värderingarna på det vi till vardags kallar "kultur". Oavsett vilka orsakerna är så fortsätter jag glädjas åt att Lill-Skruttan älskar att rita och måla. Och jag hoppas att vi som föräldrar ska kunna stötta hennes intresse så länge hon vill och behöver.