Ett ljus brinner här bredvid mig. För en man jag aldrig fick möjligheten att träffa, men vars hustru jag känt i flera år. Även om vi inte haft så frekvent kontakt under det senaste året så betraktar jag henne ändå som en mycket god vän. En kvinna. Som just nu när jag skriver detta, sitter på en flygplats i en av de stora amerikanska städerna och väntar på att få flyga hem (om det ändå varit här, då hade jag tagit en taxi dit för att finnas nära). Hem. Till sina två små barn. Som sedan i morse inte längre har någon pappa. I livet.
Jag tänker så på dem! Och tårarna rinner. Livet är så jävla orättvist ibland. När det ofattbara händer. Varför?
Och mitt i allt detta, känner jag en sådan enorm tacksamhet över min familj. Över att de jag älskar mest i hela världen, ja i hela universum finns hos mig. Vissa dagar inser man med än större kraft än andra vad verklig lycka är. Men också hur otroligt, obegripligt, smärtsamt fort den kan tas ifrån en. Och just den tanken, den kan jag inte stanna för länge vid. Det klarar jag inte. Feghet? Kanske. Men just den tanken är den mest skrämmande av alla. Och nu är du där. Liten. Mitt i den värsta av mardrömmar. Jag önskar jag kunde ge dig styrka.
Älskade Liten.
Jag finner inga ord.
För det finns inga.
Inte nu. Inte för detta.
Mina tankar är hos dig.
Inlägg
33 kommentarer:
Så enormt sorgligt. Jag är säker på att din vän känner att du finns hos henne i tankarna.
Åh, så sorgligt och hemskt. Det går verkligen inte att tänka för mycket på att något sånt kan hända för då blir jag nästan paralyserad av skräck. Nu när jag har äldre barn så måste man ju släppa iväg dem också på egen hand och det är oroligt ibland fast om man krampaktigt håller i sina barn hela tiden så lär de sig ju aldrig att klara sig så det är ju bara att bita ihop.
Västmanländskan,
ja det finns verkligen inga ord. Jag känner mig fortfarande rätt skakig och tankarna snurrar en hel del.
Kram!!
Astranita,
nej jag kan inte heller tänka "så långt". Det vore det hemskaste av det hemskaste.
Kramar!
Vad skört livet är... Så fruktansvärt sorgligt för din vän och deras små barn.
Nej, jag vill inte heller tänka tanken fullt ut. Fast emellanåt när det händer i ens närhet blir man så brutalt påmind om att man inte vet hur länge man får ha varandra.
Kram!
Petra,
ja det är så kört. Vi tänker ju inte på det till vardags men när sådant här händer så kastas man omkull. Livets bräcklighet blir så påtaglig.
Ikväll har jag kramat E och M mer än vanligt.
:-)
En förlamande skräck att tänka att något hemskt skulle hända de man älskar mest. Du har så rätt. Det finns inga ord. Bara att ta vara på de stunder vi har tillsammans.
Stor Kram
paettannatsatt,
tack! Och ja, man önskar så att sådant inte skulle få hända. Ändå gör det ju det hela tiden runtomkring oss. Även fast vi inte "ser" det eftersom det händer folk vi inte ens känner till existerar. Att tänka tanken fullt ut är för mig omöjligt. Det går bara inte.
Men att ta vara på de vi har DET är något vi alla borde försöka göra oftare.
Kram!
Livet är skört....det är lätt att glömma det och ta mycket för givet.
Tänker på dig och din vän!
Varm kram <3
Livet är skört....det är lätt att glömma det och ta mycket för givet.
Tänker på dig och din vän!
Varm kram <3
Lotta,
ja man blir oftast så fångad i vardagssysslor att man glömmer bort hur snabbt det kan vända. På gott och ont.
Tack!!
Men FY vad hemskt! Kan inte ens tänka tanken. Hade en utbildare som alltid sa att "vem har sagt att livet är rättvist?" Jobbigt att behöva flyga långt med vetskapen om det hemska. Jag hoppas innerligt hon hade någon med sig...
Varm kram
Taina,
ja det är så fruktansvärt!!!!!!
tyvärr var hon tvungen att göra resan hem ensam. Å om hon ändå flygit härifrån. Då hade jag kunnat möta henne på flygplatsen åtminstone.
Tack för kramen!
Skickar en tillbaka!
Åhhh. så hemskt.. Det går inte att föreställa sig detta.. Jag inser att jag kan bli bättre på att ta vara på vardagen och de små glädje stunderna vi har med varandra.
Stor kram
Katarina,
ja det är så hemskt att det är helt ofattbart.
Att försöka ta vara på de fina stunderna vi har med de vi älskar är det enda sättet tror jag. Samtidigt måste man få ha "vardag" också.
Kram!!
Sånt där är enormt svårt att tänka på, det finns där i bakgrunden, men det är sånt som inte ska hända. Jag är verkligen ledsen! Det är bara att finnas där vännen och stötta henne på de sätt som går. Hemskt tråkigt...kram!
Trillingnöten,
tack! Ja det är otroligt jobbigt, och jag känner att det för min del är just maktlösheten som känns värst. Att det inte finns något man kan göra för att det ska vara "ogjort". Man önskar man kunde vrida tiden tillbaka och sedan förhindra det som skett.
Kram!
Hjälp, vilken andnöd att läsa. Så bra att du skriver om det. Ut med det! Det hjälper, om inte din vän så någon annan.
Men.Som du säger. Oj vad svårt det är att vidrörar tanken!
Min reaktion var att bli väldigt kramgo och tålmodig i kväll.
..., vi lever fortfarande trots att vi är så sköra! Något att tänka på när man a)har ålderskris b)är uttråkad c) tycker att vädret är skit...etc.
Jag är så ledsen för din väns skull.
Om man ändå kunde göra allt det där man vill kunna göra.
Det gör ont i hjärtat när jag läser det här. Att vi föds och att vi dör är det enda som är säkert men våra liv, men det gör alltid ont att höra om någon som gått bort för tidigt! Man ska få se sina barn växa upp! Sen, när man är gammal o går o har levt ett långt liv, då är det dags, men inte innan... Din vän behöver allt stöd hon kan få nu o jag tror hon vet att du finns där för henne, om än på avstånd.
Emma,
Tack!! Det är hemskt och helt enkelt otroligt svårt att ens förstå just nu tycker jag. Känner bara en sådan enorm sorg.
Tack för dina ord!
Kram!
Miss Marie,
Stort tack för fina ord! Idag har jag känt mig otroligt upp och ner. Tankar och känslor i gungning. Att en familjefader till två små barn försvinner och lämnar familjen kvar är fruktansvärt. Jag kan inte på något vis sätta mig in i situationen min kompis går igenom just nu. Hur orkar man? Hur kan man vara mamma och försöka hitta styrka för sina barn? Hur klarar man den egna sorgen? Alla frågor och alla känslor.
Ofattbart är en underdrift.
Kram!
Oj, ja livet ÄR skört och oförutsägbart. Jag hoppas att din vän har ett bra kontaktnät och socialt nät runt sig som fångar upp henne när hon faller. Å jag är säker på att du kommer att höra av dig till henne med ojämna mellanrum.
Kram!
Sa fruktansvart! Stor kram till dig och vad skont for din van att ha dig som stod, aven om det inte ar mycket man kan gora som sagt utan att bara finnas tillganglig. Att nagon ska ryckas bort for tidigt ar alltid nagot som inte far handa som inte ska handa, och nar det finns barn med i bilden kanns det annu varre. Sma barn som inte forstar, som fragar, som undrar nar pappa ska komma hem...hemskt.
Aven om detta ar en fruktansvard risk som manga militarfamiljer lever med, och vi som anda lever med dessa risker pa ett annat satt, ar det nagot som man anda inte tors snudda tanken vid.
Som ansvarig vuxen maste man, speciellt i var situation dar vi vet att Chris kan bli deployed. Doden blir pataglig pa ett annat satt. Manga valjer att inte prata om doden eller vad hander om det fruktansvarda intraffar. Manga satter aldrig upp testamenten, manga vet inte ens om ens partner vill bli kremerad eller begravd. Allt praktiskt runt omkring..det ar sa mycket man borde prata om men valjer att inte gora, man vill inte tanka tanken.
Jag/vi har haft turen att inga nara vanner till oss inom militaren eller annars heller for den delen, har haft nagon ga bort for tidigt. Jag har anda sett marine wives pa basen i NC som har fatt det varsta av alla besked och anda funnit styrkan att ga vidare. Hur dom gor det undrar man, for att dom maste. Manga sager att barnen holl dom sjalva vid liv, tack vare barnen var vardagen tvungen att flyta pa.
Jag hoppas att din van har bra stottande hjalpande personer runt henne pa plats for att underlatta det praktiska sa att hon kan koncentrera sig pa barnen.
Att forlora dom man alskar ar den varsta av alla mardrommar. Precis som du skriver, den mest skrammande tanken av alla.
Stor varm kram!
Tyvärr har jag fatt uppleva väldigt mycket sorg den senaste tiden och jag vet hur enormt svart och tungt det är. Men det är klart, att om man nu ska/kan jämföra sorg sa är det ännu värre när det är en relativt ung person som dessutom har sma barn.
Och själv (som mer eller mindre närstaende) blir man ju som du säger pamind om den grymma verkligheten, om hur livet sa snabbt kan förändras eller stanna helt och hur tacksam man är för det liv man har och ens nära och kära som finns i ens liv. Det är klart att det är läskigt att tänka tanken att de man älskar allra mest helt plötsligt kan ryckas ifran en. Man kan inte stanna kvar för länge med de tankarna för da gar man ju sönder.
Det finns inte sa mycket man egentligen kan göra för de som är i sorg för att förändra situationen, speciellt inte när man är pa sa langt avstand, mer än att finnas där, lyssna, stötta och visa att man tänker pa dem. Jag är säker pa att din vän känner ditt fina stöd du ger henne. Och det är värdefullt.
Kramar
Så fint du skriver... blir rörd! Livet är skört! KRAMAR Anna
Livet hänger på en tunn tråd. Hela tiden.
Hela tiden kan det allra värsta hända.
Det som nu hänt din vän.
Jag kan inte ens föreställa mig den resa hon har framför sig, och allt som ligger framför dem alla nu.
Tankar och sympati.
Kramar!!
Så tragiskt och fruktansvärt onödigt!
Karlavagnen,
ja det är det och när något sådant här händer inser man det med full kraft. Hon har ett bra nät omkring henne men trots det måste hon ju genom en helvetesresa just nu. Och den kommer hon ändå att göra mer eller mindre ensam. Och det känns så smärtsamt. Naturligtvis kommer jag försöka stötta så gott jag kan men det känns ändå så futtigt i sammanhanget.Även om jag inser och vet att allt stöd är BRA!
Kram!!
Liz,
ja jag förstår att man lever med detta hot över sig på ett mycket mer påtagligt plan när den man lever tillsammans med har ett mycket riskfyllt arbete. Det blir ju en helt annan nivå av medvetenhet. På gott och ont. Jag skulle tänkt att man i och med det på något vis ändå har en annan beredskap OM det mest fruktansvärda av allt skulle hända. Som du säger att man åtminstone på det praktiska planet har sett till att veta hur man ska gå vidare den närmaste tiden efteråt. Det låter så sorgligt att så måna tydligen ändå inte pratar om detta och er till att de kvarlevande åtminstone ska slippa fundera över t ex vilken sorts begravning man vill ha. För de som ändå HAR tänkt och HAR pratat om detta så kanske man har någon form av mental insikt också som kan hjälpa OM det hemskaste skulle ske. Inte för att man någonsin kan förbereda sig för att förlora en älskad familjemedlem inte alls, men jag tror ändå att man nästan omedvetet ändå har någon for av mental "känsla" för ATT det ändå skulle kunna ske. Lite som om man har en allvarligt sjuk person i sin närhet. Men tyvärrDetta gör inte förlusten och livet efter den lättare än för andra, men kanske har man på något vis ändå haft en större förståelse för att man ska försöka reda ut och prata om vissa saker innan det är för sent? Förhoppningsvis iallafall.
Jag hoppas verkligen att ni ska slippa några sådana här dödfall i er närhet!!
Kram!!!
Channal,
tack!
Kramar!
Annika,
ja det är så. Men man KAN inte tänka tanken ut, eller iallafall inte stanna vid den alltför länge. Då får man panik.
Och ja ingen kan nog förstå hur man ska ta sig igenom något sådant. Tack för tankar och sympati vännen! Krama om dem där hemma!
Kram!!
Vic,
ja det är så sorgligt att jag nog inte tagit in det helt än.
Kram!!
Så sorgligt och så tragiskt när någon rycks bort från livet alldeles för tidigt.
Desiree,
ja det finns inga ord. Livet är så bräckligt.
Kram!
Den första kommentaren flög iväg lite väl snabbt. Men jag tycker du skrivit väldigt fint och jag tror säkert att din vän uppskattar ditt stöd. Detta är oerhört hemskt och man hoppas innerligt att ingen egentligen ska behöva vara med om något sådant här. Precis som du säger så känns bara tanken om att vara med om något sådant här så jobbigt att man gärna tänker bort det hela. Livet är skört och otroligt värdefullt, något man bör uppskatta mer än vad man gör.
Kram!
Desiree,
tack! Det hemskaste av det hemska. Jag är fortfarande otroligt ledsen och sorgsen och just nu pendlar jag mellan att hela tiden tänka på henne och hennes barn och däremellan försöka ockupera mina tankar med helt andra saker. För att det är så jobbigt.
Stor Kram!!
Var inte inne hos dig igar men sag just din kommentar hos Annika, sa jag kikade in...sa tragiskt och sorgligt!!! Livet är verkligen skört. Din vän känner säkert ditt stöd och dina tankar!
Skickar manga kramar till dig!
Lisa
Usch, vad hemskt! Antar att det hände plötsligt med tanke på att hon var där och barnen någon annanstans. Man stannar upp för ett ögonblick och så får man nästan dåligt samvete att man sedan går på s a s men så är det inte för henne. Inte för jag känner henne men hälsa henne ändå att mänga tänker på henne! Kram!
Åh så sorgligt. Sorg ja det är värsta känslan- Jag vet.
Orättvist är det när något sånt drabbar någon och när barn ska förlora en förälder alldeles för tidigt. Livet kan vara så kort i jämförelse med döden som är så himla LÅNG.
Stackars din vän. Jag tänker på det.
Stor Kram
/Susanne
Skicka en kommentar