Buried

Såg en film igår, Buried som var riktigt bra om än otäck. På fler än ett sätt. Det handlar om en man Paul, som arbetar åt ett amerikanskt företag. Han är lastbilschaffis helt enkelt. Men han kör inte lastbil var som helst utan har skrivit på ett kontrakt som chaufför i Irak. Det går inte så bra. Deras lastbilskonvoj blir attackerad. Inte av soldater utan av civila. Som tagit till detta desperata och fruktansvärda försök för att förändra sin tillvaro. Civila som ser alla amerikaner, ja kanske till och med alla västerlänningar som soldater och därmed fiender. Så det handlar egentligen om civila som utför fruktansvärda handlingar mot andra civila. I skuggan av ett pågående krig. Vidriga handlingar utförda av "vanliga" människor.

Inget av detta får man se i själva filmen. För när den börjar har allt detta redan hänt. Istället börjar filmen med att Paul vaknar upp. I ett mörkt utrymme. Med en cigarettändare som enda ljuskälla. Han inser snart att han befinner sig i en träkista. Instängd. Begravd under jord. Efter ett tag inser han även att det finns en mobiltelefon i kistan. Sedan följer resten av filmen där Paul försöker få kontakt med omvärlden i sitt desperata försök att bli hittad. Räddad. Men han kämpar mot tiden, mot ett döende mobiltelefonbatteri samt sinande syretillgång. För att inte tala om den växande paniken.

Det är en otroligt stark film. Mörk på så många vis. I mitt tycke en verklig anti-krigsfilm. USA och dess allierade målas verkligen inte i några vackra färger. Diplomati i all ära men just diplomatiska handlingar (eller kanske-icke-handlingar) är väl ofta inte på den enskilde, den lilla personens sida. Dessutom visas även det amerikanska "företagsklimatet" upp från sin absolut sämsta sida. Så inhumant att jag nästan nästan nästan tycker att det är värre än själva handlingen att kidnappa någon och begrava den under jord. Levande. Kanske framförallt för att det sistnämnda är utfört av personer som är helt desperata. Som tappat allt hopp och som tror att denna handling ska kunna ge dem ett nytt liv. Sina barn ett nytt liv. Kanske till och med en framtid? Medan det första är handlingar utförda av personer med ett faktiskt val. Personer som verkligen verkligen verkligen skulle kunna välja annorlunda. Om de bara ville. Men som ändå gör och genomför sitt val. Kallt kallt kallt. Missförstå mig inte nu. Självfallet är den första handlingen och konsekvenserna av den det mest fruktansvärda. Det allra vidrigaste. Men jag reagerar ändå starkare på den hänsynslöshet och kyla som definierar det andra valet. Det som enbart handlar om pengar. Ekonomi. Inget annat. Det är skillnad på att utföra handlingar baserat på förlorad framtidstro, försöka rädda sin familj, och att utföra handlingar enbart med ekonomisk vinning som drivkraft.

Hela filmen utspelar sig i stort sett endast i denna kistan. Drygt en och en halv timme. Det är alltså ingen film för någon som har svårt för klaustrofobiska miljöer. Själv kom jag på mig mer än en gång med att sitta i soffan och tänka på att jag måste andas.

Men för er som orkar härda ut inuti en kista nedgrävda någonstans i öknen i cirka 90 minuter rekommenderar jag denna filmen. Läs dock inte om den i förväg för jag vet att man på vissa ställen avslöjar den lilla sluttvisten!! Och den känns viktig.

Detta är en film jag känner att det kommer att ta ett tag för mig att släppa. Mina tankar återkommer till den och jag tycker att den var otroligt väl berättad. Och jag tänker att om man skulle visa den i skolorna bland tonåringar skulle kanske färre välja att söka sig till den militära banan här? Kanske?